Den amerikanske historikern Christopher Lasch blev en internationell kändis när han 1979 kom ut med boken The Culture of Narcissism (som jag skrivit om på denna blogg), där han bland annat hävdade att samhälle och kultur i USA kommit att få en dominans av terapeutisk hantering av uppfostran i stället för den traditionsbärande moraliska fostran som tidigare varit förhärskande. Tillsammans med en tom masskulturunderhållning hade det inneburit att en genomgripande känsla av tomhet spridit sig i den samtida människan.
1985 kom Lasch så ut med fortsättningen av denna analys, The Minimal Self: Psychic Survival in Troubled Times. Han hävdar där att den bristande framtidstron inneburit att långtidsengagemang inom livets alla områden försvunnit och individen lever i en känsla av belägring där narcissismen blivit en överlevnadsstrategi.
Lasch för i kapitlet om Förintelsen under det andra världskriget ett resonemang om hur hanteringen av begreppet "totalitarism" betonat antingen överlevnad som det centrala målet eller hur en strävan att under förintelsehot ett sökande efter meningen med livet satts i centrum. Koncentrationslägren blev för många en metafor för det moderna livet, därför blev hanteringen av livet i lägren en modell för hur överlevnad utanför lägren efter kriget kunde ske. Lasch hävdar att de som inte själva befunnit sig i läger sett överlevnadsstrategin som något att använda sig av i tider av extrema påfrestningar, medan de med lägererfarenhet i stället tenderat att försöka hitta livets mening i det fruktansvärda.
Lasch för över dessa strategier till konstens och kulturens områden och skriver att konstnärerna i allt högre grad ryggat tillbaka inför verklighetens ohanterbarhet och retirerat till att försöka hävda självets existens. Men eftersom livet i allt högre grad präglas av masskulturens och etermediers indirekta erfarenhetsvärldar och informationssamhället blivit ett övervakningssamhälle blir skiljelinjen mellan självet och verkligheten allt svårare att konstruera eller upptäcka. Gränsen mellan subjekt och objekt blir allt svårare att upprätthålla, paranoia och konspirationsföreställningar blir sättet att skapa någon sorts sammanhängande livssyn. För att förstå hur vi försöker leva under dessa omständigheter kommer Lasch tillbaka till begreppet narcissism och precis som i den föregående boken ser han inte företeelsen som självets storslagenhet. I stället är det en fortsättning av det lilla barnets hantering av separationen från modern, en konfliktzon mellan längtan att återgå till embryots oceaniska upplevelse och aggressiva känslor först mot föräldrarna för deras övergivande men denna aggression sedan riktas mot självet. Övergångsobjekten (de som skapar förbindelsen mellan självet och omvärlden, till exempel lek och kultur) ges inte någon chans att verka i en omgivning dominerad av kommersiell masskultur.
Fortsättningen av boken är en genomgång av de politiskt präglade tendenserna inom psykoanalys och psykiatri att hantera och behandla de tidigare beskrivna känslorna av övergivenhet och behov av överlevnad. Mest utrymme får den "kritiska psykologi" som under efterkrigstiden (och särskilt sedan 1960) förhållit sig starkt kritisk till den terapeutiska jag-psykologi som inriktat sig på att stärka det individuella självet och betona möjligheter till egen utveckling. Lasch, som av många setts som en konservativ moralist, lyfter i stället fram nödvändigheten av att hämta upp den psykiatri som försöker förena kritiken mot det teknologiska industrisamhället med en insikt om nödvändigheten av att inte göra "falska" uppdelningar mellan manligt och kvinnligt utan att i stället för ett instrumentellt förnuft arbeta för att utforma ett praktisk förnuft som kan leda till en moralisk utveckling, bort från flyktbehov inför en psykiskt överväldigande samtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar