New York Times-kolumnisten Thomas Frank skrev 2015 boken Listen, Liberal (den kom ut 2016) där han gick till hårt angrepp på det demokratiska partiet i USA för att man under lång tid struntat i sina traditionella väljare från arbetarklass och lägre medelklass. I stället har man riktat in sig på den "professionella" klassen, alltså de välutbildade med höga löner och statusfyllda jobb.
Frank hävdar att det var ingen slump eftersom de ledande i partiet under 1990-talet och framåt kom från samma välutbildade elit, med samma intresse för "innovation" och vad den "kreativa klassen" (med ett begrepp från den kring millennieskiftet ofta citerade Richard Florida) bidrar till i skapandet av den "post-industriella" staden och nationen.
Det blir många citattecken när Franks text ska presenteras och det är ingen slump, eftersom de kretsar som han riktar in sig på använde och använder dessa termer närmast som mantra när de pratar och skriver om hur man ser på framtiden för USA (och i förlängningen världen). Inte minst har det varit begreppet innovation som motiverat alla de idéer man kommit med för att öppna upp det sociala systemet för entreprenörer att exploatera.
En plats som Frank använder för att belysa detta är Boston, vars universitetsmiljöer (med 85 privata universitet/högskolor) och läkemedelsindustrier genererat ofantliga rikedomar. "Meritokratin" sitter i högsätet, men som många andra författare visat är denna term inte garanten för att vem som helst kan bli framgångsrik statusmässigt och ekonomiskt, de långa inskolningarna i rätt miljöer gör att den kreativa klassens skapar nya medlemmar i denna klass av sina barn.
Frank jämför Boston med en mindre stad åtta mil bort och hur denna är ett exempel på dem som totalt hamnat i det stillastående bakvattnet. Märk väl att Franks text skrevs innan Trump valdes till president första gången, men en kan se hur MAGA-rörelsen finns beskriven här.
En intressant aspekt på beskrivningen av denna intellektuella miljö är att det är det demokratiska partiet som har nära kontakt med både storfinansen och de högteknologiska industrierna, de som under den senaste tiden finansierat republikanska politiker.
Frank är ytterst kritisk till hur Bill Clinton och Barack Obama under deras respektive åtta år som presidenter hanterat de grupper/klasser som traditionellt varit dess bas, hur de mer sökt samarbete med republikanerna och sett med närmast förakt på dem som inte förmått utbilda sig till välbetalda jobb.
Hillary Clinton var aktuell som presidentkandidat när Frank skrev sin bok och hon får också sin beskärda del av kritiken, inte minst för att (det välmenande) stödet till utsatta kvinnor i världen genom de så kallade mikrolånen inte inneburit att fattigdomen minskat utan att man även där inriktat sig på att stimulera individuella entreprenörer.
Thomas Franks bok är som framgår en kraftfull attack på hur det demokratiska partiet i USA svikit sin väljarbas, sökt sig till de mest välmående – och därmed inte blivit något politiskt alternativ till det republikanska partiet. Och som redan angetts, boken skrevs för tio år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar