Kejsar Wilhelm II

Den tyske kejsaren Wilhelm II har de senaste hundra åren setts som den enskilt största orsaken till utbrottet av det första världskriget 1914. Därmed har han också fått utstå både spott och spe – och det redan innan kriget bröt ut.

Han sågs nästan från början av sitt regentskap 1888 som en skrävlande besserwisser (sic) som såg sig själv som världshärskare, trots att Tyskland vid denna tid var ett nyligen skapat rike, akterseglat av andra kolonialmakter. Inte minst av England, som kom att bli hans främsta hatobjekt trots att han var barnbarn till drottning Victoria.

Ragnar Svanström, historiker och förläggaren, kom 1978 ut med biografin Kejsaren. En bok om Wilhelm II, där han i mycket bekräftade kritiken mot kejsaren. Men Svanström pekar också på att hans omgivning, både bland politiker och militärer, genom sin reaktionära nationalism starkt bidrog till att understödja kejsarens retorik, både före och under kriget. Till detta bidrog stark hundraårsfirandet av den preussiska frigörelsen från Napoleon-Frankrikes övermakt 1813. Detta var alltså bara året innan krigsutbrottet och formade mycket av den krigsyra som det flitigt rapporterades om sommaren 1914.

Wilhelm hade uppenbart en grandiost förstorad självuppskattning, även efter det att han tvingats abdikera precis innan krigsslutet. Han väntade under sin exil i Nederländerna bara på att bli kallad tillbaka som härskare – även sedan nazisterna kommit till makten 1933.

Men det blev inget av det och 1941 avled han. Någon äreräddning blev det inte – och det kommer det förhoppningsvis inte heller att bli framgent.

Svanströms bok är en intressant skildring av decennierna mellan Tysklands skapande och det första världskriget.

Sven Lindqvist

Sven Lindqvists Utrota varenda jävel (1992) är en giftig vidräkning med västerlandets koloniala och imperialistiska historia. Både idéer och praktisk politik/militärinsatser skärskådas med brutal detaljrikedom, med startpunkt i det sena 1800-talet.

Den polsk-engelske skepparen och författaren Joseph Conrad och hans roman Heart of Darkness/Mörkrets hjärta från 1899 blir en utgångspunkt, där den europeiska galenskapen och maktutövandet i det inre av Afrika får sin litterära gestaltning (vidareförd i filmen Apocalypse Now från 1979, i regi av Francis Ford Coppola) och ger Lindqvists bok sin titel.

Men detta är bara en dimension av våldförandet på en hel världsdel och i förlängningen alla icke-västerländska folkgrupper. Citat från vetenskapsmän och politiker under flera hundra år visar tydligt att formuleringen från Conrads roman var en ledstjärna för dessa maktmänniskor och förs av Lindqvist fram mot Förintelsen och Auschwitz som en logisk följd av detta tänkande: åsikterna vidarefördes i den praktiska politiken. Exempel på exempel visar tydligt att det inte var enstaka sadister, som den belgiske kungen Leopold II, som var ansvariga utan en ekonomiskt motiverad kamp för herravälde, formulerad i rasistiska termer.

Lindqvist skjuter också in skildringar av sin egen resa i Saharas öken, där han försöker hantera hela denna kolonialistiska historia i sitt eget möte med en för honom främmande kulturmiljö.

Detta är en bok, som trots sina drygt trettio år, är högst aktuell i dagens värld.

 

1918

 

Per T Ohlsson, journalist på Sydsvenskan, hann innan sin död 2021 skriva ett par böcker om den svenska politiska historien som mötts med stor respekt. Dels översiktsverket Svensk politik (2014), om tiden från statskuppen och skapandet av den nya regeringsformen 1809, samt 1918. Året då Sverige blev Sverige (2017), den bok som här ska behandlas.

Att Ohlsson valde året 1918 att skildra grundar sig i att då kom den politiska demokratin att stadfästas i Sverige i och med att landets kvinnor fick rätt att rösta i riksdagsvalet (första valet skedde 1921).

1918 präglades också av de stora katastroferna första världskriget (vars sista stridsår detta var) och influensaepidemin som kallats Spanska sjukan (en föregångare till covid-pandemin hundra år senare). Dessa händelser kom att på olika sätt prägla den sedan flera decennier hårda kampen om allmän rösträtt, motarbetad av dåtidens högerpartier som inte ville släppa in ”okunniga” människor i det politiska livet.

Ohlssons skildring har i mycket samlingsregeringen Edén som centralgestalt, med en mycket positiv bedömning av statminister Nils Edén i spetsen. Inte så konstigt eftersom han som partiledare för Liberala samlingspartiet kan sägas vara en politisk föregångare till Ohlsson, skribent i den liberala Sydsvenskan.

Socialdemokraterna ingick under denna period för första gången i en svensk regering och partiledaren Hjalmar Branting får i boken stå för en ”förnuftig” vänsterpolitik, i kontrast till vänstersocialisterna som mest sysslar med revolutionsromantik i ljuset av den ryska revolution som skedde året innan.

Högerpartiernas motstånd mot alla former av demokratisering blir ett genomgående tema i boken och det är först med hotet om social revolution som man ger med sig i fråga om rösträttsreformer i kommunal- och riksdagsval.

Inskjutet i den politiska världen finns i boken lite kortfattade noteringar från underhållningsvärlden, med Ernst Rolf som genomgående figur. Detta avses väl kunna ge en bredare bild av tidsandan, men ger egentligen inte så mycket i fråga om förståelse av livsvärlden för landets befolkning. Mer sker detta genom att livsmedelsbristen och ransoneringarna under det sista krigsåret blir en del av berättelsen.

Sammanfattningsvis är boken en informativ skildring av de politiska diskussionerna under detta centrala år i den svenska nutidshistorien, med en tydligt partipolitiskt färgad hjälte- och skurkfördelning.

 

Solkungen

”Solkungen” Louis XIV (1638-1715) är väl den europeiske regent som, i konkurrens med Englands Henry VIII, fått störst uppmärksamhet av eftervärlden och mest hyllningar av samtiden.

Född som kronprins, formellt kung i fyraårsåldern och i realiteten härskare sedan tonåren, styrde han i mer än ett halvsekel över Europas folkrikaste och under största delen av tiden mäktigaste rike. Ständiga krig, inte minst mot de spanska och österrikiska Habsburgarna och deras geografiska inringning av Frankrike, och därmed sammanhörande umbärandena för folkflertalet sågs han som den ljusgestalt som smeknamnet anger.

Herman Lindqvists biografi Ludvig XIV. Solkungen (2011) väjer inte för de mer sjaskiga sidorna av både livet i allmänhet under denna tid och det mer specifika i det kungliga livet – med tidig skallighet, sjukdomar, barnadödlighet, älskarinnor i högvis, brutalitet och maktspel – men här finns också stort utrymme för detaljerade beskrivningar av kungens påklädnings- och matrutiner.

Stundtals blir det också väl mycket namn och släktförbindelser (liksom i många av Lindqvists historiska skildringar) som läsaren måste hålla reda på: en lite bättre stringens i urvalet fakta hade gjort skildringen tydligare.

Men det som klart framgår är att, trots lyxen och glittret, var livet knappast enbart en dans på rosor för denne härskare med ett rykte som varat än till denna dag.

 

Pirater och sjörövare

 

Pirater/sjörövare har under långa tider varit både fascinerande företeelser och fasansfulla fiender. Båda delarna framgår med all önskvärd tydlighet i ett par böcker om pirateriet, nyligen lästa av mig.

Svenske sjöingenjören Robert Hermansson kom 1999 ut med boken Havens stråtrövare. Om pirater, kapare och buckanjärer, där han lyfter fram sjöröveriets långa historia från antikens värld och fram till det senaste millennieskiftet. Till största delen är texten en presentation av de mest bekanta namnen från 1600- och 1700-talen, med de två kvinnorna Mary Read och Anne Bonny som exempel på att även kvinnor (undantagsvis) kunde accepteras som pirater av de manliga fartygsbesättningarna.

En mer djupgående och socialhistoriskt inriktad bok är den amerikanske historieprofessorn Marcus Redikers Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet/Villains of All Nations. Atlantic Pirates in the Golden Age från 2004. Rediker koncentrerar sig på sjöröveriets sista gyllene period, början av 1700-talet, perioden innan de stormakterna England och Frankrike slutligen bestämde sig för att utrota detta störningsmoment för den internationella handeln.

För det är i mycket motsättningen mellan piraterna från underklassen och deras frihetslängtan som står emot handelskompanierna och de med dem förbundna statsmakterna som står i centrum för de konflikter som bar upp hela denna röveriverksamhet.

Inte minst intressant är bokens betoning av piraternas inre sociala ordning, som präglades av ett demokratisk tänkande, väsensskilt från handelsfartygens och militärflottornas brutala hierarkier. Även i denna bok ägnas Mary Read och Anne Bonny ett eget kapitel och skildringen i dess helhet skulle kunna ses som en mer vetenskaplig skildring av piratlivet så som det ungefär samtidigt visas i den populära filmserien om Pirates in the Caribbean.

Redikers bok är högst läsvärd och rekommenderas.

 

Lasse Didings Fejsbok

Lasse Diding, vars livshistoria jag skrivit om tidigare här på bloggen, har också gett ut en samling av de inlägg han gjorde på Facebook under åren 2014-2017 i en bok med titeln Fejsbok. En egocentrikers infall eller  I huvudet på en hotelldirektör.

För det är som hotelldirektör i Varberg han skaffat sig den förmögenhet som gjort att han kunnat vara inflytelserik egocentriker i det lilla Varberg.

Fadern, en än större egocentriker uppenbarligen, formade de ekonomiska förutsättningarna för Lasse att kunna skapa sitt Leninpris, samla ihop ett Jan Myrdal-bibliotek och designa ett Hotell Havanna som charmat sydamerikaner och besökts av Che Guevaras dotter.

En gigantisk boksamling och konflikter med hemstadens borgerliga politiker kring statyn Med handväskan som vapen präglar också hans liv och har bidragit till att denna Lenin-beundrande kommunist blivit en vida populär omstörtare av givna sanningar. Nu har han som nybliven 70-åring börjat ta det lite lugnare, men än finns projekt att arbeta vidare med, bland annat ett kloster i Italien som fungerar som ett kulturcentrum.

Fascinerande person!

 

Svitjods undergång

1200-talet är en viktig period i tillblivelsen av det som kom att bli riket Sverige. Om detta har tv-kändisen Fredrik Lindström (språkvetare) och brodern Henrik (historiker) skrivit en högst intressant bok, Svitjods undergång och Sveriges födelse (boken utkom 2006).

Svitjod var ett allmänt använt namn (det används fortfarande på Island om Sverige) på delar av Mälarlandskapen, styrda av stormannasläkter och hövdingar. 1200-talet innebar att en fastare organisation av makten etablerades, inte minst i samspel med den katolska kyrkan.

Länge har det debatterats om Sverige skapades utifrån Västergötland eller Upplandstrakten, men bröderna Lindström bryter upp delar av denna motsättning genom att hävda att det var kyrkliga intressen och internationella ambitioner i både Västergötland, Östergötland och delar av Uppland som stod emot släktgrenar i Uppland som ville begränsa en centralmakt utgående från en kung. Detta samspelade på ett intrikat sätt med olika släkter (inte minst Eriks- och folkungaätten) som hade sympatier och maktambitioner på båda sidor av stridslinjerna.

Men huvudsakligen handlade kampen om vem, den internationellt handelsinriktade centralmakten eller traditionella stormannagrupper, som skulle kunna kontrollera det framväxande riket. I detta var jarlen Birger Magnusson (begravd i Västergötland och i traditionen beskriven som skapare av staden Stockholm) en helt avgörande person i mitten av 1200-talet och trots att han själv aldrig blev kung var det han som utformade politiken i detta viktiga skede och såg till att flera av de efterkommande bibehöll makten i riket –  sonen Magnus (Ladulås) liksom sonsonen Birger blev kungar, andra släktingar kämpade om kungatiteln.

Som helhet är boken om det gamla sveariket Svitjods undergång och det medeltida Sveriges uppkomst en ytterst intressant läsning.