Palme-mordet

Mordet på statsminister Olof Palme mitt i Stockholm fredagskvällen den 28 februari 1986 skapar fortfarande artiklar och böcker. Konspirationsteorier och -fiktioner flödar fortfarande så när radiojournalisten och författaren Jon Jordås förra året kom ut med boken Den sista boken om mordet på Olof Palme kanske man ska ta titeln som en liten självironisk blinkning, det är knappast den sista boken om mordet.

Däremot kanske det skulle kunna vara den sista boken om den misstänkte mördare som boken handlar om, Christer A. Det är alltså inte den i tingsrätten dömde men av hovrätten frikände Christer Pettersson som Jordås skriver om, inte heller Skandiamannen Stig Engström som den siste undersökningsansvarige Krister Petersson (!) pekade ut som den högst trolige mördaren.

Alla dessa tre misstänkte är numera döda, därför blir Jordås undersökning i stor utsträckning en genomgång av de tusentals dokument som blev offentliga när polisutredningen lades ner 2020. Och visst finns det fog för att anta att Christer A hade möjlighet att utföra dådet: han befann sig under åren ofta i närheten av mordplatsen, olika så kallade fantombilder hade likheter med hans utseende och (det främsta indiciet) han hade en revolver av typ Smith & Wesson .357 som var av samma typ av mordvapnet. Han lämnade dock inte in den för provskjutning till polisen efter mordet och när han så småningom förhördes av polisen, vilket gjordes vid ett flertal tillfällen fram tills hans självmord 2007 (under en polisinsats vid hans hem), hävdade han att han hade sålt den till en för honom okänd person. Jordås redogör också för det framtagande av en gärningsmannaprofil som gjordes efter mordet, med hjälp av experter i USA, och som till en rätt stor del stämde in på Christer A.

Men beskrivningen av den klantighet och brist på professionell metodik som polisen uppvisade under alla åren av undersökning är det som kanske främst fastnar vid läsningen. Under alla år har man hört hur den förste undersökningsledaren, polismästaren i Stockholm Hans Holmér, genom sitt fasthållande vid att det var det kurdiska PKK som låg bakom mordet fick polisinsatsen att tappa värdefull tid. Men i Jordås bok framkommer också hur man på i stort sett alla nivåer av arbetet kan se hur det brast: tiden gick, förhör gjordes inte och när de väl genomfördes så ledde de inte till något.

Som sagt, sista boken om mordet på Palme är detta säkerligen inte, men det ger ytterligare några dimensioner till gåtan.