Stockholms blodbad 1520 är en av de mest omtalade händelserna i Sveriges historia. Den danske (unions)kungen Kristian II är skurken, kallad Kristian Tyrann i den svenska propagandan, hjälten (så småningom) är Gustav Eriksson av släkten Vasa, Sveriges landsfader.
Skribenten Ulf Sundberg kom 2005 ut med sin berättelse om vad som hände före och under dagarna i november när närmare hundra män ur den svenska aristokratin, men även biskopar och enkla hantverkare, dödades på Stortorget.
Orsaken fanns i de sedan lång tid starka spänningarna i den så kallade Kalmarunionen från 1397 vilken hade format ett trekungadöme av Danmark, Sverige och Norge. Danmark var den starkaste parten och svensk aristokrati hade svårt att acceptera detta, vilket medförde att man under långa perioder utsåg en egen nationell kung som inte styrdes av Danmark. Ständiga krig fördes på 1400-talet, inte bara mellan unionens länder utan även inom länderna rörande vilken stormannasläkt som skulle styra. Maktkampen i Sverige ledde bland annat till att Karl Knutsson av släkten Bonde kom att inneha kungakronan inte mindre än fyra gånger.
Så småningom framstod släkten Sture som starkast, med riksföreståndare Sten Sture den äldre som ledare. Dessa ledde de svenska trupperna till upprepade segrar i krig mot Danmark i slutet av 1400- och början av 1500-talet, men med Kristian II som ny dansk kung 1513 blev kampen intensivare. Efter flera försök till invasion lyckades danskarna till slut inta Stockholm i början av 1520 och i slutet av året installerades Kristian som kung även över Sverige.
Trots de långvariga striderna antogs det från svenskt håll att fientligheterna skulle upphöra, men Kristian använde sig av en tidigare konflikt mellan ärkebiskop Gustav Trolle och aristokratin för att anklaga denna för kätteri – vars straff var givet: döden.
Under ett par dagar halshöggs, alternativt parterades (aristokratin) eller hängdes (icke-frälset) närmare etthundra män – bland annat Gustavs far Erik samt andra av hans släkt. På vägen tillbaka till Danmark genomförde Kristian fler arkebuseringar, bland annat påstods han ha låtit dränka munkar i Nydala i Småland. Hans fortsatta hårdföra styre, med fogdar från Danmark och Tyskland, blev dock för mycket för såväl aristokrati som bondebefolkningen och 1523 kunde den nyvalde (6 juni) svenske kungen Gustav Eriksson (som blivit riksföreståndare redan 1521) rida in i Stockholm som ledare för befrielsen. Kristian hade redan tidigare det året drivits från tronen i Danmark.
Sundberg skriver i denna cirka hundrasidiga bok medryckande och initierat om de såväl större som mer detaljerade omständigheterna kring dessa för skapandet av det svenska riket så avgörande händelserna.