Gunnar Myrdal var sedan 1930-talet den mest inflytelserike nationalekonomen i Sverige. 1974 delade han Riksbankens pris i ekonomi till minne av Alfred Nobel (ofta felaktigt kallat Nobelpriset i ekonomi) med den så kallade nyliberalismens inspiratör, Friedrich von Hayek – vilket var ironiskt eftersom han starkt kritiserade denna rörelses hyllande av frihandel och begränsning av statsmakters ingripande i samhällsekonomin.
Just statsmaktens nödvändiga del i att få ett samhälle att fungera väl för alla invånare var alltsedan folkhemstankens etablerande i Sverige på 1930-talet en viktig del i Myrdals tankevärld. Han varnade för att släppa lös kapitalet eftersom det då skapas allt djupare klyftor mellan de rika och det stora folkflertalet. Detta framkom inte minst i den bok han lät publicera 1973, Critical Essays on Economics (på svenska I stället för memoarer. Kritiska essäer om nationalekonomin), där han kritiserade klassiska och samtida nationalekonomer för att inte riktigt veta vad de sysslade med. I stället för att basera sina påståenden på enbart matematiska modeller (som Hayek och hans efterföljare Milton Friedman) hävdade Myrdal att en ansvarsfull vetenskaplig verksamhet måste ta in sociala och kulturella faktorer samt redogöra för sina värdepremisser och grundläggande moraliska samhällssyn för att överhuvudtaget kunna ha en synpunkt varifrån det kan ställas frågor: utan synpunkt ingen syn.
I boken, som är en samling essäer och föredrag som han producerade i början av 1970-talet efter en lång nationell och internationell karriär (bland annat som svensk handelsminister och i FN-organisationen) kritiserar han också användandet av begreppet bruttonationalprodukt (BNP) som ett alltför trubbigt och illa genomtänkt redskap för att försöka första den ekonomiska utvecklingen i ett land. Alltför mycket hamnar utanför sifferinsamlingen, inte minst gäller det situationen i de länder som vid bokens tillkomst kallades underutvecklade (numera oftare utvecklingsländer, den tredje världen eller "the global south") där verksamheter befinner sig utanför de industrialiserade ländernas kategorier och där datainsamlingen, åtminstone på Myrdals tid, var bristfällig.
Myrdals resonemang är otvivelaktigt präglade av de perspektiv han själv upparbetade under sin karriär, inte minst märks det på hans tydliga framhållande av den sociala ingenjörskonsten som något nödvändigt gott – ett synsätt som fått mycket kritik det senaste halvseklet. Han formulerar sig ofta också i termer av att befolkningen i u-länderna är så fattiga att de inte är riktigt vakna och uppmärksamma på de möjligheter till utveckling som trots allt ges. Hans långa erfarenhet av situationen i Indien får honom att ifrågasätta om intresset för att utveckla arbetsmarknaden och undervisningen i landet verkligen finns hos makthavarna, men vid bokens tillkomst i början av 1970-talet såg han Indira Gandhi som en trovärdig efterföljare till Mohandas Gandhis icke-våldsideologi. Denne är för övrigt Myrdals främsta exempel på hur man kan hitta en väg ut ur fattigdom och förtryck.
Myrdal anger själv att han befinner sig i traditionen av utopiska socialister, men hävdar också att han inte ser kapitalismen som den stora fienden. Han kritiserar både utrikes- och inrikespolitiken i USA (inte minst eftersom han med boken An Amerikan Dilemma 1942 kom att framstå som en mycket insiktsfull analytiker av rasrelationerna i landet), men hyser hopp om att ungdomen kommer att ha möjlighet att förbättra tillståndet (vilket går att tvivla på så här mer än femtio år efteråt).
Mycket mer finns att hämta ur denna i viss mening sammanfattande skrift rörande Myrdals tankar, inte minst det upprepade hävdandet att ekonomisk utveckling och jämlikhet inte motarbetar varandra utan tvärtom är varandras förutsättning.