"Innan mörkret faller"

Journalisten Björn Elmbrant har länge verkat som politisk kommentator, bland annat i Sveriges Television och Sveriges radio. Han har även varit chefredaktör samt skrivit flera politikerbiografier, till exempel om Olof Palme och Thorbjörn Fälldin.

2015 gav han ut boken Innan mörkret faller – Ska 30-talet hinna i kapp oss? som handlar om vad 1930-talet kan lära oss vad gäller hanterandet av totalitära rörelser.

Boken skildrar utvecklingen i Tyskland och Sverige åren kring 1930, när nazismen i Tyskland och folkhemspolitiken i Sverige på så olika sätt hanterade modernitetens genomslag i respektive land, med allt vad det innebar av fattigdom, våld och politiska spänningar.

Elmbrant hävdar att Sverige undgick den tyska utvecklingen genom de politiska partiernas förmåga att samarbeta och inte gräva ner sig i olösliga konflikter. Inte minst innebar kampen mellan kommunister och socialdemokrater i Tyskland att vägen för Hitler och nazisterna blev lättare att färdas på fram till maktövertagandet i januari 1933. Efter detta dröjde set inte ens ett halvår innan det socialdemokratiska partiet hade blivit förbjudet och enpartistaten etablerats.

I Sverige fanns visserligen samma konflikt, men det svenska socialdemokratiska partiet lyckades hitta ett agerande som, till skillnad från dess tyska motsvarighet, fick till samarbete med bondepartiet och därmed en bred politisk uppgörelse om statens aktiva ingripande i den ekonomiska depressionen. Inte minst var finansminister Ernst Wigforss central i att visa vägen.

Elmbrant avslutar boken med en jämförelse med samtidens (alltså mitten av 2010-talet) politiska situation och möjligheten att stå emot motsvarande totalitära krafter.

"Rapport från Sopornas planet"

Stefan Jonsson har de senaste trettio åren växlat journalistiskt skrivande med arbete som universitetsanställd forskare.

Detta framkommer tydligt i slutet av hans bok Rapport från sopornas planet från 2010, där slutkapitlet är en diskussion mellan hans två roller, den akademiska och den mer aktionsinriktade skribenten.

Boken är en samling artiklar (ibland med ursprung i föredrag) under hans vid denna tid tjugoåriga verksamhet. Han behandlar bland annat 1920-talets Österrike, marxismens teoretiska principer, rasism, samhälleligt minne och sopsamlare i Sydamerika.

Jonssons journalistjag ironiserar över akademikerns intresseområden och språkbruk i slutkapitlet och visst märker man den välutbildades vana vid långa meningar och inskjutna bisatser. Men här finns också mycket värdefullt tankegods, allt utifrån perspektivet att förstå och förklara de undanträngdas livssituation i olika tider och platser.

 

 

"Romanens segertåg"

Romanens segertåg är litteraturvetaren och -kritikern Ingrid Elams nyligen utkomna bok om orsakerna till att den litterära formen roman kommit att bli närmast synonym med litteratur.

Elam gör en rejäl genomgång av förhistorien till romanens framgång från slutet av 1700-talet och till (nästan) nuläget och resonerar kring vad det är i själva formen som varit så fascinerande för en stor och internationell publik. Möjligheten till variationsrikedom i berättarperspektiv och närheten till den moderna människans både yttre och inre liv i igenkännbara språkliga former lyfts förtjänstfullt fram som starkt bidragande orsaker till framgången.

Exemplen är många, men blir till lite väl översiktliga och samtidigt svåra att riktigt inordna i en aha-förståelse. Ambitionen att täcka in allt och samtidigt hålla sig till den kanoniserade historieskrivningen (Flaubert, Joyce, Woolf, Joyce, Mann) gör att boken mer blir en introduktion till romanens historia än en djuplodande undersökning, kritikern som söker en större publik tar över från den forskande akademikern som gräver djupt.

Därmed inte sagt att texten är ointressant eller illa skriven, bara att för denne läsare blir läsningen mer en upprepning av tidigare läsefrukter i stället för exempel på riktigt produktiva frågeställningar kring romanens dominerande ställning inom litteraturvärlden under de senaste tvåhundra åren.

Édouard Louis

Den unge fransmannen Édouard Louis är en av de mest uppmärksammade författarna det senaste decenniet.

Han skriver med en utpräglat självbiografisk bakgrund, om sina föräldrar, sin uppväxt och hur hans homosexualitet bemötts av omgivningen.

Nyligen har jag läst två av hans böcker (hans andra och tredje) inför hans besök i Malmö den 27 november.

 

Våldets historia (Histoire de la violence) från 2016 skildrar Édouards traumatiska upplevelse i samband med ett sexuellt möte med kabylsk man, Reda, i Paris. Édouard blir senare på kvällen rånad och våldtagen av Reda och texten blir till en flerskiktad berättelse där även hans systers återberättande för sin man om händelseförloppet (vilket Édouard tjuvlyssnar på) bidrar till läsarens möjlighet att uppleva händelseförloppet. Reda är präglad av sin sociala position och Édouards text formas till en skildring av de sociala uteslutningsmekanismer som igångsätter våldet.

 

Vem dödade min far (Qui a tué mon père) från 2018 handlar om relationen till pappan och blir till en reflexion kring dennes uppväxt, skrivet huvudsakligen i en jag-form som dialog med den frånvarande/döde fadern, som både präglats av sin hårda uppväxt men, som Édouard inser, inte haft många verkliga livsval på grund av sin sociala position.

 

Édouard Louis har som synes en stark social ådra i sitt skrivande, vilket bidrar till den intensitet som genomsyrar hans texter.

 

 

Eyvind Johnson: "Hans nådes tid"

En berättelse om några langobarder i nordöstra Italien i slutet av 700-talet, kan det vara något att läsa ett par decennier in på 2000-talet?

Jo, verkligen. När Eyvind Johnson (1900-1976, Nobelpristagare 1974 tillsammans med Harry Martinson) ger sig till att skildra denna våldsamma tid och de människor som drabbas av politiska och existentiella stormar går det inte att värja sig.

Epik samspelar med modernistiskt präglade former av berättande, blandningen av jag-berättare, minnesanteckningar, medvetandeströmmar, drömbilder och historiskt verksamma personer som frankerkungen Karl den store skapar en storslagen berättelse på 880 sidor, utgiven 1960.

Och så finns en innerlig kärlekshistoria som omsluter hela framställningen.