Den så kallade Årstafruns dagböcker blev när de publicerades efter det andra världskriget en spännande ingång till insikter om hur livet tedde sig kring år 1800, åtminstone för en dam ur det högre samhällsskiktet. Årstafrun, som hette Märta Helena von Schnell (som ogift med Reenstierna som efternamn), levde 1753-1841 och skrev under åren 1793 till 1839 dagligen anteckningar om vardagslivet, fester och sorgerna efter de många barn hon och maken ryttmästaren förlorade.
Sammantaget uppgår anteckningarna till cirka 5000 foliesidor, 80 procent har inte publicerats men alla sidorna finns på Nordiska museet i Stockholm. Historikern och vetenskapsjournalisten Kristina Ekero Eriksson har läst dem alla och utifrån det valt att skildra Märta Helenas liv på Årsta gård sydväst om det inre Stockholm i boken Årstafruns dolda dagböcker (2010). Som hon själv konstaterar har hon inte kunnat ge en heltäckande bild av tillvaron, men hon har bland annat lyft fram sådant som vid publiceringen på 1940/50-talen valdes bort, ofta på moraliska grunder.
För Eriksson sysselsätter sig mycket med Märta Helenas relation till det enda barnet som fick bli vuxen, sonen Hans Abraham, och dennes dryckenskap och amorösa äventyr. Efter att ha förlorat sju av sina barn innan de hunnit bli åtta år kom Hans Abraham att för föräldrarna bli den som de ägnade all sin uppmärksamhet. Kanske alltför mycket, för det är uppenbart för Eriksson att sonen kände sig påpassad och instängd i herrgårdslivet, redan tidigt revolterade han genom att ljuga, stjäla och nyttja alkohol. Både modern och fadern upprördes, men kunde inte låta bli att förlåta och betala alla skulder sonen drog på sig (han var ju så småningom det enda överlevande barnet).
Men Märta Helena ondgjorde sig också ständigt över tjänstefolket: de var lata, söp något förskräckligt och betedde sig horaktigt. Eriksson kommenterar detta med att det är problematiskt att bara ha Märta Helenas anteckningar att bygga på, vem vet hur sonen, maken eller tjänstefolket skulle ha skildrat livet.
Märta Helena hade också ett stort socialt sällskapsliv (åtminstone så länge maken levde) och åkte var och varannan dag in till Stockholm på besök – och fick ständigt besök själv på Årsta. Familjen hade kontakt med de övre sociala skikten i samhället, var vänner med Bellman och var (åtminstone ytligt) bekanta med kungligheterna. Kung Gustav III (och så småningom dennes son Gustav IV Adolf) gav hon inte mycket för, genom dem inskränktes ju adelns makt och inflytande – men Napoleon skålade man för.
Märta Helena var gärna vittne till allehanda offentliga spektakel, avrättningar och andra bestraffningar som genomfördes vid denna tid och var närvarande vid en begravningsprocession för den plötsligt avlidne kronprinsen Karl August 1810 när rikets förnämste man, Axel von Fersen (den franska drottningen Marie-Antoinettes älskare) misshandlades till döds av en uppviglad folkhop i Gamla Stan (hon såg inte själva dödsmisshandeln dock).
Efter makens död 1811 och sonen Hans Abrahams död genom drunkning året efter i en ålder av bara 32 år blev Märta Helenas liv ännu mer tyngt av sorg och tomhet. Hon fick visserligen lite glädje genom några yngre män som bistod henne på gården (kanske med förhoppning om att ett testamente skulle ge dem någon penningsumma). Men Märta Helena tillbringade de sista 30 åren av sitt liv alltmer ensam och så småningom praktiskt taget blind.
Gården finns fortfarande kvar och de publicerade dagböckerna inspirerade författaren Lars Widding till några av hans mest populära romaner.