Eliternas uppror

Den amerikanske historikern Christopher Lasch slog igenom internationellt med boken The Culture of Narcissism (1979) där han hävdade att det som många kulturkritiker under 1970-talet såg som en beklagansvärd, kanske till och med förgörande, tendens till självcentrering och ett sökande efter omedelbar tillfredsställelse i själva verket var ett desperat sökande efter mening i tillvaron (se min text om denna bok här på denna blogg).

Strax före sin död 1994 blev Lasch färdig med boken The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy (1995, på svenska Eliternas uppror och sveket mot demokratin 1995) där han fortsatte hävda att denna tomhet gjort amerikanerna beroende av (psyko)terapi för att hantera förlusten av tydliga moraliska riktlinjer för livet. Detta och hans hävdande att den stora förlusten var att de religiöst grundade frågorna tappat sin centrala plats i kulturen har gjort att hans kulturkritik stämplats som konservativ och bakåtblickande.

Det finns onekligen en hel del i hans texter som motiverar denna bedömning. Men här finns också många iakttagelser om den västerländska kulturen under de senaste hundra åren som kan leda en läsare till att dra andra slutsatser än Lasch. I denna hans sista bok framför han påståendet att det är den välutbildade administrativa tjänsteklassen som avlägsnat sig så mycket från den vanliga lönearbetande befolkningen att det är motiverat att tala om ett eliternas uppror.

Dessa nya grupper av informationsbearbetande symbolanalytiker baserar sin alltmer exklusiva tillvaro på en föreställning om meritokratin, det vill säga att det är ens meriter (utbildnings- och arbetserfarenhetsmässigt) som på ett rättvisande sätt placerar en i den sociala position en befinner sig i. Den så kallade medelklassen, som Lasch hävdar varit den som historiskt hållit samman den fragmentariska nationen USA, har förlorat sin position vilket starkt bidragit till att ytterligare klyva den tidigare gemensamma ideologin och kulturen. Detta är något som nu trettio år senare ofta hävdas i den politiska diskussionen, samt att tillväxten av den lägre utbildade tjänsteklassen förskjutit maktförhållanden på arbetsmarknaden och bland väljarna. Eliternas alltmer groteska lyxliv ledde enligt Lasch redan på tidigt 1990-tal till ett växande folkligt motstånd, formulerat som en populism.

Allt detta känner vi ju igen från samtiden. Lasch för vidare diskussionen till frågan om utbildningens betydelse och om det viktigaste är att bredda den sociala rekryteringen till eliten ("jämlika möjligheter") eller att demokratiskt höja den allmänna kompetensnivån ("jämlika förutsättningar"). Lasch förespråkar det senare och är tydlig med att det är klasskillnader som är det centrala i det sociala livet. Han skriver också utförligt om de pedagogiska ansatser i USA som alltsedan mitten av 1800-talet format meritokratins dominans. Lasch kritiserar också hårt den ekonomiska globalisering som slagit sönder klassisk liberalism och ser en folklig populism som möjligheten att ställa konstruktiva krav på varandra i skapandet av ett medborgarsamhälle.

Här finns mycket av det "småfolksideal" som präglat olika former av populistiska och progressiva rörelser, inte bara i USA, men som läsare behöver man också vara uppmärksam på vad det är för gemensam moral och ideal som påstås utgöra grunden för ett mer samverkande samhälle. Lasch kritiserar alltså det "terapeutiska" samhället och han skriver att det gör alla till offer för omständigheter och förtryck, i stället för att stärka självkänsla och respekt genom moraliska grundsatser.

Det finns alltså mycket i denna bok som känns välbekant från den senaste tidens politiska diskussioner och Lasch lyfter fram viktig kritik mot den liberal-konservativa meritokrati som alltmer gör de rika rikare och knuffar ner allt fler till samhällets bottenskikt. Samtidigt präglas hans förslag till lösningar av en förtröstan på att en äldre, religiöst formad moral kan stå emot den förändring i kapitalismens funktionssätt som skapat själva de grundläggande problem han identifierar. Och han glider även mer och mer i boken över till att diskutera psykologiska och psykoanalytiska teorier och forskare, så att även om detta har relevans för det kulturkritiska resonemanget innebär det att fokus förflyttas från det som var utgångspunkten för texten – eliternas uppror.