Saul Bellow och Humboldts gåva

Saul Bellow (1915–2005) var en Kanada-född författare som 1976 fick Nobelpriset i litteratur för sin förståelse för den mänskliga naturen och den subtila analysen av samtidens kultur – det var i varje fall motiveringen för priset. Bellow anses också vara en av de främsta författarna i den judisk-amerikanska litterära traditionen.

Året innan Nobelpriset publicerades romanen Humboldt's Gift (Humboldts gåva på svenska 1976), en sprudlande berättelse om författaren Charlie Citrine som, liksom många av Bellows huvudkaraktärer, boende i Chicago (vilket Bellow själv gjorde stora delar av sitt liv) stöter på en uppsjö mer eller mindre färgstarka figurer.

Bellow använde sitt egna liv som en fast beståndsdel i sina romaner, givetvis förstärkt och tillskruvat i fantasifullt pikareska äventyr, men med genuint intresse för mer vardagligt förankrade gestaltningar av igenkännbara mänskliga relationer.

I Humboldts gåva är Humboldt en poet som Citrine högaktar och blir vän med. Så småningom förändras relationen till att bli mer konfliktfylld, allteftersom Citrine blir mer framgångsrik som roman- och pjäsförfattare och Humboldt förspiller sina krafter. Men den gåva som titeln anger är dels en filmidé som efter Humboldts död blir en stor biografframgång, dels en inspiration för Citrine att utveckla sin kreativa fantasi som författare och därmed inse mer om sitt egna liv.

Bellows roman är en svindlande berättelse med smågangsters, en uppsjö kvinnor (Bellow var själv gift fem gånger) och en mängd andra figurer. Intrigen är inte helt uppenbar och man kan utan tvivel se hur det postmoderna tar plats här. Men det finns också tydliga diskussioner kring konstens roll i 1970-talets USA och i människors liv, filosofiska funderingar om antroposofi samt burleska sammanträffanden i Chicago och Barcelona bland annat – allt i en ytterst flödande prosa med många kopplingar till Bellows eget liv.

Humboldts gåva är en av de mest rikhaltiga romaner jag har läst (första gången var för ett halvt sekel sedan).

Kapitalistisk realism

Den brittiske skribenten Mark Fisher fick inte många texter publicerade i sitt liv. Den enda längre sådan som gavs ut, Capitalist Realism. Is There No Alternative? (2009) blev desto mer berömd, trots dess begränsade format (80 sidor), och har kommit att bli en standardtext i i diskussionerna om kapitalismens förmåga att ständigt omvandlas så att detta politisk-ekonomiska system av många uppfattas som det enda möjliga sättet att organisera ett modernt samhälle på. Fisher har också blivit uppmärksammad genom de många YouTube-videor där han framför sina analyser av den nyliberala kapitalismen.

Han hävdar med sin boktitel att (den nyliberala) kapitalismen med sin betoning av frihandel och drastiska nedskärningar av (vissa av) statens funktioner, kopplat till det aggressiva motarbetandet av fackföreningar och andra kollektiva organisationer, skapat en tillvaro där både den yttre och den inre världen för människor skalats av sin gemensamma bas, men trots det ses som det enda sättet som livet kan levas på.

Med hjälp av en handfull filmer och politiska tänkare, filosofer och psykologer som Fredric Jameson, Slavoj Zizek och Jacques Lacan bygger Fisher ihop en analys där diskussionen om det postmoderna samhället förenas med studier av hur den (sen-)moderna människan förlorat auktoritativa normer i så hög utsträckning att livet bara blivit en enda rad av nu-ögonblick utan produktiv och stärkande självdisciplin. Alternativ saknas (modernismen liksom socialismen/kommunismen är död, historien och framtiden har försvunnit) och kapitalismen profiterar på och kannibaliserar alla försök att skapa något annat.

Dessa nu-moment begärs i en ogenomförbar strävan efter att erfara det Reala (begrepp hämtat från Lacans psykoanalys), det som den nyliberala kapitalismen utlovar genom konsumtion men inte kan erbjuda som en genuin livsmiljö – en gemensam och demokratisk tillvaro. I stället blir det digitala medieutbudet ett sätt att undslippa det påträngande sociala livet, med en repetitiv och själsdödande enformighet som enda erbjudande. En följd blir för många en tillvaro av ångest, som Fisher hävdar är ett effektivt tillstånd för att bli kontrollerad av makthavare (han använder Kafkas skrifter som exempel).

Fisher ger också några inblickar i det brittiska undervisningsväsendet, som han anser ger uttryck för generella tendenser i nutiden i en kombination av meningslös byråkratisering och dyslexi (eller som han skriver "postlexi") hos de elever i vidareutbildning han träffade på som lärare.

Finns det då ingen väg ut ur denna "kapitalistiska realism"? Fisher anger i slutet av boken något om hur andra vägar kan upptäckas. Liksom flera andra skribenter som tagit upp liknande problemkomplex lyfter Fisher fram nödvändigheten av att ta fasta på att nyliberalismen inte kan uppfylla sina löften om lycka för alla med nedmontering av viss statlig verksamhet (men inte våldsanvändning) och avreglering på alla områden. Här finns en möjlighet för gemensamma initiativ och organiseringar som kan ta fasta på alla de sprickor i den kapitalistiska muren som den inte kan laga.

Tyvärr kan Mark Fisher inte delta själv i detta, han tog sitt liv 2017.

 

Korporatism och fascism

Vad är korporatism? Det är frågan som förre ledamoten i EU-parlamentet och riksdagsmannen för Vänsterpartiet Kommunisterna (numera Vänsterpartiet) Jörn Svensson (1936–2021) ställer sig i boken Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen från 1969.

Som titeln anger är det från perspektivet hos en traditionellt skolad marxist/kommunist som resonemanget utgår och frågor om socialekonomisk klass och makt präglar texten. Svensson gör en grundläggande genomgång kring förändringen av de mänskliga samhällena från feodalism, där ägandet av marken var det centrala, till de senaste hundrafemtio årens kapitalism där ägandet av produktionsmedlen är det centrala för maktinnehavet.

Svensson beskriver hur det slutande 1800-talets tillväxt av fascistiska tendenser får en påbyggnad under det tidiga 1900-talet som ett resultat av sociala klasskamper och effekterna av det första världskriget. I boken blir detta föremål för en på sitt sätt imponerande genomgång av huvudsakligen olika europeiska länders fascistiska partier och massrörelser (en detaljrikedom som bokens utformning med en ständigt löpande text utan många mellanrubriker eller styckeavdelningar gör onödigt svår att ta sig igenom). Svensson hävdar att tillväxten av dessa fascistiska rörelser sker före 1930, för att sedan leda till maktövertagande i många länder och så småningom det andra världskriget.

Efter kriget stod det för många klart att den kapitalistiska ordningen måste övervakas för att inte leda till kaos. Den så kallade keynesianismen, som varit verksam i USA under den ekonomiska depressionen på 1930-talet, hade offentlig stabiliseringspolitik som ledstjärna och betonade statsmaktens ansvar för att reglera marknadskapitalismen och stimulera social välfärd, en uppfattning som var verksam internationellt mellan 1945 och cirka 1980, utan att för den skull innebära socialism. Svensson kopplar korporatismen, som är ett samhällssystem där den tidigare uppenbara klasskampen mellan kapitalägare och arbete ersatts av en samverkan mellan klasserna (märk väl utifrån borgarklassens maktinnehav), till situationen efter det andra världskriget. Men också att man kan se att den samverkan mellan storborgerskapet och fascismen som fanns i många länder under mellankrigstiden var en föregångare till korporatismen.

Trots att boken är skriven i slutet av 1960-talet är det också påtagligt hur Svenssons analyser är relevanta för situationen i världsekonomin nu, nästan sextio år senare. Hans resonemang fångar upp den förändring som kommer med den så kallade nyliberalismens marknadsfundamentalism, vilken får riktig fart från mitten av 1970-talet, och som bygger på en återgång till det sena 1800-talets tid av rövarbaroner men också på en utvidgad statlig kontroll av och våldsanvändning mot alla sorters motstånd mot denna politiska ekonomi.

Sammantaget är Svenssons text en imponerande genomgång, med ett noggrant klassperspektiv man inte ofta ser i analyser av dessa förändringar. Kopplingen mellan fascistiska rörelser och utvecklingen från välfärdskapitalism till marknadsfundamentalistisk korporatism gör också den nutida situationen i den nationella och internationella politiska ekonomin mer begriplig.

Palme-mordet

Mordet på statsminister Olof Palme mitt i Stockholm fredagskvällen den 28 februari 1986 skapar fortfarande artiklar och böcker. Konspirationsteorier och -fiktioner flödar fortfarande så när radiojournalisten och författaren Jon Jordås förra året kom ut med boken Den sista boken om mordet på Olof Palme kanske man ska ta titeln som en liten självironisk blinkning, det är knappast den sista boken om mordet.

Däremot kanske det skulle kunna vara den sista boken om den misstänkte mördare som boken handlar om, Christer A. Det är alltså inte den i tingsrätten dömde men av hovrätten frikände Christer Pettersson som Jordås skriver om, inte heller Skandiamannen Stig Engström som den siste undersökningsansvarige Krister Petersson (!) pekade ut som den högst trolige mördaren.

Alla dessa tre misstänkte är numera döda, därför blir Jordås undersökning i stor utsträckning en genomgång av de tusentals dokument som blev offentliga när polisutredningen lades ner 2020. Och visst finns det fog för att anta att Christer A hade möjlighet att utföra dådet: han befann sig under åren ofta i närheten av mordplatsen, olika så kallade fantombilder hade likheter med hans utseende och (det främsta indiciet) han hade en revolver av typ Smith & Wesson .357 som var av samma typ av mordvapnet. Han lämnade dock inte in den för provskjutning till polisen efter mordet och när han så småningom förhördes av polisen, vilket gjordes vid ett flertal tillfällen fram tills hans självmord 2007 (under en polisinsats vid hans hem), hävdade han att han hade sålt den till en för honom okänd person. Jordås redogör också för det framtagande av en gärningsmannaprofil som gjordes efter mordet, med hjälp av experter i USA, och som till en rätt stor del stämde in på Christer A.

Men beskrivningen av den klantighet och brist på professionell metodik som polisen uppvisade under alla åren av undersökning är det som kanske främst fastnar vid läsningen. Under alla år har man hört hur den förste undersökningsledaren, polismästaren i Stockholm Hans Holmér, genom sitt fasthållande vid att det var det kurdiska PKK som låg bakom mordet fick polisinsatsen att tappa värdefull tid. Men i Jordås bok framkommer också hur man på i stort sett alla nivåer av arbetet kan se hur det brast: tiden gick, förhör gjordes inte och när de väl genomfördes så ledde de inte till något.

Som sagt, sista boken om mordet på Palme är detta säkerligen inte, men det ger ytterligare några dimensioner till gåtan.

Bananrepubliken Sverige

Landet som länge ansågs vara bland världens mest korruptionsfria (hur sann nu den uppfattningen var) beskrivs av journalisten Johannes Klenell i en nyutkommen bok som Bananrepubliken Sverige.

Han gör en noggrann genomgång av de kontakter mellan politiska makthavare, pr-byråer, tankesmedjor och frifräsande entreprenörer som de senaste fyrtio åren, i samverkan med den under denna tidsperiod förhärskande politisk-ekonomiska teorin nyliberalism, har sett till att plundra landet på inte bara pengar utan resurserna för vår gemensamma välfärd.

Ibland blir detaljerna väl detaljerade, så att man som läsare har svårt att hålla reda på alla namn och organisationer som Klenell lyfter fram som deltagare i de senaste decenniernas pyramidspel. Såväl en bättre organisering av exempel och förbindelser som ett undvikande av journalistovanan att skapa ett nytt stycke efter nästan varenda mening hade gjort det lättare att navigera i texten.

Med detta skrivet så är det ändå en välgärning att Klenell gjort sig omaket att försöka reda ut alla de förbindelser som skapat den korruptionsliknande (o)ordning som råder i kungadömet Sverige. Han börjar boken med att lyfta fram alla de funktioner i statsapparaten som skapar makthavare som inte är valda av befolkningen. Dessa visas sedan inte ha några som helst bekymmer med att gå över till de pr-byråer och tankesmedjor som på uppdrag av (för det mesta) kapitalstarka företag och institutioner påverkar/instruerar politikerna av alla politiska färger att fatta de "rätta" besluten. Och märk väl, tjänstemännen har inga problem att gå från en socialdemokratisk regering till en borgerlig tankesmedja för att sedan bli anställd i en socialdemokratisk kommun till att bli tjänsteman i en borgerlig regering. Allt handlar om att skaffa sig lämpliga kontakter och nätverk så att karriärvägen inte riskerar att avbrytas.

De nära personrelationerna (gifta, grannar, medlemmar i samma förening osv) underlättar givetvis för såväl politikerna som tjänstemännen i detta politiska elitskikt. Att i ena ögonblicket kritisera dessa hopp mellan olika maktsfärer för att i nästa stund skrapa ihop en förmögenhet på 200 miljoner (som f d socialdemokratiske statsministern Göran Persson) är snarare regel än undantag. För att inte tala om de manipulationer angående de egna bostäderna som nyliberalen och nuvarande statsministern Ulf Kristersson ägnat sig åt i decennier.

Klenell går i andra halvan av boken in på hur bland annat skolvärlden och fastighetsbranschen blivit utsatt för detta politiker-tjänstemanna-reklamskapares manipulationer, vilket tillsammans mest riskkapitalisters intrång skapat en utarmning på område efter område i välfärden, inte principiellt annorlunda än i USA eller andra delar av den finansialiserade världen.

Klenell kommer också med några förslag kring hur man kan göra detta vanstyre till något som mer liknar en fungerande politisk demokrati: organiserad kunskapsinhämtning om detta sociala skikts faktiska beteende; reglering av lobbyverksamheten; förbud för aktiebolag att bedriva verksamhet inom områden för välfärd; omöjliggöra att personer arbetar med påverkansarbete för hemliga kunder samtidigt som man har politiska uppdrag.

Klenell avslutar med påpekandet att rädslan för fondsocialism (1980-talets löntagarfonder) tog oss till fondkapitalism utan att vi riktigt förstått hur det gick till. Samt att många av oss mentalt fortfarande lever i Olof Palmes socialdemokrati.

Bananrepubliken Sverige är en nödvändig bok för att förstå var vi befinner oss – och förhoppningsvis ta oss bort från klägget.

USA-liberalernas kris

New York Times-kolumnisten Thomas Frank skrev 2015 boken Listen, Liberal (den kom ut 2016) där han gick till hårt angrepp på det demokratiska partiet i USA för att man under lång tid struntat i sina traditionella väljare från arbetarklass och lägre medelklass. I stället har man riktat in sig på den "professionella" klassen, alltså de välutbildade med höga löner och statusfyllda jobb.

Frank hävdar att det var ingen slump eftersom de ledande i partiet under 1990-talet och framåt kom från samma välutbildade elit, med samma intresse för "innovation" och vad den "kreativa klassen" (med ett begrepp från den kring millennieskiftet ofta citerade Richard Florida) bidrar till i skapandet av den "post-industriella" staden och nationen.

Det blir många citattecken när Franks text ska presenteras och det är ingen slump, eftersom de kretsar som han riktar in sig på använde och använder dessa termer närmast som mantra när de pratar och skriver om hur man ser på framtiden för USA (och i förlängningen världen). Inte minst har det varit begreppet innovation som motiverat alla de idéer man kommit med för att öppna upp det sociala systemet för entreprenörer att exploatera.

En plats som Frank använder för att belysa detta är Boston, vars universitetsmiljöer (med 85 privata universitet/högskolor) och läkemedelsindustrier genererat ofantliga rikedomar. "Meritokratin" sitter i högsätet, men som många andra författare visat är denna term inte garanten för att vem som helst kan bli framgångsrik statusmässigt och ekonomiskt, de långa inskolningarna i rätt miljöer gör att den kreativa klassens skapar nya medlemmar i denna klass av sina barn.

Frank jämför Boston med en mindre stad åtta mil bort och hur denna är ett exempel på dem som totalt hamnat i det stillastående bakvattnet. Märk väl att Franks text skrevs innan Trump valdes till president första gången, men en kan se hur MAGA-rörelsen finns beskriven här.

En intressant aspekt på beskrivningen av denna intellektuella miljö är att det är det demokratiska partiet som har nära kontakt med både storfinansen och de högteknologiska industrierna, de som under den senaste tiden finansierat republikanska politiker.

Frank är ytterst kritisk till hur Bill Clinton och Barack Obama under deras respektive åtta år som presidenter hanterat de grupper/klasser som traditionellt varit dess bas, hur de mer sökt samarbete med republikanerna och sett med närmast förakt på dem som inte förmått utbilda sig till välbetalda jobb.

Hillary Clinton var aktuell som presidentkandidat när Frank skrev sin bok och hon får också sin beskärda del av kritiken, inte minst för att (det välmenande) stödet till utsatta kvinnor i världen genom de så kallade mikrolånen inte inneburit att fattigdomen minskat utan att man även där inriktat sig på att stimulera individuella entreprenörer.

Thomas Franks bok är som framgår en kraftfull attack på hur det demokratiska partiet i USA svikit sin väljarbas, sökt sig till de mest välmående – och därmed inte blivit något politiskt alternativ till det republikanska partiet. Och som redan angetts, boken skrevs för tio år sedan.

Neoliberalismens doktrin

 

Neo- eller ny-liberalismen är aktuell igen i det ekonomiska kaos som inte minst den senaste tidens "tullkrig" igångsatt. Länge sågs begreppet av många som en luddig beteckning på något som var en helt naturlig aspekt av våra vardagsliv, hur de ekonomiska relationerna nationellt och internationellt såg ut – och borde se ut. Men med kraschen för bostadsbubblan 2007-08 och de reaktioner som följde på den (Tea Party-rörelsen, Trump som president 1.0) blev det mer nödvändigt att försöka greppa vad det där neo stod för – och vad liberalism betydde.

George Monbiot är en skribent av många som haft ambitionen att reda ut begreppen i flera texter och videor, nu senast i boken The Invisible Doctrine. The Secret History of Neoliberalism (2024), skriven tillsammans med filmaren och aktivisten Peter Hutchison. Liksom alla andra som försökt skrivit om detta spårar man ursprunget till den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek som redan före det andra världskriget (mitt i New Deal-erans försök att rädda den amerikanska ekonomin undan depressionens verkningar med statliga ingripanden) ivrigt propagerade för att den så kallade marknaden skulle släppas fri och statens aktiviteter skulle minimeras. Den angivna avsikten var att skapa frihet för individen att utvecklas, annars skulle en ny typ av livegendom utvecklas.

Vad Hayek och hans många efterföljare, inte minst den så kallade Chicago-skolan med Milton Friedman som främsta namn, avstod från att omtala var vems frihet som skulle främjas och vad friheten skulle användas till. Till hjälp hade (och har) de ett otal miljardärer och "tankesmedjor" (dvs lobbyorganisationer) som pumpat ut propaganda om neoliberalismens förtjänster.

Vad många gradvis upptäckte, allteftersom militärjuntor i Sydamerika och politiker i andra delar av världen (Thatcher, Reagan) började använda sig av dessa frihetsbudskap från mitten av 1970-talet och framåt var att de oundvikligen ledde till allmän åtstramning, snabbt ökande ojämlikhet och utarmning av de offentliga tjänsterna (infrastruktur, utbildning osv) medan privatiseringar av desamma medförde att ökade kostnader las på de med sämst ekonomiska förutsättningar att bära dem – samt att de rika blev över-rika. Den expanderade finansialiseringen av den ekonomiska politiken, där kapital inte satsades på produktiva investeringar utan på aktieklipp, samt skattesänkningar för de rikaste ledde till en ekonomisk struktur på randen av kollaps.

Monbiot och Hutchinson gör tydligt hur dessa utvecklingslinjer inte är några misstag som lätt kan rättas till, utan är konsekventa inslag i en kapitalistisk ordning (med specifika förutsättningar i det slutande 1800-talets kolonialism och rövarbaroner) som de senaste fem århundradena roffat åt sig och plundrat allt den kunnat få tag på – och att detta blivit till den naturligaste sak i världen för många av de som samtidigt på olika sätt protesterar mot konsekvenserna av denna ordning.

Ett extra värde med The Invisible Doctrine är att författarna tar upp situationen i Storbritannien, liknande den i USA men med specifika drag efter Brexit.

Författarna skriver också om det paradoxala i att de som främst arbetat för och tjänat på det neoliberala projektet även uppvisar påtagliga behov av att fly den värld de skapat, med ambitioner att leva i havsdjupen eller ute i rymden. Och det är en paradox, alltså en skenbar motsägelse, för vad är den extrema liberalismen om inte att betona det individuella i så hög grad att allt annat hålls på avstånd?

En diskussion i boken gäller den konsekvensrika förvirringen i det engelskspråkliga begreppet "rent", som inte bara betyder (det svenska) "hyra" utan även "fee", dvs den avgift vi som konsumenter (ytterligare en begränsning av oss som innevånare vi ofta inte funderar över) måste betala för att kunna använda sådant som borde vara allmänt tillgängligt.

Avslutningsvis ger Monbiot och Hutchison även några mer upplyftande tankar om hur en förändring av det nuvarande skulle kunna igångsättas. Som många andra kritiker av neoliberalismens dominans skriver de om möjligheterna att starta en omstrukturering underifrån, med till exempel ett återupptagande av äldre tiders traditioner av "commons", dvs gemensamma områden och verksamheter som skulle kunna leda till det som kallas deliberativ demokrati. Detta bygger inte på deltagande i val vart tredje eller fjärde år utan en kontinuerlig verksamhet som leder till gemensamma värdegrunder och utvecklingsvägar.

The Invisible Doctrine är en både innehållsrik (trots sitt begränsade format på cirka 160 sidor) och uppmanande skrift, med ambitionen att väcka oss till att inse att den "osynliga doktrin" som styr oss i så mycket av vårt vardagsliv inte är något orubbligt – om vi bara förmår oss till att agera.

 

 

USA:s politiska polarisering

Situationen i USA upptar just nu stora delar av mediernas rapportering om världen. Trump som president har vält många av föreställningarna om ett normalt politiskt liv över ända och försöken att förklara vad som händer utgår från många olika förklaringsmodeller.

Ezra Klein, kolumnist i New York Times och medskapare av nätpublikationen Vox kom för några år sedan ut med boken Why We're Polarized (2020), i övergången från Trump 1.0 till Biden som president – och mitt i den värsta pandemivågen. Hans svar på boktitelns fråga rör flera dimensioner av de senaste decenniernas förändringar på de social, politiska och mediala områdena.

Inledningsvis, egentligen i hela första halvan av boken, använder han sig av en mängd statistik, psykologiska labbexperiment och statsvetenskapliga enkätsvar som han hämtat från annan forskning. Det blir mycket siffror och procentberäkningar, inte ointressant men utan att det riktigt diskuteras hur de metoder som använts för att få fram alla dessa siffror påverkar statistiken (vem frågas, hur ser frågesituationen ut osv). Det han får fram är att polariseringen mellan grupper ökat och den huvudsakliga förklaringen ligger på två nivåer. Dels en påstådd allmänmänsklig: vi är sociala varelser och vill tillhöra en grupp, därmed är vi fientligt inställda till andra grupper. Dels på en individualpsykologisk: vi använder det politiska för att forma en identitet, inte en ideologi.

Frågan uppkommer då varför polariseringen blivit mer omfattande och hätskare. Det är här andra delen av boken (som är mer givande) utforskar olika fält i det sociala livet. Grundläggande är medborgarrättskampen i slutet av 1950- och början av 1960-talen, vilket fick polariseringen mellan vita och svarta, landsbygd mot storstäder, religion mot religion och kön mot kön att intensifieras, Som många andra som skrivit om denna period har påvisat blev den extremkonservativa och fundamentalistiskt-kristna delen av befolkningen i sydstaterna igångsatt, med hjälp av starka ekonomiska intressen, att bekämpa allehanda "liberala" försök att göra USA till något annat än "vad det var avsett att vara".

Det innebar att partierna blev ideologiskt mer enhetliga (särskilt republikanerna), tidigare kunde man beskriva dem som bestående av liberala, moderata och konservativa – båda två – vilket gav utrymme för kompromisser och samarbeten. Inte så nu. Effekterna av kraschen för lånebubblan 2008 och valet av Obama till president fick också igång den så kallade Tea Party-rörelsen vars djupt konservativa nationalism (och på många håll rasism) förstärkte denna tendens.

Omvandlingen av medielandskapet, från stora tidnings- och tv-företag med ambitionen att fånga partiöverskridande läsekretsar, till sociala medier där den som skriker mest (Trump) är den som får mest uppmärksamhet, har varit viktig och påverkat även de stora tidningarna.

Men också, och inte minst, konstruktionen av det politiska systemet i USA, där det republikanska partiet har stora fördelar i till exempel hur valdistrikten är utformade och att senaten består av 100 platser med 2 från varje delstat, oberoende av befolkningsmängd, gör att landsbygden (där republikanerna dominerar) har en klar fördel.

Att det inte är ett proportionerligt valsystem samt uppdelningen på tre separata delar av statsmakten (president, kongress och högsta domstolen) har också gjort styrandet i en polariserad politisk miljö än mer polariserad. Det har också inneburit att tillsättandet av de nio domarna (på livstid) i HD blivit totalt polariseringspolitiserat.

Kleins bok ger en hel del insikter i varför politiken i USA ser ut som den gör och att Trump kan agera som han gör utan att stöta på särskilt mycket motstånd i kongressen och högsta domstolen. Vad som fattas i den andra delen av boken är en tydligare diskussion av vad de stora sociala effekterna som de senaste fyra decenniernas nyliberala ekonomiska politik inneburit för den politiska sfären. En effekt är att MAGA och Trump-anhängarna nu är en väldigt heterogen grupp, med stora interna spänningar – men uppenbart missnöjda med båda partiernas etablissemang.

Men att resonera kring den (ny)liberala ekonomiska politiken kanske är att begära lite för mycket av en politisk kommentator som är tydlig med att han är liberal.