Den brittiske skribenten Mark Fisher fick inte många texter publicerade i sitt liv. Den enda längre sådan som gavs ut, Capitalist Realism. Is There No Alternative? (2009) blev desto mer berömd, trots dess begränsade format (80 sidor), och har kommit att bli en standardtext i i diskussionerna om kapitalismens förmåga att ständigt omvandlas så att detta politisk-ekonomiska system av många uppfattas som det enda möjliga sättet att organisera ett modernt samhälle på. Fisher har också blivit uppmärksammad genom de många YouTube-videor där han framför sina analyser av den nyliberala kapitalismen.
Han hävdar med sin boktitel att (den nyliberala) kapitalismen med sin betoning av frihandel och drastiska nedskärningar av (vissa av) statens funktioner, kopplat till det aggressiva motarbetandet av fackföreningar och andra kollektiva organisationer, skapat en tillvaro där både den yttre och den inre världen för människor skalats av sin gemensamma bas, men trots det ses som det enda sättet som livet kan levas på.
Med hjälp av en handfull filmer och politiska tänkare, filosofer och psykologer som Fredric Jameson, Slavoj Zizek och Jacques Lacan bygger Fisher ihop en analys där diskussionen om det postmoderna samhället förenas med studier av hur den (sen-)moderna människan förlorat auktoritativa normer i så hög utsträckning att livet bara blivit en enda rad av nu-ögonblick utan produktiv och stärkande självdisciplin. Alternativ saknas (modernismen liksom socialismen/kommunismen är död, historien och framtiden har försvunnit) och kapitalismen profiterar på och kannibaliserar alla försök att skapa något annat.
Dessa nu-moment begärs i en ogenomförbar strävan efter att erfara det Reala (begrepp hämtat från Lacans psykoanalys), det som den nyliberala kapitalismen utlovar genom konsumtion men inte kan erbjuda som en genuin livsmiljö – en gemensam och demokratisk tillvaro. I stället blir det digitala medieutbudet ett sätt att undslippa det påträngande sociala livet, med en repetitiv och själsdödande enformighet som enda erbjudande. En följd blir för många en tillvaro av ångest, som Fisher hävdar är ett effektivt tillstånd för att bli kontrollerad av makthavare (han använder Kafkas skrifter som exempel).
Fisher ger också några inblickar i det brittiska undervisningsväsendet, som han anser ger uttryck för generella tendenser i nutiden i en kombination av meningslös byråkratisering och dyslexi (eller som han skriver "postlexi") hos de elever i vidareutbildning han träffade på som lärare.
Finns det då ingen väg ut ur denna "kapitalistiska realism"? Fisher anger i slutet av boken något om hur andra vägar kan upptäckas. Liksom flera andra skribenter som tagit upp liknande problemkomplex lyfter Fisher fram nödvändigheten av att ta fasta på att nyliberalismen inte kan uppfylla sina löften om lycka för alla med nedmontering av viss statlig verksamhet (men inte våldsanvändning) och avreglering på alla områden. Här finns en möjlighet för gemensamma initiativ och organiseringar som kan ta fasta på alla de sprickor i den kapitalistiska muren som den inte kan laga.
Tyvärr kan Mark Fisher inte delta själv i detta, han tog sitt liv 2017.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar