I den globala fotbollens värld har penningtillströmningen till vissa delar av den utvidgats till det närmast absurda, senast visat i dragkampen om den svenske landslagsspelaren Alexander Isak: skulle Liverpool kunna köpa hans tjänster från Newcastle – och till vilket pris?
En viktig aspekt av allt detta är att klubbarna i de mest attraktiva ligorna inte längre har sitt centrum i den lokala kulturen och historiska traditioner utan i miljardföretag i USA och den arabiska oljevärlden. Att det kunnat bli så att det är där klubbägandet och makten ligger beror bland annat på att föreningarna inte (längre) är baserade på medlemskap utan på finanser.
Expressenjournalisten Noa Bachner kom 2023 ut med boken Den sista utposten. En berättelse om svensk fotboll där hans centrala tes är att fasthållandet i Sverige av den så kallade 51%-regeln inneburit att det är medlemmarna som har den yttersta makten, inte penningen. Han hävdar att kampen om VAR-teknikens vara eller inte vara var punkten där skiljelinjen mellan svensk fotboll och övriga ligor i de drygt trettio främsta ligorna i världen drogs under det senaste dryga decenniet. Vissa ligor (Tyskland, Spanien) har en variant av regeln att minst 51% av en idrottsförenings aktier eller ägarandelar ska ägas av medlemmarna/föreningen – men ingen har en så absolut tillämpning som i Sverige.
Supporterföreningarnas insikter om sin (relativa) makt har också gått att avläsa i motståndet mot att förändra idrottsrörelsens organisatoriska uppbyggnad (att släppa in kapitalägare till annat än begränsad aktieandel eller sponsorskap) samt hur problemen med våld på och runt arenorna hanteras.
Bachner spårar den historiska bakgrunden till det annorlunda i svensk idrott till det långa fasthållandet av amatörstatusen, vilken på ett sätt fått (inte minst) fotbollen att under långa perioder befinna sig en bra bit efter de främsta länderna. Detta har kanske inneburit att svenska (lands)lag förlorat på planen, men att man utklassat alla i konsten att skapa en meningsfull fotboll hävdar Noa Bachner.