Elam gör en rejäl genomgång av förhistorien till romanens framgång från slutet av 1700-talet och till (nästan) nuläget och resonerar kring vad det är i själva formen som varit så fascinerande för en stor och internationell publik. Möjligheten till variationsrikedom i berättarperspektiv och närheten till den moderna människans både yttre och inre liv i igenkännbara språkliga former lyfts förtjänstfullt fram som starkt bidragande orsaker till framgången.
Exemplen är många, men blir till lite väl översiktliga och samtidigt svåra att riktigt inordna i en aha-förståelse. Ambitionen att täcka in allt och samtidigt hålla sig till den kanoniserade historieskrivningen (Flaubert, Joyce, Woolf, Joyce, Mann) gör att boken mer blir en introduktion till romanens historia än en djuplodande undersökning, kritikern som söker en större publik tar över från den forskande akademikern som gräver djupt.
Därmed inte sagt att texten är ointressant eller illa skriven, bara att för denne läsare blir läsningen mer en upprepning av tidigare läsefrukter i stället för exempel på riktigt produktiva frågeställningar kring romanens dominerande ställning inom litteraturvärlden under de senaste tvåhundra åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar