Du sköna nya värld

Dystopier är framtidsskildringar som i kontrast till utopier och deras förhoppningsfullhet uppvisar effekterna av tendenser i samtiden som leder till negativa eller till och med fasansfulla situationer och samhällstyper. De två numera mest kända får väl sägas vara George Orwells 1984 från 1949 och föregångaren Brave New World/Du sköna nya värld från 1932, skriven av Aldous Huxley – båda britter.

Men där slutar likheterna mellan dem (de kände dock varandra). Orwell startade som journalistisk skribent och producerade reportage från både de brittiska öarna och den europeiska kontinenten på 1930-talet, berömda är hans skildringar av fattiglivet i Paris och London, arbetslivet i Wales och inbördeskrigets Spanien. Två romaner gjorde honom internationellt berömd: Animal Farm/Djurfarmen (1946) och 1984. Han dog redan 1950. (Om 1984 finns en text på denna blogg).

Huxley var cirka tio år äldre än Orwell och hade slagit igenom på 1920-talet som en samhällssatirisk och experimenterande romanförfattare, fortsatte att vara väldigt produktiv och blev nominerad till Nobelpriset nio gånger. Han var pacifist och drogs till mysticism och droganvändning, vilket det finns inslag av i Brave....

Handlingen kan sägas bestå av tre delar. Den startar i London på en kläckningsfabrik (år 2540 i vår vanliga tideräkning) där flera av inledningens centrala karaktärer arbetar med att framställa människor i provrör, olika uppfödda för olika uppgifter, alla i samma kast kloner av varandra. Livet är promiskuöst i denna Världsstat och skapat för att alla ska vara lyckliga. Men något fattas för psykologen Bernard Marx, som tillhör den högsta kasten men är kortväxt och inte särskilt attraktiv samt riskerar att skickas till Island för sin kritik av samhällets uppbyggnad. Han kommer dock iväg på en semester till ett "vildmansreservat" i New Mexiko, ackompanjerad av den vackra Lenina.

Där utspelar sig romanens andra del. Bernard får där se en primitivare och "smutsiga" värld, präglad av övernaturlig tro, droganvändning och våld. Där finns en kvinna, Linda, som tidigare levt i London och följt med Bernards chef till reservatet där hon efter att ha råkat hamnat vilse blivit kvar och fött sonen John. Bernhard blir efter den första chocken exalterad över att ha funnit dem och tar med dem tillbaka till London för att visa på ett annat livsmönster och nu utspelar sig romanens tredje del.

Kulturerna krockar och liksom "vildar" som alltifrån 1500-talet fördes till Europa från den Nya världen för att uppvisas blir slutet präglat av död. Men innan dess hinner John förbanna den nya värld han hämtats till och att Lenina, som han starkt dragits till, inte kan leva upp till hans ideal av frihet, integritet och stolthet, formade av hans ungdoms läsning av Shakespeare (varifrån frasen "Brave New World" är hämtad).

Brave New World börjar lite tveksamt, med en småsatirisk skildring av den sköna nya världen och dess lyckodroger, men med resan till vildmansreservatet blir skildringen tätare och intensivare. John är också en mer komplex figur än Bernhard och det är hans känslomässiga resa som leder romanen till att bli en riktigt angelägen dystopi.