Den tyske kejsaren Wilhelm II har de senaste hundra åren setts som den enskilt största orsaken till utbrottet av det första världskriget 1914. Därmed har han också fått utstå både spott och spe – och det redan innan kriget bröt ut.
Han sågs nästan från början av sitt regentskap 1888 som en skrävlande besserwisser (sic) som såg sig själv som världshärskare, trots att Tyskland vid denna tid var ett nyligen skapat rike, akterseglat av andra kolonialmakter. Inte minst av England, som kom att bli hans främsta hatobjekt trots att han var barnbarn till drottning Victoria.
Ragnar Svanström, historiker och förläggaren, kom 1978 ut med biografin Kejsaren. En bok om Wilhelm II, där han i mycket bekräftade kritiken mot kejsaren. Men Svanström pekar också på att hans omgivning, både bland politiker och militärer, genom sin reaktionära nationalism starkt bidrog till att understödja kejsarens retorik, både före och under kriget. Till detta bidrog stark hundraårsfirandet av den preussiska frigörelsen från Napoleon-Frankrikes övermakt 1813. Detta var alltså bara året innan krigsutbrottet och formade mycket av den krigsyra som det flitigt rapporterades om sommaren 1914.
Wilhelm hade uppenbart en grandiost förstorad självuppskattning, även efter det att han tvingats abdikera precis innan krigsslutet. Han väntade under sin exil i Nederländerna bara på att bli kallad tillbaka som härskare – även sedan nazisterna kommit till makten 1933.
Men det blev inget av det och 1941 avled han. Någon äreräddning blev det inte – och det kommer det förhoppningsvis inte heller att bli framgent.
Svanströms bok är en intressant skildring av decennierna mellan Tysklands skapande och det första världskriget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar