Brasilia

Journalisten Henrik Brandáo Jönsson befinner sig oftast i Sydamerika för sina reportage. Sedan femton år tillbaka har han också utkommit med böcker, huvudsakligen med fokus på Latinamerika, först ut var Fantasiön – ett reportage från Brasiliens hjärta (2010). Där utgår han ifrån huvudstaden Brasilia, hur den skapades och hur livet levs i denna socialt högst segregerade nyskapelse.

För Brasilia var en politiskt medveten produkt, invigd 1960. I stället för de stora städerna vid Atlantkusten, Rio de Janeiro och Sao Paolo, skulle detta bli en politiskt-administrativ centralort, placerad mitt på slätten i inlandet med avsikten att komma från kaoset i kuststäderna.

För att åstadkomma detta beslöt landets dåvarande president i mitten av 1950-talet att på fem år bygga en stad som skulle ta Brasilien femtio år in i framtiden. För att åstadkomma detta anställdes en stadsplanerare (Lucio Costa) och en chefsarkitekt (kommunisten Oscar Niemeyer, elev till den vid den tiden mest kände arkitekten i världen, Le Corbusier/Charles-Édouard Jeanneret). Ambitionen var att skapa en totalt genomplanerad stad med den europeiska modernismen som ledstjärna men kryddad med en sydamerikansk variant av densamma.

Staden byggdes med ett nationellt administrativt i centrum samt enklare bostadsområden i en cirkel runtom med en stor icke-bebyggd naturyta som separerar delarna. I centrum skapades inga gatuadresser eller trottoarer, däremot en indelning i kvarter och huskroppar med bokstäver och siffror, allt i en ambition att utforma en rationell tillvaro. För detta fanns också projektbeskrivningar som betonade de sociala aspekterna med denna funktionsuppdelning som centrum bestod av, utformat som en (i stort sett) nord-sydlig respektive öst-västlig axel. Denna miljö designades så att den fick formen av ett flygplan – på väg mot framtiden.

Brandáo Jönsson dyker ner i denna värld efter det att ett halvsekel förflutit, både bland de statligt anställda – som lever ett materiellt gott liv med garanti mot arbetslöshet, men i övrigt ganska torftigt – och de som är tjänstefolk och arbetare, oftast boende i satellitstädernas fattigare och våldsammare miljöer. Alldeles uppenbart har idealen om en välorganiserad och socialt väl fungerande huvudstad kommit på skam i många avseenden, inte minst för de unga kvinnor som ständigt utsätts för sexuellt präglat våld av de narkotikapåverkade pojkgängen.

Brandáo Jönsson fick också i slutet av 00-talet tillfälle att träffa den då 100-årige Niemeyer, fortfarande verksam och fortfarande Sovjet-vän – men för evigt boende i Rio! Kritik mot hans senare arbeten ges också i boken av yngre arkitekter, men också en intressant skildring av bygget av förorten Vällingby i Stockholm. Detta var inspirerat av samma modernism-funktionalism som Brasilia, invigt 1954 men med andra utformningar av huskroppar och kvarter. Inte minst finns här en blandning av arbetsplatser, boende och centrum (ABC-staden, utformad av Sven Markelius), något som ju saknas i Brasilia.

Sammantaget är Henrik Brandáo Jönssons bok en givande skildring av inte bara Brasilias historia samt existens på (i huvudsak) 2000-talets första decennium utan också landets vidare politik, ekonomi och sociala liv – och inte minst den ständigt förekommande korruptionen.

 

Masha Gessen om Putin

Den rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessen har gjort sig internationellt känd som en orädd kritiker av Vladimir Putin och hans styre i Ryssland. Hen (Gessen betraktar sig som icke-binär) är numera i sin frånvaro dömd till fängelse i Ryssland för att ha spridit "falsk information" om kriget i Ukraina.

2012 kom Gessen ut med boken The Man Without a Face: the Unlikely Rise of Vladimir Putin/Mannen utan ansikte där hen beskriver hur den oansenlige KGB-officeren Putin (mannen utan ansikte, född 1952), efter en ordinär men fattig uppväxt i Leningrad/Sankt Petersburg och en karriär inom KGB som inte bjöd på några anmärkningsvärda framsteg, genom historiens nyckfullhet kom att bli den som följde på Boris Jeltsins presidentperiod. Kaoset i landets ekonomi och politik under 1990-talet och Putins neutrala position bland den tidens makthavare ledde till att han fördes fram som en som skulle kunna skapa ordning. Han hade arbetat som underrättelseofficer i DDR på 1980-talet och inom födelsestadens stadsförvaltning i början av 1990-talet för att sedan kallas till Moskva och genom kontakter bli framplockad som Jeltsins efterträdare.

Hans neutrala framtoning gjorde att många, inte minst internationellt, såg honom som en som skulle kunna leda en demokratisk utveckling i Ryssland, men snart nog blev det tydligt att hans ambition var att, som Gessen skriver, forma en stat utformad som ett gangstervälde. Putin hade i sin ungdom gjort sig (ö)känd som en slagsmålsbenägen ligist, men när han upptäckte möjligheten att bli KGB-agent ägnade han sig målmedvetet åt att få tjänst inom denna organisation. Gessen beskriver hur Putin, när han väl blivit president, genom beordrade terrorattentat samt fängslanden och mord på politiska motståndare, konsekvent byggde upp sin maktposition som obestridd härskare. Gessen hävdar att det inte bara var direkta politiska opponenter som råkade illa ut, ekonomiska makthavare/oligarker berövades sina tillgångar så att Putin och hans närmaste kunde roffa åt sig deras egendomar. Gessen anger detta inte som kleptomani (det tvångsmässiga stjälandet av saker man inte har behov av) utan pleonexi, det vill säga den omättliga lusten att äga det som tillhör andra – en aktivitet som hen ger flera mer "vardagliga" exempel på i Putins liv.

Gessen börjar sin bok med att beskriva chocken vid mordet på Galina Starovoitova 1998, en oppositionell politiker under Jeltsins sista år vid makten. Mordet gjorde att Gessen beslöt sig för att närmare granska politiken i Ryssland och det kommande dryga decenniet kunde hen följa det på plats i Ryssland genom att arbeta på flera olika tidnings- och tidskriftsredaktioner.

Boken avslutas med en förhoppningsfull skildring av tiden kring parlamentsvalet i december 2011, då de största demonstrationerna på tjugo år genomfördes i Ryssland, i protest mot Putins välde. Den "vita revolutionen" (en variant av det som skett under den "arabiska våren" tidigare det året) gav förhoppningar om att en politisk omvälvning skulle kunna ske i Ryssland – vilket dock inte skedde. När Gessen 2022, efter inledningen av Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina, skrev ett förord till sin tio år gamla bok finns märkligt nog inte mycket nämnt om det mellanliggande decenniets utveckling, enbart ett konstaterande av Putins fortsatta våldsregim, vilket är synd.

Skildringen av Putins första decennium vid makten ger dock en god bild av det välde som växte fram och den likhet med det gamla Sovjetunionen och Stalinstyret som Putin uppenbart önskade se.

 

Ryssland och Putin

 

Den ryske historikern Alexander Etkind utkom förra året med boken Russia against Modernity (Rysslands krig mot moderniteten, 2025), en svidande vidräkning med Ryssland under Vladimir Putin. Som titeln anger handlar det om en bred analys av hur Ryssland efter Sovjetunionens fall 1991 först, med benäget bistånd av nyliberala ekonomer från USA och internationella penningutlånare, sålde ut alla offentliga resurser till oligarker i och utanför landet för att sedan under Putin ha fört ett djupt nationalkonservativt angrepp på allt som kunnat ses som inflytande från en västerländsk modern värld.

Etkind kan givetvis inte arbeta i Ryssland med tanke på den kritik han framför utan har sitt säte i Wien. Därifrån har han kunnat följa hur hans forna hemland gått allt djupare in i en totalitär dimma, med de två krigen mot Ukraina 2014 och det sedan 2022 pågående som yttersta våldsexempel.

Etkin analyserar landets väg mot ruinen på en mängd områden, med karaktären av petrokrati (alltså ett välde byggt på oljefyndigheter) som ekonomisk grund. Han skiljer denna utvinningsekonomi från den traditionella "paleomoderna" industrialismen där man tillverkade saker att sälja, där alltså arbetet var det som skapade (kapital)värden. Rysslands karaktär av "stoppmodernitet" har i stället inte arbetet och de som utför arbetet som central mekanism (vilket Sovjetunionen hade) utan flödet av olja (och gas) togs som lättutvunna handelsvaror på den internationella marknaden – med enbart de allra rikaste oligarkerna som mottagare av vinsterna, medan 95 % av befolkningen fått leva på och under fattigdomens gräns – med socialpsykologiskt förödande konsekvenser.

Exemplen som Etkind använder sig av kommer alltså från en mängd livsområden, alltifrån familjestrukturen med babusjkor i matrilineära hierarkier till militärapparatens förtryckande patriarkat, korruptionen inom statsförvaltningen, uselheten i den högre utbildningen, den allt lägre förväntade livslängden, den totala bristen på tillit och framtidstro i samhället osv.

En liten säregen aspekt av Etkinds beskrivning/analys av allt detta är att han skriver i imperfekt, alltså att detta är något som inte längre sker i nutid, att denna förstörelse och detta våld är en avslutad fas av Rysslands utveckling. Han gör det för att ge en upplevelse av att det är möjligt att komma bortom denna destruktion, till en "gaiamodernitet" där naturens resurser inte utplundras och människors relationer inte präglas av våld, krig och hänsynslöst utnyttjande – ett intressant sätt att skriva in framtidsutopin som ett existerande möjligt stadium i Rysslands tillvaro.

Sammantaget är Rysslands krig mot moderniteten ett givande exempel på hur en författare kan skriva innehållsrikt, tankestimulerande och högt läsbart om ett ämne som framkallar så mycket olust och ångestkänslor hos så många.

 

En ny världsordning

Går det att skapa en ny världsordning som bygger på samtycke och inte exploatering? Den frågan ställde sig den brittiske skribenten och aktivisten George Monbiot för drygt tjugo år sedan, efter att i ett par decennier levt ett kringflackande liv som undersökande journalist. Han har aldrig varit rädd för strapatser: legat dödssjuk vid flera tillfällen och dömts i sin frånvaro till livstids fängelse i Indonesien bland annat.

Såsom utbildad till zoolog är en viktig del i hans globala engagemang en omsorg om vår livsmiljö och hans aktivism rör ofta miljöfrågor. Men det finns också andra dimensioner i hans skriverier och i boken The Age of Consent/ Samtyckets tidsålder. Manifest för en ny världsordning (2003/2004) försöker han hitta sätt att organisera den mänskliga världen på som bygger på rättvisa och samtycke. Grundidén är att skapa ett världsparlament som inte grundar sig i nationsgränser utan valkretsar bestående av tio miljoner människor, vilket skulle leda till att 600 ledamöter väljs för att granska de nationer som trots allt skulle finnas kvar – men med andra uppgifter än idag. Internationella organisationer som FN, Världsbanken och Internationella valutafonden skull också förändras eftersom Världsparlamentet skulle bli en i genuin mening global sammanslutning, inte en inter-nationell.

För att världen ska kunna bli rättvis måste också den ekonomiska ordningen förändras. Många idéer har funnits kring hur den fattiga delen av världen (den som ofta benämns The Global South) skulle kunna bli skuldfri, en grundförutsättning för en ekonomiskt (och därmed socialt och politiskt) mer jämställd värld. Men Monbiot tänker sig inte att den rika delen av världen (The Global North) ska efterskänka skulden, för då ändras inget i den globala maktstrukturen. I stället ska en rättvis handelsstruktur upprättas, där underskott respektive överskott i handelsbalansen ska leda till stöd respektive avgifter så att de som tjänar på världshandeln betalar till en gemensam kontrollorganisation så att investeringar sker i de länder med sämre resurser vilket gör att de får igång en egen produktion och inte bara blir råvaruleverantörer till de länder som har större ekonomiska resurser i utgångsläget. Monbiot hämtar idén från britten John Maynard Keynes. Denne påverkade New Deal i USA under 1930-talet och försökte i de förhandlingar om världsekonomin som fördes i slutskedet av det andra världskriget få till stånd en mer övernationell organisation. Men USA satte sig emot detta och det som hänvisas till som Bretton Woods-överenskommelsen medförde att USA tog över rollen som dominerande kraft i världen från Storbritannien.

Nu invänder säkert även många som instämmer i att en rättvis ekonomisk ordning måste skapas att detta aldrig skulle gå att genomföra, de rika och mäktiga kommer aldrig att gå med på att avstå från pengarna och makten. Monbiot håller med om detta, men hävdar att de fattiga länderna har ett givet maktmedel. I stället för att följa de internationella låneinstitutionernas krav på åtstramning och en frihandel som släpper in företag och kapitalägare från de rika länderna så ska man vägra att betala lånen! På så vis riskeras hela det internationella ekonomiska systemet, det system som bär upp den rika världens makt. Inför risken av en raserad världsordning skulle kapitalägarna inse att de är låntagarnas fångar och vara intresserade av att hitta en bättre ekonomisk modell. I kombination med ett globalt världsparlament, bekostat av den nya ekonomiska strukturen, skulle vi få en i genuin mening global ordning.

Monbiots manifest är intressant som tankeexperiment, men utsikterna att få det förverkligat får nog sägas vara små. Om nu inte världen brakar ihop fullständigt, då kanske förutsättningarna uppkommer.

 

 

Oligarkier och nyliberalism

Den amerikanske journalisten Thom Hartmann har sedan drygt tjugo år haft ett radioprogram som numera fått en avläggare i en YouTube-kanal och där han kritiskt analyserar den amerikanska statsledningens alltmer totalitära maktutövande. Han har också skrivit en lång rad introducerande böcker med den genomgående titeln The Hidden History of..., till exempel ... the Supreme Court and the Betrayal of America och ...Monopolies: How Big Business Destroyed the American Dream (det är oftast inte så mycket av gömda eller dolda historier som sällan omtalade eller motsvarande).

2021 kom The Hidden History of American Oligarchy: Reclaiming Our Democracy from the Ruling Class. Här handlar det inte så mycket om att beskriva uppkomst, funktionssätt eller vilka delar av affärsvärlden som kan beskrivas som oligarkier (alltså de ekonomiska organisationer som tillskansar sig uppenbar politisk makt och skapar en form av fåtalets styre) som en redogörelse för hur dessa kommit till dominerande maktpositioner i det politiska livet i USA genom domstols- och kongressbeslut samt vad detta lett fram till i början av 2000-talet, specifikt tyranndimensionen hos Donald Trump. En tydligare genomgång av vilka branscher som präglats av detta samt när detta utvecklades hade gjort redogörelsen än intressantare, nu blir den historiska beskrivningen mestadels koncentrerad till sydstaternas plantageägare (som fick en stark ekonomisk plattform för sitt slaverisystem med uppfinningen av bomullsrensningsmaskinen i början av 1800-talet) och deras fortsatta manipulationer under 1900-talet.

Texten sysselsätter sig också till stor del med hur ekonomiska intressen getts möjlighet att (till slut) i obegränsad mängd finansiera politiska partier och politiker, både på federal och delstatlig nivå, med angivande av lagstiftning alltifrån 1888 till 2010 som öppnat dessa dammluckor.

Avslutningsvis ger Hartmann en serie förslag (inspirerad av president Franklin D Roosevelts New Deal på 1930-talet) på hur det går att begränsa/avskaffa oligarkernas makt: ta bort pengarnas makt inom politiken, begränsa mediemogulernas ägande, offentliga tjänster som sjukvård, utbildning, boende och socialförsäkringssystem måste flyttas från privata bolag. För att kunna genomföra detta är det viktigt att bygga nya organisationer långsiktigt, inte (bara) hoppas på att det Demokratiska partiet ska lösa allt.

Sammantaget är Hartmanns bok intressant med de historiska exemplen, men alltför begränsad när det gäller det som titeln anger, oligarkierna själva.

 

2022 kom nästa bok av Hartmann, The Hidden History of Neoliberalism: How Reaganism Gutted America and How To Restore Its Greatness. Som titeln anger finns här ett förslag på hur det "storslagna" USA kan återupprättas, ett något överraskande inslag i en text som visserligen kortfattat men ändå utförligt informativt anger hur den politiskt-ekonomiska tro/teori (välj vad som verkar lämpligt) som brukar kallas nyliberalism uppkommit, gått segrande fram över världen – men också varit grunden för de katastrofala problem som hemsökt världen åtminstone sedan 1990-talet.

Som sig bör inleder Hartman med att berätta om nyliberalismens födelse i Paris 1938 på ett möte mellan ekonomer som sett hur flera europeiska länder hamnat i totalitära system, vilket de ansåg vara ett resultat av statliga ingripanden i ett i övrigt väl fungerande ekonomiskt system. Märk väl, detta var ett knappt årtionde efter den stora börskraschen 1929 och med den efterföljande globala depressionen var ett sådant påstående anmärkningsvärt. Länge sågs också denna grupps åsikter som bisarrt extrema, även efter det att de 1947 vid ett möte i Schweiz skapat The Mont Pelerin Society, med de österrikiska ekonomerna Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek som de mest framstående medlemmarna. Efterkrigstiden präglades mest av den överenskommelse i Bretton Woods i USA 1944 som styrde upp den internationella ekonomin, med USA som den västeuropeiska stormakten, såväl militärt som politiskt och ekonomiskt, samt med en tanke om statligt administrerad välfärd som resultat.

Nyliberalernas tid kom dock, efter 1970-talets ekonomiska kriser kom de att få dominerande inflytande inom västvärldens ekonomier (vid denna tidpunkt kallade de sig dock inte nyliberaler, de ansåg sig vara de viktigaste Ekonomerna och behövde inget gruppnamn). Thatcher i England och Reagan i USA blev de namnkunnigaste förespråkarna för denna (som det sas) oreglerade, frihandelsbaserade och konkurrenshyllande kapitalism. Dock hade denna marknadsfundamentalism redan prövats i latinamerikanska länder sedan 1960-talet, med militärkuppen i Chile 1973 och dess efterföljande våldmaskineri som för eftervärlden påtagligt exempel. Där hade den mest kände förespråkaren för nyliberalismen, Chicago-ekonomen Milton Friedman, bistått med ekonomisk rådgivning mitt i militärens våldsregim – och av den svenska Riksbanken 1976 fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne (felaktigt kallat Nobelpriset i ekonomi).

Ekonomisk åtstramning (som främst drabbade de sämst ställda), finansiella avregleringar, nedskärning av statens verksamhet (utom vad gällde våldsapparaten med militär och polis), motarbetande av fackföreningar, privatisering av offentlig verksamhet och skattesänkningar (huvudsakligen för de rikaste) var centrala drag i denna politik (till stora delar även genomförda i Sverige från 1980-talets mitt). Detta har så fortsatt under de senaste fyrtio åren, med konsekvenser som bostadslånebubblans krasch 2008 och den därpå följande MAGA-rörelsen i USA och flera andra västeuropeiska extremhögerrörelser.

Vad är då Hartmanns förslag på motåtgärder? Jo, att återgå till de principer för handel som USA:s förste finansminister, Alexander Hamilton, förespråkade i slutet av 1700-talet! Dessa befinner sig inte alltför långt från Donald Trumps ekonomiska politik i nutid: tariffer på import, protektionism och satsning på tillverkningsindustrin i USA – alltså en version av 1700-talets merkantilism. Men ett problem med denna tankegång, för både Trump och Hartman, är ju att världen ser annorlunda ut nu jämfört med för över tvåhundra år sedan. Då var det i början av industrialiseringen, nu är världen till stor del industrialiserad och satt i olika sorters samarbeten (vad man än anser om dem) vilket gör att en protektionistisk-merkantilistisk ekonomisk plan knappast kan genomföras utan än grövre konsekvenser än de vi redan ser.

Man skulle kunna säga att den samtida globaliserade monopolkapitalismen har målat in sig i ett hörn.

 

Konspirationsfiktioner

Konspirationsfiktioner, eller som den vanliga termen lyder konspirationsteorier, är något som samtidens politiska världar översvämmas av. Men det är inget nytt fenomen.

Kent Werne, svensk journalist och författare med samhällsreportage som huvudinriktning i sitt skrivande, kom 2018 ut med boken Allt är en konspiration. En resa genom Underlandet, där han spårar vittomfattande tankar om konspirationer till en startpunkt 1776, när bayraren Adam Weishaupt skapade Illuminaterorden, alltså de upplystas orden. Det var en sammanslutning av män med periodens upplysningstänkande som inspiration. Följaktligen blev de förföljda av samtidens makthavare, men för framtiden än viktigare var att ordensnamnet blev en symbol för alla dem som argumenterat mot den franska revolutionens omstörtande av det etablerade samhället.

I fortsättningen fick Illuminati stå för alla de grupper som, på grund av makthavarnas förföljelser, i hemlighet bedrev politiska verksamhet i syfte att förändra den sociala och ekonomiska verkligheten. Men med tiden blev diskussionen om dessa hemliga organisationer förändrad till att bli ett hävdande att det var de "riktiga" makthavarna som i konspirationer var de som styrde allt. I Wernes bok finns också ett kapitel med socialpsykologiska förklaringar av hur människor med upplevd maktlöshet och missnöje söker sig till förklaringar grundade på förekomsten av hemliga organisationer och maktfullkomliga dolda härskare – vilket paradoxalt leder till att man söker sig till motsvarande figurer som frälsare.

Ganska snart fick dessa teorier/fiktioner alltmer drag av anti-judiska föreställningar, i en fortsättning på de förföljelser som den judiska befolkningen tvingades genomleva i många av Europas länder. Skriften Sions Vises protokoll kom att spela en ödesdiger roll i detta. När den i början av 1900-talet blev vida känd påstods det att det var ett dokument från en hemlig sammankomst med inflytelserika judiska ledare, vilka satt upp sina planer på ett världsherravälde i 24 (eller möjligtvis 25) punkter. Ganska snart avslöjades dokumentet vara ett falsarium, skapat som en sammansmältning av olika fiktiva texter, antagligen i Ryssland i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Men att det var ett falskt dokument hindrade inte att den påverkade många anti-judiska personer och organisationer, bland annat Adolf Hitler som i sin fängelsecell i München efter sin misslyckade kupp 1923 tyckte sig få bekräftat alla sina föreställningar om judarnas förrädiska planer. Och än i denna dag används Sions Vises protokoll av rasistiska organisationer för att peka ut judiska konspirationer.

Werne fortsätter den historiska genomgången, vilket blir som att färdas med Alice till Underlandet, med att peka på hur grundläggande tankegångar hos allehanda ultrareaktionära grupper tog fasta på idéinnehållet i Sions Vises protokoll, dock inte alltid med antijudiska förtecken, för att sprida tankarna om världsomspännande konspirationer och män (alltid män) som i hemlighet styrde alla världens makthavare.

Den politiska paranoian spred sig allt djupare i det amerikanska politiska livet, med McCarthyismen under början av 1950-talet som en indikation på vad som skulle komma senare. Organisationer som John Birch Society (bildat 1958) kom till exempel att få stor betydelse för de kommande decenniernas omvandling av det republikanska partiet i USA till en djupt reaktionär MAGA-rörelse, med Tea Party-rörelsen kring 2010 som betydelsefullt exempel. Inte minst viktig var den kristna evangelismens apokalyptiska visioner samt tillväxten av milisgrupper under 1990-talet, utmynnande till exempel i terrordådet i Oklahoma City 1995, riktat mot en federal myndighetsbyggnad.

Begreppet New World Order kom att bli en sammanfattande term för vad som föreställdes vara den totala konspirationen, ett begrepp som paradoxalt nu används för att beskriva Trump-administrationens uppbrytande av de allianser och ekonomiska mönster som varit förhärskande sedan slutet på andra världskriget.

Werne tar också upp nordiska dåd genomförda av konspirationstänkande högerextremister som Peter Mangs och Anders Breivik, vilka blev tydligt inspirerade av den mängd litteratur, på och utanför det Internet som börjat få ett påtagligt inflytande kring 2010, som flödade över i kretsar kritiska mot samhällseliter. Dessa hade oftast också en klart islamfientlig utgångspunkt, givetvis förhöjd efter 11 september 2001, en attack som föranledde president Bush att förklara "krig mot terrorn" och inleda de militära angreppen på Afghanistan och Irak.

Boken behandlar också situationen i Ungern från denna tid samt Sverigedemokraternas förkärlek för detta lands illiberala ultranationalism. Och Donald Trump kan ju Werne inte undvika att redogöra för: hans upptäckt av lögnens verkningsfullhet i nätvärlden kan ju sägas vara konspirationstänkandets främsta nutida triumf.

Sammantaget har Werne skrivit en innehållsrik och upplysande (illuminerande!) bok som läsaren säkerligen kommer att återvända till för att upptäcka hur samtidens manipulatörer använder sig av gamla beprövade metoder för att få oss att rikta vårt missnöje mot påstådda syndabockar.

 

Projekt 2025

Under den amerikanska presidentvalskampanjen 2024 diskuterades det flitigt om den skrift från den konservativa påtryckningsgruppen The Heritage Foundation kallad Project 2025 skulle användas av Donald Trump som underlag för hans eventuella presidentperiod. Trump blånekade (givetvis) och sa sig både inte ha läst texten (ca 1000 sidor), vilket inte var överraskande eftersom han inte läser någonting, och han inte ville veta något om den. Varpå han dagen efter installationen den 20 januari 2025 började genomföra punkt efter punkt i skriften.

Vad är då innehållet i texten? The Atlantic-journalisten David A. Graham har skrivit en kommenterande (kritisk) sammanfattning, betitlad The Project. How Project 2025 is Reshaping America and the world, en nog så olycksbådande titel. I den går han dels igenom förutsättningarna för texten, dess avsikt att kraftigt förstärka presidentmakten och dess huvudsakliga författare. Dels delar han upp innehållet i fem delar samt förklarar dess centrala ideologi: att utifrån en fundamentalistisk evangelistisk kristendomssyn omstöpa stora delar av samhällsstrukturen i USA.

Utgångspunkten är att den traditionella borgerliga familjebildningen med ett heterosexuellt par och barn ska stå i centrum, alla andra samlevnadsformer ska mer eller mindre motarbetas, liksom abort och trans-identitet. Offentliga skolor ska fasas ut till förmån för offentligt finansierade privata skolor och diskussioner om strukturell rasism avslutas.

Invandring beskrivs som en "invasion" och ska försvåras, redan invandrade (från övriga Amerika och muslimska länder) i möjligaste mån utvisas och obekväm lagstiftning nonchaleras. I fråga om handelspolitik och synen på de högteknologiska företagen i Silicon Valley uppvisar texten en oklarhet, men eftersom Amazon, Facebook och de andra liknande bolag snabbt efter valresultatet rättade in sig i Trumpledet blev det inte någon stor konflikt. Nedskärningar inom socialförsäkringssystemet (Medicaid, Medicare) förespråkas, liksom skattesänkningar till förmån för de rikaste.

Och så här fortsätter det på område efter område: kritik mot Federal Reserv ("Riksbanken") och dess självständighet, motarbetande av självständiga fackföreningar till förmån för korporativa sammanslutningar, förnekande av klimatförändringar så att producenter av fossila bränslen kan utvidga sin verksamhet. När det gäller utrikespolitik är det kampen mot Kina som står i centrum, vilket motiverar expansionen på det militära området. Hur det, tillsammans med skattesänkningarna, ska finansieras förutom med nedskärningar inom socialförsäkringsområdet är högst oklart i projektbeskrivningen. Slutligen föreslås också att utrensningar av icke önskvärda (politiskt, sexuellt osv) inom militären ska utföras.

Som synes är Projekt 2025 en grundbult i det som Trump-administrationen genomfört från dag ett.

 

Sånt händer inte här

Sinclair Lewis It Can't Happen Here/Sånt händer inte här (1935/1936) är en obehagligt precis beskrivning av vad som händer i USA just nu, det är nästan som om dagens makthavare har kopierat sättet i denna roman att gripa makten genom allmänna val för att sedan införa en brutal diktatur.

Lewis var en känd och uppburen författare i mitten av 1930-talet, han hade skrivit flera romaner, fått Pulitzer-priset 1925 (som han avstod från) och blev 1930 den förste från USA som fick Nobelpriset i litteratur. Han småstadsskildringar, ofta med en satirisk udd, gjorde honom till den kanske populäraste författaren under 1920-talet.

I Sånt händer inte här kan man känna igen hans småstadsmiljö och det persongalleri som först med milt överseende ser hur populisten Berzelius (med namn efter den svenske kemisten) Windrip lyckas bli det demokratiska partiets presidentkandidat 1936 och därmed utmanövrera den sittande presidenten Franklin D Roosevelt samt vid valet bli president. Hans väljarbas är "de glömda männen", offren för den ekonomiska depression som härjat sedan börskraschen 1929, och hans förenklade fraser om det främsta folket på jorden får honom att inledningsvis ha en bred folklig förankring. Likheten med Donald Trumps väg till den faktiska makten i USA, först 2016 och sedan 2024, är obehagligt närvarande under läsningen, ända in i detaljer om hur persongalleriet i romanen föregriper medhjälpare som Steve Bannon och andra.

Vi får huvudsakligen följa den sextioårige Doremus Jessup, mild och politiskt liberal chefredaktör för den lokala tidningen Daily Informer i småstaden Fort Beulah i delstaten Vermont (Bernie Sanders hemstat!), som redan inför nomineringskampen känner att Windrip kan bli farlig för landet. Runt Jessup finns hustru, barn, älskarinna och andra i hans sociala umgänge vilka på olika sätt tvingas agera för att bekämpa Windrip de kommande åren i den amerikanska diktaturen. Andra halvan av den omfångsrika romanen blir till en helvetesskildring, påtagligt påverkad av de rapporter från Europa som beskrev Tyskland och Italien under nazistiskt/fascistiskt styre.

Men det är förspelet till och den första tiden i det totalitära samhället som befinner sig närmast tillståndet i USA nu, med lockelser från Windrip om kommande lyckotillvaro vilket tystar alla eventuella politiska protester. En kombination av socialt marginaliserade, militärer och ett urval av de ekonomiskt priviligierade utgör de styrande, vilka så småningom gör tillvaron hårdare för de flesta, men våldet gör att inte så många vågar göra motstånd.

Så småningom blir dock förtrycket så omfattande att motståndsgrupper bildas. Jessup deltar i att hjälpa människor att fly till Kanada, men fängslas i ett halvår innan han själv lyckas fly dit. Delar av USA frigör sig så småningom, Windrip tvingas bege sig till Europa och de som tar över makten råkar på olika sätt ut för utrensningar. I slutet av romanen har Jessup återvänt till USA som spion, det har då gått tre år sedan Windrips maktövertagande.

Likheten med Trumps makttillträde är som sagt obehagligt påtaglig. Som traditionell roman, med utmejslade rollfigurer med komplicerade inre liv, är Sånt händer inte här inte framstående – men det har knappast varit Lewis avsikt att skriva en sådan berättelse. Det här är en varning om vad som kan hända om den vanlige medborgaren inte lägger märke till de tendenser i det politiska livet som riskerar leda till ett totalitärt samhälle. Det finns en hel del politiska samtal i boken och Lewis var själv knappast någon social revolutionär, men i slutet låter han den politiske ledaren av uppropet formulera sig så här: "Vad som än händer, vilka nya detaljer i ett nytt regeringssystem det än kan beslutas om, vare sig de kallar det kooperativ republik eller statssocialism eller kommunism eller ny traditionell demokrati, måste det bli en ny inställning./.../staten måste äga alla tillgångar i så stor utsträckning att alla medborgarna får del av dem och där det svåraste brottet inte är mord eller kidnappning, utan profitering på statens bekostnad".