Gustav Vasa och hans fiender

Förra året högtidlighölls att det den 6 juni var 500 år sedan Gustav Eriksson (av Vasa-släkten) som 27-åring valdes till svensk kung i Strängnäs.

Den man som länge hyllades som ”landsfader” har i flera decennier setts på med mer kritiska ögon, till och med kallats massmördare.

I den finske historikern Heikki Ylikangas bok Gustav Vasa och hans fiender. Från Kristian II till Nils Dacke (2021) får vi som titeln anger följa hur Gustav hanterade alla de fiender han omgavs med. Från den svenska frigörelsen från den nordiska Kalmarunionen till det småländska Dackeupproret tjugo år senare visar Ylikangas hur Gustav använde sig av det historiska skede som i stora delar av den europeiska delen av världen utvecklades från mindre stadsstater till kommande kungliga envälden för att stadfästa sin egen maktposition.

Avslutningen i boken är ett resonemang om de ekonomiska och teknologiska förutsättningarna för detta, från städernas tillväxt till penningekonomin och legosoldaternas betydelse för den förstärkta centrala kungamakten. Det dröjde ytterligare cirka 80 år innan denna förändring slog igenom helt i Sverige i och med den så kallade stormaktstiden, men med Gustavs hårdhänthet gavs de specifika förutsättningarna för inträdet i vad som kallas den förmoderna perioden, där inte minst den centrala förvaltningen tillväxte.

Flera intressanta moment i de cirka fyrtio år som Gustav var den viktigaste maktfiguren i Sverige tas upp i boken, från kampen mot den danska unionskungen Kristian II (med det välförtjänta öknamnet ”tyrann” i Sverige) till de olika upproren till och med Nils Dacke på 1540-talet.

Mest givande är skildringen av reformatorn Olaus Petri och hans öde. Han och brodern Laurentius var smedsöner från Örebro som genom teologiska studier kom att hamna i centrum av Gustavs behov att få tillgång till den katolska kyrkans egendomar i Sverige (i likhet med Henry VIII i England). Laurentius utnämndes så småningom till ärkebiskop, en position han kom att inta till sin död drygt fyrtio år senare.

Men den med Gustav i stort sett jämnårige Olaus fick genom sin (visserligen inlindade men tydliga) kritik mot Gustavs härskarstil uppleva både upphöjelse och avskedanden, dödsdom och benådning. Vi får i boken följa Olaus teologiskt grundade resonemang kring juridiska spörsmål och tankar kring frågorna om lag och rätt. Hans så kallade domarregler, en kort skrift som innehåller många än idag använda ordspråk som ”land ska med lag byggas”, ingår fortfarande i lagböcker i Sverige och Finland, men var en nagel i ögat på Gustav för den kritik mot hans styrelse som kunde utläsas.

Sammantaget är Ylikangas bok en, åtminstone stundtals, givande genomgång av Gustavs styrelsesätt och propagandamaskineri. I vissa stycken är texten alltför upprepande, som om den mer sammanfogats av separata texter än skrivits i en följd, och ibland för luftig i skildringarna, men trots det leder den till både insikter och ett kritiskt förhållningssätt till Sveriges ”landsfader”.

 

 

1968

 

1968 är ett närmast mytiskt år i nutidshistorien, ett år då mycket av uppfattningar i politik, moral och samhällssyn sägs ha förändrats.

Många böcker har skrivits om detta år, den amerikanske författaren och journalisten Mark Kurlansky bidrog 2004 med 1968. De gränslösa drömmarnas år/1968.The year that rocked the world, en bok som ger en detaljrik skildring av hur konflikter och politiska uppfattningar förändrades i flera olika länder.

Det är alltså inte bara händelseutvecklingen i Frankrike och USA som står i centrum, vilket det brukar vara i den här typen av genomgångar. Därmed inte sagt att dessa två länder inte skildras, tvärtom finns här mycket intressant material om till exempel studenternas ockupationer av Columbia-universitetet respektive president De Gaulles oförmåga att förstå vad som skedde i Frankrike. Men detta sätts in i ett bredare perspektiv, där protesterna mot Sovjetunionens maktfullkomlighet i Polen och Tjeckoslovakien (som i det sistnämnda landet ledde till en invasion) får ta stor plats och sätts i relation till studentprotesterna i såväl Västtyskland som Mexiko.

Händelserna i Chicago vid det demokratiska partikonventet i augusti får ta rejält utrymme och visar med all önskvärd tydlighet hur det politiska maskineriet i USA brutalt slog ner protesterna inte bara mot Vietnamkriget utan mot all sorts ”uppstudsighet”. Här får vi också se hur de senaste drygt femtio årens republikanska flört med rasistiska och allmänt reaktionära sinnesstämningar blev en tydlig politisk strategi.

Kurlanskys bok är både intressant i sin globala översiktlighet och sin detaljrika presentation av både drömmar om förändring och maktens maktfullkomlighet.

Kejsar Wilhelm II

Den tyske kejsaren Wilhelm II har de senaste hundra åren setts som den enskilt största orsaken till utbrottet av det första världskriget 1914. Därmed har han också fått utstå både spott och spe – och det redan innan kriget bröt ut.

Han sågs nästan från början av sitt regentskap 1888 som en skrävlande besserwisser (sic) som såg sig själv som världshärskare, trots att Tyskland vid denna tid var ett nyligen skapat rike, akterseglat av andra kolonialmakter. Inte minst av England, som kom att bli hans främsta hatobjekt trots att han var barnbarn till drottning Victoria.

Ragnar Svanström, historiker och förläggaren, kom 1978 ut med biografin Kejsaren. En bok om Wilhelm II, där han i mycket bekräftade kritiken mot kejsaren. Men Svanström pekar också på att hans omgivning, både bland politiker och militärer, genom sin reaktionära nationalism starkt bidrog till att understödja kejsarens retorik, både före och under kriget. Till detta bidrog stark hundraårsfirandet av den preussiska frigörelsen från Napoleon-Frankrikes övermakt 1813. Detta var alltså bara året innan krigsutbrottet och formade mycket av den krigsyra som det flitigt rapporterades om sommaren 1914.

Wilhelm hade uppenbart en grandiost förstorad självuppskattning, även efter det att han tvingats abdikera precis innan krigsslutet. Han väntade under sin exil i Nederländerna bara på att bli kallad tillbaka som härskare – även sedan nazisterna kommit till makten 1933.

Men det blev inget av det och 1941 avled han. Någon äreräddning blev det inte – och det kommer det förhoppningsvis inte heller att bli framgent.

Svanströms bok är en intressant skildring av decennierna mellan Tysklands skapande och det första världskriget.

Sven Lindqvist

Sven Lindqvists Utrota varenda jävel (1992) är en giftig vidräkning med västerlandets koloniala och imperialistiska historia. Både idéer och praktisk politik/militärinsatser skärskådas med brutal detaljrikedom, med startpunkt i det sena 1800-talet.

Den polsk-engelske skepparen och författaren Joseph Conrad och hans roman Heart of Darkness/Mörkrets hjärta från 1899 blir en utgångspunkt, där den europeiska galenskapen och maktutövandet i det inre av Afrika får sin litterära gestaltning (vidareförd i filmen Apocalypse Now från 1979, i regi av Francis Ford Coppola) och ger Lindqvists bok sin titel.

Men detta är bara en dimension av våldförandet på en hel världsdel och i förlängningen alla icke-västerländska folkgrupper. Citat från vetenskapsmän och politiker under flera hundra år visar tydligt att formuleringen från Conrads roman var en ledstjärna för dessa maktmänniskor och förs av Lindqvist fram mot Förintelsen och Auschwitz som en logisk följd av detta tänkande: åsikterna vidarefördes i den praktiska politiken. Exempel på exempel visar tydligt att det inte var enstaka sadister, som den belgiske kungen Leopold II, som var ansvariga utan en ekonomiskt motiverad kamp för herravälde, formulerad i rasistiska termer.

Lindqvist skjuter också in skildringar av sin egen resa i Saharas öken, där han försöker hantera hela denna kolonialistiska historia i sitt eget möte med en för honom främmande kulturmiljö.

Detta är en bok, som trots sina drygt trettio år, är högst aktuell i dagens värld.

 

1918

 

Per T Ohlsson, journalist på Sydsvenskan, hann innan sin död 2021 skriva ett par böcker om den svenska politiska historien som mötts med stor respekt. Dels översiktsverket Svensk politik (2014), om tiden från statskuppen och skapandet av den nya regeringsformen 1809, samt 1918. Året då Sverige blev Sverige (2017), den bok som här ska behandlas.

Att Ohlsson valde året 1918 att skildra grundar sig i att då kom den politiska demokratin att stadfästas i Sverige i och med att landets kvinnor fick rätt att rösta i riksdagsvalet (första valet skedde 1921).

1918 präglades också av de stora katastroferna första världskriget (vars sista stridsår detta var) och influensaepidemin som kallats Spanska sjukan (en föregångare till covid-pandemin hundra år senare). Dessa händelser kom att på olika sätt prägla den sedan flera decennier hårda kampen om allmän rösträtt, motarbetad av dåtidens högerpartier som inte ville släppa in ”okunniga” människor i det politiska livet.

Ohlssons skildring har i mycket samlingsregeringen Edén som centralgestalt, med en mycket positiv bedömning av statminister Nils Edén i spetsen. Inte så konstigt eftersom han som partiledare för Liberala samlingspartiet kan sägas vara en politisk föregångare till Ohlsson, skribent i den liberala Sydsvenskan.

Socialdemokraterna ingick under denna period för första gången i en svensk regering och partiledaren Hjalmar Branting får i boken stå för en ”förnuftig” vänsterpolitik, i kontrast till vänstersocialisterna som mest sysslar med revolutionsromantik i ljuset av den ryska revolution som skedde året innan.

Högerpartiernas motstånd mot alla former av demokratisering blir ett genomgående tema i boken och det är först med hotet om social revolution som man ger med sig i fråga om rösträttsreformer i kommunal- och riksdagsval.

Inskjutet i den politiska världen finns i boken lite kortfattade noteringar från underhållningsvärlden, med Ernst Rolf som genomgående figur. Detta avses väl kunna ge en bredare bild av tidsandan, men ger egentligen inte så mycket i fråga om förståelse av livsvärlden för landets befolkning. Mer sker detta genom att livsmedelsbristen och ransoneringarna under det sista krigsåret blir en del av berättelsen.

Sammanfattningsvis är boken en informativ skildring av de politiska diskussionerna under detta centrala år i den svenska nutidshistorien, med en tydligt partipolitiskt färgad hjälte- och skurkfördelning.

 

Solkungen

”Solkungen” Louis XIV (1638-1715) är väl den europeiske regent som, i konkurrens med Englands Henry VIII, fått störst uppmärksamhet av eftervärlden och mest hyllningar av samtiden.

Född som kronprins, formellt kung i fyraårsåldern och i realiteten härskare sedan tonåren, styrde han i mer än ett halvsekel över Europas folkrikaste och under största delen av tiden mäktigaste rike. Ständiga krig, inte minst mot de spanska och österrikiska Habsburgarna och deras geografiska inringning av Frankrike, och därmed sammanhörande umbärandena för folkflertalet sågs han som den ljusgestalt som smeknamnet anger.

Herman Lindqvists biografi Ludvig XIV. Solkungen (2011) väjer inte för de mer sjaskiga sidorna av både livet i allmänhet under denna tid och det mer specifika i det kungliga livet – med tidig skallighet, sjukdomar, barnadödlighet, älskarinnor i högvis, brutalitet och maktspel – men här finns också stort utrymme för detaljerade beskrivningar av kungens påklädnings- och matrutiner.

Stundtals blir det också väl mycket namn och släktförbindelser (liksom i många av Lindqvists historiska skildringar) som läsaren måste hålla reda på: en lite bättre stringens i urvalet fakta hade gjort skildringen tydligare.

Men det som klart framgår är att, trots lyxen och glittret, var livet knappast enbart en dans på rosor för denne härskare med ett rykte som varat än till denna dag.

 

Pirater och sjörövare

 

Pirater/sjörövare har under långa tider varit både fascinerande företeelser och fasansfulla fiender. Båda delarna framgår med all önskvärd tydlighet i ett par böcker om pirateriet, nyligen lästa av mig.

Svenske sjöingenjören Robert Hermansson kom 1999 ut med boken Havens stråtrövare. Om pirater, kapare och buckanjärer, där han lyfter fram sjöröveriets långa historia från antikens värld och fram till det senaste millennieskiftet. Till största delen är texten en presentation av de mest bekanta namnen från 1600- och 1700-talen, med de två kvinnorna Mary Read och Anne Bonny som exempel på att även kvinnor (undantagsvis) kunde accepteras som pirater av de manliga fartygsbesättningarna.

En mer djupgående och socialhistoriskt inriktad bok är den amerikanske historieprofessorn Marcus Redikers Pirater. Sjöröveriets guldålder i Atlanten och Karibiska havet/Villains of All Nations. Atlantic Pirates in the Golden Age från 2004. Rediker koncentrerar sig på sjöröveriets sista gyllene period, början av 1700-talet, perioden innan de stormakterna England och Frankrike slutligen bestämde sig för att utrota detta störningsmoment för den internationella handeln.

För det är i mycket motsättningen mellan piraterna från underklassen och deras frihetslängtan som står emot handelskompanierna och de med dem förbundna statsmakterna som står i centrum för de konflikter som bar upp hela denna röveriverksamhet.

Inte minst intressant är bokens betoning av piraternas inre sociala ordning, som präglades av ett demokratisk tänkande, väsensskilt från handelsfartygens och militärflottornas brutala hierarkier. Även i denna bok ägnas Mary Read och Anne Bonny ett eget kapitel och skildringen i dess helhet skulle kunna ses som en mer vetenskaplig skildring av piratlivet så som det ungefär samtidigt visas i den populära filmserien om Pirates in the Caribbean.

Redikers bok är högst läsvärd och rekommenderas.