Neo- eller ny-liberalismen är aktuell igen i det ekonomiska kaos som inte minst den senaste tidens "tullkrig" igångsatt. Länge sågs begreppet av många som en luddig beteckning på något som var en helt naturlig aspekt av våra vardagsliv, hur de ekonomiska relationerna nationellt och internationellt såg ut – och borde se ut. Men med kraschen för bostadsbubblan 2007-08 och de reaktioner som följde på den (Tea Party-rörelsen, Trump som president 1.0) blev det mer nödvändigt att försöka greppa vad det där neo stod för – och vad liberalism betydde.
George Monbiot är en skribent av många som haft ambitionen att reda ut begreppen i flera texter och videor, nu senast i boken The Invisible Doctrine. The Secret History of Neoliberalism (2024), skriven tillsammans med filmaren och aktivisten Peter Hutchison. Liksom alla andra som försökt skrivit om detta spårar man ursprunget till den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek som redan före det andra världskriget (mitt i New Deal-erans försök att rädda den amerikanska ekonomin undan depressionens verkningar med statliga ingripanden) ivrigt propagerade för att den så kallade marknaden skulle släppas fri och statens aktiviteter skulle minimeras. Den angivna avsikten var att skapa frihet för individen att utvecklas, annars skulle en ny typ av livegendom utvecklas.
Vad Hayek och hans många efterföljare, inte minst den så kallade Chicago-skolan med Milton Friedman som främsta namn, avstod från att omtala var vems frihet som skulle främjas och vad friheten skulle användas till. Till hjälp hade (och har) de ett otal miljardärer och "tankesmedjor" (dvs lobbyorganisationer) som pumpat ut propaganda om neoliberalismens förtjänster.
Vad många gradvis upptäckte, allteftersom militärjuntor i Sydamerika och politiker i andra delar av världen (Thatcher, Reagan) började använda sig av dessa frihetsbudskap från mitten av 1970-talet och framåt var att de oundvikligen ledde till allmän åtstramning, snabbt ökande ojämlikhet och utarmning av de offentliga tjänsterna (infrastruktur, utbildning osv) medan privatiseringar av desamma medförde att ökade kostnader las på de med sämst ekonomiska förutsättningar att bära dem – samt att de rika blev över-rika. Den expanderade finansialiseringen av den ekonomiska politiken, där kapital inte satsades på produktiva investeringar utan på aktieklipp, samt skattesänkningar för de rikaste ledde till en ekonomisk struktur på randen av kollaps.
Monbiot och Hutchinson gör tydligt hur dessa utvecklingslinjer inte är några misstag som lätt kan rättas till, utan är konsekventa inslag i en kapitalistisk ordning (med specifika förutsättningar i det slutande 1800-talets kolonialism och rövarbaroner) som de senaste fem århundradena roffat åt sig och plundrat allt den kunnat få tag på – och att detta blivit till den naturligaste sak i världen för många av de som samtidigt på olika sätt protesterar mot konsekvenserna av denna ordning.
Ett extra värde med The Invisible Doctrine är att författarna tar upp situationen i Storbritannien, liknande den i USA men med specifika drag efter Brexit.
Författarna skriver också om det paradoxala i att de som främst arbetat för och tjänat på det neoliberala projektet även uppvisar påtagliga behov av att fly den värld de skapat, med ambitioner att leva i havsdjupen eller ute i rymden. Och det är en paradox, alltså en skenbar motsägelse, för vad är den extrema liberalismen om inte att betona det individuella i så hög grad att allt annat hålls på avstånd?
En diskussion i boken gäller den konsekvensrika förvirringen i det engelskspråkliga begreppet "rent", som inte bara betyder (det svenska) "hyra" utan även "fee", dvs den avgift vi som konsumenter (ytterligare en begränsning av oss som innevånare vi ofta inte funderar över) måste betala för att kunna använda sådant som borde vara allmänt tillgängligt.
Avslutningsvis ger Monbiot och Hutchison även några mer upplyftande tankar om hur en förändring av det nuvarande skulle kunna igångsättas. Som många andra kritiker av neoliberalismens dominans skriver de om möjligheterna att starta en omstrukturering underifrån, med till exempel ett återupptagande av äldre tiders traditioner av "commons", dvs gemensamma områden och verksamheter som skulle kunna leda till det som kallas deliberativ demokrati. Detta bygger inte på deltagande i val vart tredje eller fjärde år utan en kontinuerlig verksamhet som leder till gemensamma värdegrunder och utvecklingsvägar.
The Invisible Doctrine är en både innehållsrik (trots sitt begränsade format på cirka 160 sidor) och uppmanande skrift, med ambitionen att väcka oss till att inse att den "osynliga doktrin" som styr oss i så mycket av vårt vardagsliv inte är något orubbligt – om vi bara förmår oss till att agera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar