Är begreppet "klass" fortfarande användbart i analyser av sociala, politiska, ekonomiska och historiska förhållanden? Aktivisten och författaren Chris Nineham anser det och i boken Radical Chains. Why Class Matters (2023) tar han med läsaren på en resa från begreppets etablerande inom samhällsvetenskapen med Karl Marx och Friedrich Engels studier av det tidiga 1800-talets kapitalistiska produktionssätt över det tidiga 1900-talets revolutioner till samtidens industriella omdaningar.

Marx och Engels var de första som på allvar såg kapitalismens skapande av en industriell värld där arbetarklassen blev en konstituerande del av (o)ordningen och där motsättningen mellan arbete och kapital kom att utgöra fundamentet för den politisk-ekonomiska ordningen. Denna insikt, hävdar Nineham, har varit så politiskt laddad att företrädare för denna ordning (kapitalägare såväl som reformistiska socialdemokrater) har gjort allt i sin makt för att förneka dess existens. Ninehams syfte med boken är att visa begreppets relevans.

För att förstå hur ekonomisk vinst skapas måste man förstå hur värden skapas. Marx/Engels hävdade att det bara är arbete som kan skapa värde och när den kapitalistiska ordningen med nödvändighet delar upp världen i de som äger produktionsmedlen och de som genom arbete skapar handelsvaror som ska säljas på en mer eller mindre fri marknad etablerar man också det antagonistiska klassamhället. Men inte bara de som med sitt fysiska arbete tillverkar varor är en del av denna ordning, även de som administrerar produktionen (tjänstesektorn) likaväl som de som ser till att arbetarna kan fortsätta producera, alltså reproduktionens arbetare (sjukvård, undervisning, hemarbete osv) bidrar till att denna uppdelning i klasser vidmakthålls.

Med utvecklingen av kapitalismen under 1800-talet, konkurrenssituationen och så småningom nödvändigheten att hitta nya marknader och råvarukällor blev imperialismen en central del, inte minst finanskapitalets investeringar i länder bortom den europeiska kärnan. Första världskriget blev en följd av detta, liksom 1930-talets ekonomiska depression samt det andra världskriget. Nineham lyfter fram att arbetarklassens kamp under denna period är väsentlig för att förstå det tidiga 1900-talets revolutioner och revolutionsförsök samt utvecklandet av olika grader av sociala välfärdssystem före och efter det andra världskriget som ett försök av kapitalismen att stävja social oro. De statliga militära investeringarna bidrog starkt till att skapa vinstökningar, men detta ledde även till att det s k kalla kriget vidmakthölls.

Perioden mellan 1945 och (ca) 1970 brukar beskrivas som den ekonomiska höjdpunkten i den moderna kapitalismen, med lönehöjningar som följde tempot i produktionsökningarna, mycket beroende på starka fackföreningar och en kapitalägarklass som behövde kunniga, erfarna och strejkovilliga arbetare. Men under denna period skedde även en omfattande avkolonisering som tillsammans med de ökade kostnaderna för krigsmakterna (för USA:s del inte minst Vietnamkriget) bidrog till att den ekonomiska utvecklingen avstannade.

När så de nya makthavarna i Storbritannien (Thatcher) och USA (Reagan) började använda sig av de nyliberala idéerna om nedskärningar av den statliga välfärdspolitiken, krossandet av fackföreningar och åtstramningar för stora delar av befolkningarna för att hantera situationen uppfattade många det som att den traditionella arbetarklassen och med den de socialistiska idéerna var på väg att försvinna: "kunskapssamhället" skulle dominera. Men Nineham ser det inte så. Fortfarande är arbetarklassen stor, inte minst globalt när nu den globala södern har fått ta över en stor del av tillverkningsindustrin. Men han kan också visa att det fortfarande finns en hel del traditionell industriell verksamhet kvar i den kapitalistiska kärnan och eftersom service- och tjänstesektorn är en del av underhållet för den härskande kapitalistiska klassen är arbetarklassen fortfarande den största delen av befolkningen globalt.

Nineham lyfter också fram det motstånd och den kamp som förekommit det senaste halvseklet, inte minst i utomeuropeiska länder i Afrika, Latinamerika och Asien. Fackföreningar och parlamentariskt arbete, tillsammans med allianser med progressiva grupper, måste till för att förändra den politisk-ekonomiska ordningen anser Nineham – men än viktigare är att forma revolutionärt aktiva organisationer som kan leda arbetet med att omvandla den rådande ordningen, något som till stor del saknats under dessa decennier – redan Lenin hävdade att detta är nödvändigt för en framgångsrik revolution.

Ninehams text är högst givande för att se inte minst den senaste globala förändringen i ekonomi och politik utifrån ett annat perspektiv än den vanliga fatalismen inför samtidens maktägare.

 

 

Du sköna nya värld

Dystopier är framtidsskildringar som i kontrast till utopier och deras förhoppningsfullhet uppvisar effekterna av tendenser i samtiden som leder till negativa eller till och med fasansfulla situationer och samhällstyper. De två numera mest kända får väl sägas vara George Orwells 1984 från 1949 och föregångaren Brave New World/Du sköna nya värld från 1932, skriven av Aldous Huxley – båda britter.

Men där slutar likheterna mellan dem (de kände dock varandra). Orwell startade som journalistisk skribent och producerade reportage från både de brittiska öarna och den europeiska kontinenten på 1930-talet, berömda är hans skildringar av fattiglivet i Paris och London, arbetslivet i Wales och inbördeskrigets Spanien. Två romaner gjorde honom internationellt berömd: Animal Farm/Djurfarmen (1946) och 1984. Han dog redan 1950. (Om 1984 finns en text på denna blogg).

Huxley var cirka tio år äldre än Orwell och hade slagit igenom på 1920-talet som en samhällssatirisk och experimenterande romanförfattare, fortsatte att vara väldigt produktiv och blev nominerad till Nobelpriset nio gånger. Han var pacifist och drogs till mysticism och droganvändning, vilket det finns inslag av i Brave....

Handlingen kan sägas bestå av tre delar. Den startar i London på en kläckningsfabrik (år 2540 i vår vanliga tideräkning) där flera av inledningens centrala karaktärer arbetar med att framställa människor i provrör, olika uppfödda för olika uppgifter, alla i samma kast kloner av varandra. Livet är promiskuöst i denna Världsstat och skapat för att alla ska vara lyckliga. Men något fattas för psykologen Bernard Marx, som tillhör den högsta kasten men är kortväxt och inte särskilt attraktiv samt riskerar att skickas till Island för sin kritik av samhällets uppbyggnad. Han kommer dock iväg på en semester till ett "vildmansreservat" i New Mexiko, ackompanjerad av den vackra Lenina.

Där utspelar sig romanens andra del. Bernard får där se en primitivare och "smutsiga" värld, präglad av övernaturlig tro, droganvändning och våld. Där finns en kvinna, Linda, som tidigare levt i London och följt med Bernards chef till reservatet där hon efter att ha råkat hamnat vilse blivit kvar och fött sonen John. Bernhard blir efter den första chocken exalterad över att ha funnit dem och tar med dem tillbaka till London för att visa på ett annat livsmönster och nu utspelar sig romanens tredje del.

Kulturerna krockar och liksom "vildar" som alltifrån 1500-talet fördes till Europa från den Nya världen för att uppvisas blir slutet präglat av död. Men innan dess hinner John förbanna den nya värld han hämtats till och att Lenina, som han starkt dragits till, inte kan leva upp till hans ideal av frihet, integritet och stolthet, formade av hans ungdoms läsning av Shakespeare (varifrån frasen "Brave New World" är hämtad).

Brave New World börjar lite tveksamt, med en småsatirisk skildring av den sköna nya världen och dess lyckodroger, men med resan till vildmansreservatet blir skildringen tätare och intensivare. John är också en mer komplex figur än Bernhard och det är hans känslomässiga resa som leder romanen till att bli en riktigt angelägen dystopi.

Flera kommentatorer har påpekat att Orwells och Huxleys romaner båda kan sägas vara dystopier, men med helt olika beskrivning av sina framtidsvärldar. Där Huxley tog fasta på vetenskapliga och rationella framsteg i skapandet av en hierarkisk värld med lyckokänsla som förtrycksmedel fastnade Orwell för det fysiska och mentala våldet (med 1930- och 40-talens fascistiska och nazistiska verklighet som bakgrund). Efter Sovjetunionens fall i början av 1990-talet såg många Huxleys roman som en mer adekvat samtidsbeskrivning, men med det senaste decenniets globala utveckling är det snarare Orwell som får stå för verklighetsskildringen – eller så beskriver de två författarna olika aspekter av våra liv idag. Lägger man så till Sinclair Lewis It Can't Happen Here från 1935 (skriven om på denna blogg) så får man en ganska heltäckande bild av dagens läge.

 

 

 

Donald Trump enligt David Cay Johnston

Den amerikanske journalisten David Cay Johnston har under många år följt Donald Trumps vägar genom affärsvärlden och det senaste decenniet politiken och har inte blivit vänligare inställd till honom genom åren: "Trump är en rasistisk lögnare och bedragare" är hans slutsats, även framförd i dagsaktuella YouTube-videor.

Johnston har också skrivit flera böcker om Trumps karriär och karaktär (ofta med rätt mycket upprepningar). I samband med Trumps första valframgång 2016 kom Johnston ut med The Making of Donald Trump (2016, med ett efterord från 2017) där han går igenom dennes affärsverksamheter från slutet av 1980-talet och trettio år framåt.

Inte mycket förändrades genom åren, från kasinoäventyren till fastighetsaffärer och tv-serie: lurendrejeri, hämndlystnad och lust efter glitter och pengar. Många har försökt karaktärisera Trumps personlighet utifrån hans uppväxt och -familjeförhållanden, Johnston gör också en historieskrivning kring detta men psykologiserar inte så mycket. Han visar dock på hur både farfar och far Trump bedrivit skumma affärer samt hur Donalds äldre bror inte klarade av faderns krav, blev alkoholiserad flygare i stället för fastighetsmagnat samt hur hans barn berövades stora delar av sitt arv eftersom fadern ansåg honom vara misslyckad.

Tidigt kom Donald i klammeri med lagstiftningen i USA: anklagelser om rasistisk hyrespolitik i början av 1970-talet väckte uppseende, men redan då hade han lärt sig av den f d Joe McCarthy-advokaten Roy Cohn att aldrig ge sig och ständigt söka hämnas sina fiender. Maffiakontakter i samband med bostadsbyggande och affärsrelationer med narkotikasmugglare hindrade inte Trump att satsa på kasinoverksamhet i Atlantic City under 1980-talet – något som kom att leda till konkurs för fyra stycken eftersom Trump varken förstod kasinovärlden eller företagsekonomi.

Johnston insisterar på att Trump är okunnig om det mesta och inte vill lära sig något eftersom han hellre vill hota sig fram – något som bekräftas av flera som följt honom genom åren. Att framkalla fruktan är hans motto. Trump hävdar ständigt att han alltid varit en mycket framgångsrik affärsman, men konkurser och juridiska processer har ständigt följt honom (ända till dessa dagar). Han har också gett högst varierande uppgift om sin och hans oräkneliga företags ekonomiska status: när han ska skryta är han värd oändligt mycket, när han ska betala skatt äger han inte särskilt mycket.

Kring 1990 riskerade han en personlig konkurs men räddades av storbankers lån. Femton år senare startade han ett så kallat universitet – så kallat eftersom det inte godkändes av någon myndighet och inte bedrev någon högre undervisning utan i stort gick ut på att lura folk på pengar. I samband med detta startades flera undersökningar om bedrägeri, men genom penningbidrag till justitieministrar i ett par delstater lades dessa ner. Den numera (ö)kända Pam Bondi var en av dem som hjälptes med kampanjpengar i Florida. Trump gick också under flera år in för att lura journalister genom att låtsas var en PR-man för sig själv, allt i syfte att sprida "information" om olika projekt, affärsmässig eller romantiska.

Johnstons slutsats är att Trump är en rasistisk narcissistisk och diktatorisk bedragare som etablerade medier inte skildrat ingående (observera att detta skrevs 2017, nu vet nog alla det). En kommentar kring detta är att många använt begreppet narcissist om Trump utan att adekvat definiera det, Johnston gör det inte heller. I Trumps fall är det snarast narcissist i den betydelse som kulturkritikern Christopher Lasch använde det med början kring 1980, alltså någon sam i sin existentiella tomhet söker ständig bekräftelse av sin betydelse.

Och Trumps behov av uppmärksamhet och smicker är uppenbar, liksom hans hämndgirighet när han inte får det – båda aspekterna farliga drag hos en politisk ledare med stor makt.

 

David Cay Johnstons bok It's Even Worse Than You Think. What the Trump Administration Is Doing To America (2028/2019) är en fortsättning på hans föregående bok The Making of Donald Trump (2016), nu med mer information om de första åren av Trumps första presidentperiod.

Johnston har följt Trumps affärsimperium sedan slutet av 1980-talet när fastighetsentreprenören gick in i kasinobranschen – utan att begripa den. Johnston hävdar att Trump även fortsättningsvis inte förstår de områden han tränger in sig på, vilket på ett sätt inte spelar någon roll för det är bara sig själv han är intresserad av. Därför blev hans inträde på den politiska scenen i mitten av 2010-talet en chock för många: kan en politiker bete sig på detta sätt? Men Trump är ingen politiker, enligt Johnston är han en bedragare av gangstertyp, med hot och juridiska stämningsförfaranden som sin väg framåt.

I boken ges en mängd exempel på hur Trump under kampanjen inför valet 2016 sa en sak för att locka en specifik väljargrupp att rösta på honom, sedan en annan sak för en annan grupp – för att sedan strunta i vad han sagt och besluta något annat som i slutändan huvudsakligen berikade honom och hans familj ekonomiskt. Johnston slutförde sitt skrivande före upproret vid Kapitolium den 6 januari 2021, efter det presidentval som Trump förlorade men hävdade (och fortfarande hävdar) blev stulet, men beteendet följde logiskt Trumps sätt att möta omvärlden: utan något annat än ytlig kunskap, med oförskämda uttalanden på sociala medier samt hot om straff om man inte gör som han vill vilket gör de diktatoriska dragen tydliga.

Statsmannaarbetet i traditionell mening är inte heller något som Trump verkar intressera sig för. På område efter område visar Johnston hur skrävlandet om sin egen höga intelligens samverkar med dels en skriande okunskap, dels en konsekvent ambition att göra allt för att honom närstående företag ska dra kortsiktig ekonomisk fördel av presidentbesluten. Utbildningsdepartementet ska se till att privatskolor får ta över undervisningen, vapenindustrin ska producera alltmer, olje- och gasindustrin avregleras och en grön omställning kommer inte på fråga, arbetsskyddslagstiftningen försämras – på område efter område handlar det bara om att roffa åt sig så mycket som möjligt. Skatter och handelsförhållanden förstår sig Trump inte heller på (tariffer!), forskning och vetenskaplig utveckling försvåras och möjligheten för presidenten att benåda fångar används för att få kommande belöningar, oberoende av om det gäller knarklangare eller våldtäktsmän – alltså korruption.

Vid läsningen av Johnstons bok framgår det klart att Trumps tid vid makten 1.0 inte innebar något positivt för de flesta i USA. Och kanske än värre: Trump 2.0 fortsätter i samma hjulspår – fast ännu värre.

 

 

Eliternas uppror

Den amerikanske historikern Christopher Lasch slog igenom internationellt med boken The Culture of Narcissism (1979) där han hävdade att det som många kulturkritiker under 1970-talet såg som en beklagansvärd, kanske till och med förgörande, tendens till självcentrering och ett sökande efter omedelbar tillfredsställelse i själva verket var ett desperat sökande efter mening i tillvaron (se min text om denna bok här på denna blogg).

Strax före sin död 1994 blev Lasch färdig med boken The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy (1995, på svenska Eliternas uppror och sveket mot demokratin 1995) där han fortsatte hävda att denna tomhet gjort amerikanerna beroende av (psyko)terapi för att hantera förlusten av tydliga moraliska riktlinjer för livet. Detta och hans hävdande att den stora förlusten var att de religiöst grundade frågorna tappat sin centrala plats i kulturen har gjort att hans kulturkritik stämplats som konservativ och bakåtblickande.

Det finns onekligen en hel del i hans texter som motiverar denna bedömning. Men här finns också många iakttagelser om den västerländska kulturen under de senaste hundra åren som kan leda en läsare till att dra andra slutsatser än Lasch. I denna hans sista bok framför han påståendet att det är den välutbildade administrativa tjänsteklassen som avlägsnat sig så mycket från den vanliga lönearbetande befolkningen att det är motiverat att tala om ett eliternas uppror.

Dessa nya grupper av informationsbearbetande symbolanalytiker baserar sin alltmer exklusiva tillvaro på en föreställning om meritokratin, det vill säga att det är ens meriter (utbildnings- och arbetserfarenhetsmässigt) som på ett rättvisande sätt placerar en i den sociala position en befinner sig i. Den så kallade medelklassen, som Lasch hävdar varit den som historiskt hållit samman den fragmentariska nationen USA, har förlorat sin position vilket starkt bidragit till att ytterligare klyva den tidigare gemensamma ideologin och kulturen. Detta är något som nu trettio år senare ofta hävdas i den politiska diskussionen, samt att tillväxten av den lägre utbildade tjänsteklassen förskjutit maktförhållanden på arbetsmarknaden och bland väljarna. Eliternas alltmer groteska lyxliv ledde enligt Lasch redan på tidigt 1990-tal till ett växande folkligt motstånd, formulerat som en populism.

Allt detta känner vi ju igen från samtiden. Lasch för vidare diskussionen till frågan om utbildningens betydelse och om det viktigaste är att bredda den sociala rekryteringen till eliten ("jämlika möjligheter") eller att demokratiskt höja den allmänna kompetensnivån ("jämlika förutsättningar"). Lasch förespråkar det senare och är tydlig med att det är klasskillnader som är det centrala i det sociala livet. Han skriver också utförligt om de pedagogiska ansatser i USA som alltsedan mitten av 1800-talet format meritokratins dominans. Lasch kritiserar också hårt den ekonomiska globalisering som slagit sönder klassisk liberalism och ser en folklig populism som möjligheten att ställa konstruktiva krav på varandra i skapandet av ett medborgarsamhälle.

Här finns mycket av det "småfolksideal" som präglat olika former av populistiska och progressiva rörelser, inte bara i USA, men som läsare behöver man också vara uppmärksam på vad det är för gemensam moral och ideal som påstås utgöra grunden för ett mer samverkande samhälle. Lasch kritiserar alltså det "terapeutiska" samhället och han skriver att det gör alla till offer för omständigheter och förtryck, i stället för att stärka självkänsla och respekt genom moraliska grundsatser.

Det finns alltså mycket i denna bok som känns välbekant från den senaste tidens politiska diskussioner och Lasch lyfter fram viktig kritik mot den liberal-konservativa meritokrati som alltmer gör de rika rikare och knuffar ner allt fler till samhällets bottenskikt. Samtidigt präglas hans förslag till lösningar av en förtröstan på att en äldre, religiöst formad moral kan stå emot den förändring i kapitalismens funktionssätt som skapat själva de grundläggande problem han identifierar. Och han glider även mer och mer i boken över till att diskutera psykologiska och psykoanalytiska teorier och forskare, så att även om detta har relevans för det kulturkritiska resonemanget innebär det att fokus förflyttas från det som var utgångspunkten för texten – eliternas uppror.

 

 

Christopher Lasch

Den amerikanske historikern Christopher Lasch blev en internationell kändis när han 1979 kom ut med boken The Culture of Narcissism (som jag skrivit om på denna blogg), där han bland annat hävdade att samhälle och kultur i USA kommit att få en dominans av terapeutisk hantering av uppfostran i stället för den traditionsbärande moraliska fostran som tidigare varit förhärskande. Tillsammans med en tom masskulturunderhållning hade det inneburit att en genomgripande känsla av tomhet spridit sig i den samtida människan.

1985 kom Lasch så ut med fortsättningen av denna analys, The Minimal Self: Psychic Survival in Troubled Times. Han hävdar där att den bristande framtidstron inneburit att långtidsengagemang inom livets alla områden försvunnit och individen lever i en känsla av belägring där narcissismen blivit en överlevnadsstrategi.

Lasch för i kapitlet om Förintelsen under det andra världskriget ett resonemang om hur hanteringen av begreppet "totalitarism" betonat antingen överlevnad som det centrala målet eller hur en strävan att under förintelsehot ett sökande efter meningen med livet satts i centrum. Koncentrationslägren blev för många en metafor för det moderna livet, därför blev hanteringen av livet i lägren en modell för hur överlevnad utanför lägren efter kriget kunde ske. Lasch hävdar att de som inte själva befunnit sig i läger sett överlevnadsstrategin som något att använda sig av i tider av extrema påfrestningar, medan de med lägererfarenhet i stället tenderat att försöka hitta livets mening i det fruktansvärda.

Lasch för över dessa strategier till konstens och kulturens områden och skriver att konstnärerna i allt högre grad ryggat tillbaka inför verklighetens ohanterbarhet och retirerat till att försöka hävda självets existens. Men eftersom livet i allt högre grad präglas av masskulturens och etermediers indirekta erfarenhetsvärldar och informationssamhället blivit ett övervakningssamhälle blir skiljelinjen mellan självet och verkligheten allt svårare att konstruera eller upptäcka. Gränsen mellan subjekt och objekt blir allt svårare att upprätthålla, paranoia och konspirationsföreställningar blir sättet att skapa någon sorts sammanhängande livssyn. För att förstå hur vi försöker leva under dessa omständigheter kommer Lasch tillbaka till begreppet narcissism och precis som i den föregående boken ser han inte företeelsen som självets storslagenhet. I stället är det en fortsättning av det lilla barnets hantering av separationen från modern, en konfliktzon mellan längtan att återgå till embryots oceaniska upplevelse och aggressiva känslor först mot föräldrarna för deras övergivande men denna aggression sedan riktas mot självet. Övergångsobjekten (de som skapar förbindelsen mellan självet och omvärlden, till exempel lek och kultur) ges inte någon chans att verka i en omgivning dominerad av kommersiell masskultur.

Fortsättningen av boken är en genomgång av de politiskt präglade tendenserna inom psykoanalys och psykiatri att hantera och behandla de tidigare beskrivna känslorna av övergivenhet och behov av överlevnad. Mest utrymme får den "kritiska psykologi" som under efterkrigstiden (och särskilt sedan 1960) förhållit sig starkt kritisk till den terapeutiska jag-psykologi som inriktat sig på att stärka det individuella självet och betona möjligheter till egen utveckling. Lasch, som av många setts som en konservativ moralist, lyfter i stället fram nödvändigheten av att hämta upp den psykiatri som försöker förena kritiken mot det teknologiska industrisamhället med en insikt om nödvändigheten av att inte göra "falska" uppdelningar mellan manligt och kvinnligt utan att i stället för ett instrumentellt förnuft arbeta för att utforma ett praktisk förnuft som kan leda till en moralisk utveckling, bort från flyktbehov inför en psykiskt överväldigande samtid.

 

Huckleberry Finn

Mark Twain skrev under flera år på uppföljaren till The Adventures of Tom Sawyer (1876, på svenska Tom Sawyers äventyr 1877), hans ungdomsbok (får en väl kalla det) om 12/13-åringen Tom som lever vid Mississippi-floden i USA. Han hittar på allehanda hyss, inte alltid så trevliga för någon utom honom själv och med ganska råbarkade ingredienser. Han lär sig så småningom att delvis förstå att han gör omgivningen illa, men omvändelsen är inte helgjuten. Boken var ingen omedelbar försäljningssuccé, men kom så småningom att bli den bäst säljande av alla hans böcker.

En av de jämnåriga pojkarna kring Tom var Huckleberry Finn. När Twain fortsatte berättandet om människor och miljöer i 1830-40-talens Missouri med Adventures of Huckleberry Finn (1884, på svenska Huckleberry Finns äventyr 1906) var det alltså Huck som kom att bli den centrala karaktären, en avsevärt mer utanförstående figur i småstadsmiljöerna. Till skillnad från Tom får han berätta sin egen historia i boken, som alltså är en jag-berättelse, vilket gör att vi som läsare har en möjlighet att komma närmare hans inre reaktioner på händelserna. Han är ointresserad av att gå i skolan eller bo inomhus, men eftersom Tom och han lyckades hitta en stor summa pengar i slutet av den föregående boken så försöker omgivningen "göra folk" av ("civilisera") honom. Huck är inte ointelligent och lär sig att läsa när han tvingas till skolan, men när hans alkoholiserade och våldsbenägna far kommer tillbaka till stan efter en längre bortovaro (han har hört talas om pengarna) och drar ut honom i skogen tycker Huck att det är rätt trevligt att slippa civilisationen. Men fadern fortsätter att vara brutal så Huck rymmer och får det att se ut som om han dödats av rövare så fadern inte ska leta efter honom.

Huck gömmer sig på en ö där han råkar på en annan rymling, den vuxne svarte mannen Jim (ingen ålder anges) som arbetat som slav i hushållet där Huck haft sitt hem. De två kommer under den pikareska fortsättningen av berättelsen, med vistelsen på flotten i floden som centralt färdmedel och ett otal mer eller mindre bisarra händelser, att bli allt godare vänner. Det här har setts som Twains metod att peka på likheterna och den moraliska jämlikheten mellan vita och svarta. Det var inte minst viktigt under den period när han skrev boken eftersom det då var en våldspräglad tid och många svarta lynchades och på andra sätt dödades som hämnd för den korta period efter inbördeskriget då de blivit frigivna från slaveriet och fått (en begränsad) politisk makt. Kritiken mot Twains bok blev också från många håll stark och den blev förbjuden att säljas och användas i skolor på många håll.

Till denna kritik bidrog också språket i boken. Twain använde sig av lokala dialekter för att fånga livet i mellanvästern och sydstaterna, men det sågs på sina håll som vulgärt. Det fortsatta händelseförloppet förstärkte också denna tendens: Huck och Jim flyr på Mississippi-floden där de stöter ihop med två vita män kallade Kungen och Hertigen, vilka lurar landsbygdens folk på pengar vilket så småningom leder till att Huck hamnar hos en familj som lyckats fånga in Jim och ska se till att han återbördas till sina "ägare".

Här kommer berättelsens allra mest bisarra, för att inte säga surrealism-liknande, skeende: familjen antar att Huck är Tom (som är en släkting de aldrig träffat men som förväntas komma dit) och när Tom väl kommer dit antar de att han är dennes halvbror Sid. Nu ska Tom och Huck befria Jim från fångenskapen, inte genom det snabbaste och enklaste sättet utan på Toms uppmaningar enligt äventyrsböckernas regler. Det blir oerhört komplicerat, med en fängelsehydda full med inplanterade ormar och råttor, ett ihopsnört lakan som hjälpmedel i flykten från hyddan som befinner sig direkt på marken och andra orimligheter. I den efterföljande jakten blir Tom skjuten i benet, men med hjälp av en vänlig doktor ordnar allt upp sig och den svarte Jim, som nu är frigiven, ses av alla som en god människa, i stort sett likvärdig de vita och på väg till sin familj i norr.

Berättelsen om Huck Finns äventyr är omfattande och riktigt intressant, på många vis: relationen mellan Huck och Jim; Hucks moraliska vuxenblivande under händelsernas gång; intrycken en som läsare får av livet på USA:s landsbygd årtiondena före inbördeskriget, med fattigdom, rasism och kringresande lurendrejare; Twains uppenbara fascination av livet i och kring Mississippi-floden, där han själv trivdes som bäst: slutligen den helt hysteriska avslutningen med Toms regler kring hur de ska frita Jim.

Mark Twains sätt att ställa den frihetssökande Huck mot småstadens inskränkthet och bedrägerierna hos representanter för den vita befolkningen är det som ger struktur till denna pikareska berättelse. Huckleberry Finns äventyr, i avsevärt högre grad än föregångaren, har av många hyllats som den viktigaste amerikanska romanen och föregångare till all efterföljande fiktionslitteratur i landet. Även om detta i viss mån är en överdrift får det nog sägas att den är högst läsvärd och viktig för att förstå lite av den amerikanska "nationalkaraktären" och självförståelsen.

 

Det dramatiska 1980-talet

Olle Larsson är en svensk historiker som disputerade 1999 och arbetar som lärare på gymnasiet Katedralskolan i Växjö. Han är författare under de senaste drygt tjugo åren till både läroböcker och översiktsverk om händelser i svensk och global historia.

2022 kom hans bok  Det dramatiska 1980-talet. Decenniet som förändrade världen ut på Historiska Media, ett förlag som gett ut en hel del av hans skrifter. Onekligen är det så att detta decennium såg stora omvälvningar i världen, inte minst Berlinmurens fall, ryska ubåtar i svenska farvatten, mordet på Olof Palme och den politiska ekonomins förändring med inledning i Storbritannien och USA.

Allt detta finns med i Larssons bok, tillsamman med hans minnen av den egna uppväxten under 1980-talet. (han är född 1967). Blandningen av stora och små händelser hade kunnat ge intressanta perspektiv på hur centrala världspolitiska skeenden samspelar med det privata livet, hur krig och industriomvandlingar skapar en livsmiljö som individer behöver kunna navigera i.

Men det finns förvånansvärt lite av detta i boken. Noteringarna från privatlivet blir till nedslag i kärleksbekymmer, skivköp och Bondfilmer. De senare kopplas visserligen till vågorna i det kalla kriget, men liksom så mycket annat i bokens historieskrivning befinner sig beskrivningarna på en för ytlig nivå. Det mesta hade kunnat få plats i en löpande nyhetsrapportering i någon tidning och får ingen genomarbetning.

En annan aspekt är att det tydligt framgår att Larssons intresse är att berätta om alla svårigheterna i östblocket och Sovjetunionen, medan livet i USA (eller den övriga delen av världen för den delen) knappast framkommer – annat än som knappt dolda positiva ordalag för utrikespolitiken i det stora landet i väster. Att vissa händelser som inträffade både före och efter 1980-talet beskrivs är väl inte ett problem i sig (världen fungerar inte i avgränsade tioårsblock) men det blir oklart vad orsakerna är till urvalet.

Om boken är tänkt att användas på gymnasiet är det självklart att den inte kan göra några större djupdykningar i komplicerade förlopp, men däremot hade resonemangen om orsaksförlopp samt sammanbindningen av de offentliga och de privata händelserna kunnat vara avsevärt mer klargörande, de senare blir mest till anekdoter.