Kejsar Wilhelm II

Den tyske kejsaren Wilhelm II har de senaste hundra åren setts som den enskilt största orsaken till utbrottet av det första världskriget 1914. Därmed har han också fått utstå både spott och spe – och det redan innan kriget bröt ut.

Han sågs nästan från början av sitt regentskap 1888 som en skrävlande besserwisser (sic) som såg sig själv som världshärskare, trots att Tyskland vid denna tid var ett nyligen skapat rike, akterseglat av andra kolonialmakter. Inte minst av England, som kom att bli hans främsta hatobjekt trots att han var barnbarn till drottning Victoria.

Ragnar Svanström, historiker och förläggaren, kom 1978 ut med biografin Kejsaren. En bok om Wilhelm II, där han i mycket bekräftade kritiken mot kejsaren. Men Svanström pekar också på att hans omgivning, både bland politiker och militärer, genom sin reaktionära nationalism starkt bidrog till att understödja kejsarens retorik, både före och under kriget. Till detta bidrog stark hundraårsfirandet av den preussiska frigörelsen från Napoleon-Frankrikes övermakt 1813. Detta var alltså bara året innan krigsutbrottet och formade mycket av den krigsyra som det flitigt rapporterades om sommaren 1914.

Wilhelm hade uppenbart en grandiost förstorad självuppskattning, även efter det att han tvingats abdikera precis innan krigsslutet. Han väntade under sin exil i Nederländerna bara på att bli kallad tillbaka som härskare – även sedan nazisterna kommit till makten 1933.

Men det blev inget av det och 1941 avled han. Någon äreräddning blev det inte – och det kommer det förhoppningsvis inte heller att bli framgent.

Svanströms bok är en intressant skildring av decennierna mellan Tysklands skapande och det första världskriget.

Sven Lindqvist

Sven Lindqvists Utrota varenda jävel (1992) är en giftig vidräkning med västerlandets koloniala och imperialistiska historia. Både idéer och praktisk politik/militärinsatser skärskådas med brutal detaljrikedom, med startpunkt i det sena 1800-talet.

Den polsk-engelske skepparen och författaren Joseph Conrad och hans roman Heart of Darkness/Mörkrets hjärta från 1899 blir en utgångspunkt, där den europeiska galenskapen och maktutövandet i det inre av Afrika får sin litterära gestaltning (vidareförd i filmen Apocalypse Now från 1979, i regi av Francis Ford Coppola) och ger Lindqvists bok sin titel.

Men detta är bara en dimension av våldförandet på en hel världsdel och i förlängningen alla icke-västerländska folkgrupper. Citat från vetenskapsmän och politiker under flera hundra år visar tydligt att formuleringen från Conrads roman var en ledstjärna för dessa maktmänniskor och förs av Lindqvist fram mot Förintelsen och Auschwitz som en logisk följd av detta tänkande: åsikterna vidarefördes i den praktiska politiken. Exempel på exempel visar tydligt att det inte var enstaka sadister, som den belgiske kungen Leopold II, som var ansvariga utan en ekonomiskt motiverad kamp för herravälde, formulerad i rasistiska termer.

Lindqvist skjuter också in skildringar av sin egen resa i Saharas öken, där han försöker hantera hela denna kolonialistiska historia i sitt eget möte med en för honom främmande kulturmiljö.

Detta är en bok, som trots sina drygt trettio år, är högst aktuell i dagens värld.

 

1918

 

Per T Ohlsson, journalist på Sydsvenskan, hann innan sin död 2021 skriva ett par böcker om den svenska politiska historien som mötts med stor respekt. Dels översiktsverket Svensk politik (2014), om tiden från statskuppen och skapandet av den nya regeringsformen 1809, samt 1918. Året då Sverige blev Sverige (2017), den bok som här ska behandlas.

Att Ohlsson valde året 1918 att skildra grundar sig i att då kom den politiska demokratin att stadfästas i Sverige i och med att landets kvinnor fick rätt att rösta i riksdagsvalet (första valet skedde 1921).

1918 präglades också av de stora katastroferna första världskriget (vars sista stridsår detta var) och influensaepidemin som kallats Spanska sjukan (en föregångare till covid-pandemin hundra år senare). Dessa händelser kom att på olika sätt prägla den sedan flera decennier hårda kampen om allmän rösträtt, motarbetad av dåtidens högerpartier som inte ville släppa in ”okunniga” människor i det politiska livet.

Ohlssons skildring har i mycket samlingsregeringen Edén som centralgestalt, med en mycket positiv bedömning av statminister Nils Edén i spetsen. Inte så konstigt eftersom han som partiledare för Liberala samlingspartiet kan sägas vara en politisk föregångare till Ohlsson, skribent i den liberala Sydsvenskan.

Socialdemokraterna ingick under denna period för första gången i en svensk regering och partiledaren Hjalmar Branting får i boken stå för en ”förnuftig” vänsterpolitik, i kontrast till vänstersocialisterna som mest sysslar med revolutionsromantik i ljuset av den ryska revolution som skedde året innan.

Högerpartiernas motstånd mot alla former av demokratisering blir ett genomgående tema i boken och det är först med hotet om social revolution som man ger med sig i fråga om rösträttsreformer i kommunal- och riksdagsval.

Inskjutet i den politiska världen finns i boken lite kortfattade noteringar från underhållningsvärlden, med Ernst Rolf som genomgående figur. Detta avses väl kunna ge en bredare bild av tidsandan, men ger egentligen inte så mycket i fråga om förståelse av livsvärlden för landets befolkning. Mer sker detta genom att livsmedelsbristen och ransoneringarna under det sista krigsåret blir en del av berättelsen.

Sammanfattningsvis är boken en informativ skildring av de politiska diskussionerna under detta centrala år i den svenska nutidshistorien, med en tydligt partipolitiskt färgad hjälte- och skurkfördelning.

 

Solkungen

”Solkungen” Louis XIV (1638-1715) är väl den europeiske regent som, i konkurrens med Englands Henry VIII, fått störst uppmärksamhet av eftervärlden och mest hyllningar av samtiden.

Född som kronprins, formellt kung i fyraårsåldern och i realiteten härskare sedan tonåren, styrde han i mer än ett halvsekel över Europas folkrikaste och under största delen av tiden mäktigaste rike. Ständiga krig, inte minst mot de spanska och österrikiska Habsburgarna och deras geografiska inringning av Frankrike, och därmed sammanhörande umbärandena för folkflertalet sågs han som den ljusgestalt som smeknamnet anger.

Herman Lindqvists biografi Ludvig XIV. Solkungen (2011) väjer inte för de mer sjaskiga sidorna av både livet i allmänhet under denna tid och det mer specifika i det kungliga livet – med tidig skallighet, sjukdomar, barnadödlighet, älskarinnor i högvis, brutalitet och maktspel – men här finns också stort utrymme för detaljerade beskrivningar av kungens påklädnings- och matrutiner.

Stundtals blir det också väl mycket namn och släktförbindelser (liksom i många av Lindqvists historiska skildringar) som läsaren måste hålla reda på: en lite bättre stringens i urvalet fakta hade gjort skildringen tydligare.

Men det som klart framgår är att, trots lyxen och glittret, var livet knappast enbart en dans på rosor för denne härskare med ett rykte som varat än till denna dag.