Narcissism

Begreppet narcissism tog sig ut från de psykoanalytiska rummen på allvar efter det att den amerikanske historikern Christopher Lasch publicerade boken The Culture of Narcissism: American Life in an Age of Diminishing Expectations 1979 (på svenska som Den narcissistiska kulturen 1982). Han hävdar där att samhälle och kultur i USA efter det andra världskriget präglats av en terapeutisk dominans som inneburit ett brott mot tidigare generationers traditionsbärande karaktär av moralisk fostran, utan rädsla för misstag i barnuppfostran eller begär efter tom massmedieunderhållning.

Sådana uttalanden fick många läsare att uppfatta honom som en konservativ bakåtsträvare, med gamla familjemönster som ideal. Man kan visst, när man läser denna bok, märka att det finns en hel del han saknar av föregående tiders sammanhållen identitet, både familjemässigt och individuellt. Men här finns även mycket kritik mot efterkrigstidens kapitalistiska utveckling och insikter kring svårigheterna att riktigt revoltera, bortom "liberalers" försök att rädda ett system dominerat av storbolag. Intressant nog skriver han på de sista sidorna om hur ekonomer som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises påverkat ekonomi och politik under 1960- och 1970-talen på ett förödande sätt: dessa är grundarna av den nyliberala skola som de senaste fyrtio åren kommit att prägla den industrialiserade världens globaliseringssträvanden, med frihandel som central företeelse, och som sedan åtminstone lånebubblans krasch 2007-2008 utsatts för stark kritik och medfört reaktioner som Tea Party-rörelsen och Donald Trumps presidentskap.

På ett motsvarande sätt anser Lasch att frisläppandet av rimliga moralkoncept och rädsla för att inte inneha den rätta kompetensen i mellanmänskliga relationer skapat en genomgripande upplevelse av tomhet i den västerländska kulturen, alltsedan den ekonomiska högkonjunkturen tillväxte i mitten av 1950-talet (till bokens tillblivande i slutet av 1970-talet). Det är detta han menar med den narcissistiska kulturen, alltså inte en storslagen jagkänsla, utan ett behov av att fylla tomheten med statligt initierad terapeutisk hjälp (familj och uppfostran) eller massmedial underhållning som påtagliga exempel.

Kändisdyrkan och snabbt sjunkande kunskapsnivåer i skolsystemen är andra exempel som Lasch lyfter fram som konsekvenser av en samhällsförändring som han kopplar till arbetslivets omstrukturering, med både statlig och privat företagsamhet som avkvalificerar arbetsprocesserna och skapar ytlighet i såväl familjeliv som civilsamhället i stort. Narcissismen blir en konsekvens av detta, med sociala regelsystem utan genuin mellanmänsklig förankring, ett inre raseri mot tillvarons meningslöshet och brist på framtidstro som resultat.

Lasch avslutar boken med att hävda att all byråkrati, statlig såväl som företagsbaserad, tjänar monopolkapitalismens intressen och att en liberal kritik inte kan råda bot på den – den är inte tillräckligt djupgående. I stället är det nödvändigt att människor skapar egna kompetensgemenskaper för att ta vara på kapitalismens produktiva möjligheter och vetenskapliga utveckling – men bekämpa den som ekonomiskt-politiskt system. Detta är också en strategi som många mer samtida kulturkritiker framhåller som den mest produktiva vägen för framtiden.