Saul Bellow (1915–2005) var en Kanada-född författare som 1976 fick Nobelpriset i litteratur för sin förståelse för den mänskliga naturen och den subtila analysen av samtidens kultur – det var i varje fall motiveringen för priset. Bellow anses också vara en av de främsta författarna i den judisk-amerikanska litterära traditionen.
Året innan Nobelpriset publicerades romanen Humboldt's Gift (Humboldts gåva på svenska 1976), en sprudlande berättelse om författaren Charlie Citrine som, liksom många av Bellows huvudkaraktärer, boende i Chicago (vilket Bellow själv gjorde stora delar av sitt liv) stöter på en uppsjö mer eller mindre färgstarka figurer.
Bellow använde sitt egna liv som en fast beståndsdel i sina romaner, givetvis förstärkt och tillskruvat i fantasifullt pikareska äventyr, men med genuint intresse för mer vardagligt förankrade gestaltningar av igenkännbara mänskliga relationer.
I Humboldts gåva är Humboldt en poet som Citrine högaktar och blir vän med. Så småningom förändras relationen till att bli mer konfliktfylld, allteftersom Citrine blir mer framgångsrik som roman- och pjäsförfattare och Humboldt förspiller sina krafter. Men den gåva som titeln anger är dels en filmidé som efter Humboldts död blir en stor biografframgång, dels en inspiration för Citrine att utveckla sin kreativa fantasi som författare och därmed inse mer om sitt egna liv.
Bellows roman är en svindlande berättelse med smågangsters, en uppsjö kvinnor (Bellow var själv gift fem gånger) och en mängd andra figurer. Intrigen är inte helt uppenbar och man kan utan tvivel se hur det postmoderna tar plats här. Men det finns också tydliga diskussioner kring konstens roll i 1970-talets USA och i människors liv, filosofiska funderingar om antroposofi samt burleska sammanträffanden i Chicago och Barcelona bland annat – allt i en ytterst flödande prosa med många kopplingar till Bellows eget liv.
Humboldts gåva är en av de mest rikhaltiga romaner jag har läst (första gången var för ett halvt sekel sedan).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar