Den amerikanske journalisten Thom Hartmann har sedan drygt tjugo år haft ett radioprogram som numera fått en avläggare i en YouTube-kanal och där han kritiskt analyserar den amerikanska statsledningens alltmer totalitära maktutövande. Han har också skrivit en lång rad introducerande böcker med den genomgående titeln The Hidden History of..., till exempel ... the Supreme Court and the Betrayal of America och ...Monopolies: How Big Business Destroyed the American Dream (det är oftast inte så mycket av gömda eller dolda historier som sällan omtalade eller motsvarande).
2021 kom The Hidden History of American Oligarchy: Reclaiming Our Democracy from the Ruling Class. Här handlar det inte så mycket om att beskriva uppkomst, funktionssätt eller vilka delar av affärsvärlden som kan beskrivas som oligarkier (alltså de ekonomiska organisationer som tillskansar sig uppenbar politisk makt och skapar en form av fåtalets styre) som en redogörelse för hur dessa kommit till dominerande maktpositioner i det politiska livet i USA genom domstols- och kongressbeslut samt vad detta lett fram till i början av 2000-talet, specifikt tyranndimensionen hos Donald Trump. En tydligare genomgång av vilka branscher som präglats av detta samt när detta utvecklades hade gjort redogörelsen än intressantare, nu blir den historiska beskrivningen mestadels koncentrerad till sydstaternas plantageägare (som fick en stark ekonomisk plattform för sitt slaverisystem med uppfinningen av bomullsrensningsmaskinen i början av 1800-talet) och deras fortsatta manipulationer under 1900-talet.
Texten sysselsätter sig också till stor del med hur ekonomiska intressen getts möjlighet att (till slut) i obegränsad mängd finansiera politiska partier och politiker, både på federal och delstatlig nivå, med angivande av lagstiftning alltifrån 1888 till 2010 som öppnat dessa dammluckor.
Avslutningsvis ger Hartmann en serie förslag (inspirerad av president Franklin D Roosevelts New Deal på 1930-talet) på hur det går att begränsa/avskaffa oligarkernas makt: ta bort pengarnas makt inom politiken, begränsa mediemogulernas ägande, offentliga tjänster som sjukvård, utbildning, boende och socialförsäkringssystem måste flyttas från privata bolag. För att kunna genomföra detta är det viktigt att bygga nya organisationer långsiktigt, inte (bara) hoppas på att det Demokratiska partiet ska lösa allt.
Sammantaget är Hartmanns bok intressant med de historiska exemplen, men alltför begränsad när det gäller det som titeln anger, oligarkierna själva.
2022 kom nästa bok av Hartmann, The Hidden History of Neoliberalism: How Reaganism Gutted America and How To Restore Its Greatness. Som titeln anger finns här ett förslag på hur det "storslagna" USA kan återupprättas, ett något överraskande inslag i en text som visserligen kortfattat men ändå utförligt informativt anger hur den politiskt-ekonomiska tro/teori (välj vad som verkar lämpligt) som brukar kallas nyliberalism uppkommit, gått segrande fram över världen – men också varit grunden för de katastrofala problem som hemsökt världen åtminstone sedan 1990-talet.
Som sig bör inleder Hartman med att berätta om nyliberalismens födelse i Paris 1938 på ett möte mellan ekonomer som sett hur flera europeiska länder hamnat i totalitära system, vilket de ansåg vara ett resultat av statliga ingripanden i ett i övrigt väl fungerande ekonomiskt system. Märk väl, detta var ett knappt årtionde efter den stora börskraschen 1929 och med den efterföljande globala depressionen var ett sådant påstående anmärkningsvärt. Länge sågs också denna grupps åsikter som bisarrt extrema, även efter det att de 1947 vid ett möte i Schweiz skapat The Mont Pelerin Society, med de österrikiska ekonomerna Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek som de mest framstående medlemmarna. Efterkrigstiden präglades mest av den överenskommelse i Bretton Woods i USA 1944 som styrde upp den internationella ekonomin, med USA som den västeuropeiska stormakten, såväl militärt som politiskt och ekonomiskt, samt med en tanke om statligt administrerad välfärd som resultat.
Nyliberalernas tid kom dock, efter 1970-talets ekonomiska kriser kom de att få dominerande inflytande inom västvärldens ekonomier (vid denna tidpunkt kallade de sig dock inte nyliberaler, de ansåg sig vara de viktigaste Ekonomerna och behövde inget gruppnamn). Thatcher i England och Reagan i USA blev de namnkunnigaste förespråkarna för denna (som det sas) oreglerade, frihandelsbaserade och konkurrenshyllande kapitalism. Dock hade denna marknadsfundamentalism redan prövats i latinamerikanska länder sedan 1960-talet, med militärkuppen i Chile 1973 och dess efterföljande våldmaskineri som för eftervärlden påtagligt exempel. Där hade den mest kände förespråkaren för nyliberalismen, Chicago-ekonomen Milton Friedman, bistått med ekonomisk rådgivning mitt i militärens våldsregim – och av den svenska Riksbanken 1976 fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne (felaktigt kallat Nobelpriset i ekonomi).
Ekonomisk åtstramning (som främst drabbade de sämst ställda), finansiella avregleringar, nedskärning av statens verksamhet (utom vad gällde våldsapparaten med militär och polis), motarbetande av fackföreningar, privatisering av offentlig verksamhet och skattesänkningar (huvudsakligen för de rikaste) var centrala drag i denna politik (till stora delar även genomförda i Sverige från 1980-talets mitt). Detta har så fortsatt under de senaste fyrtio åren, med konsekvenser som bostadslånebubblans krasch 2008 och den därpå följande MAGA-rörelsen i USA och flera andra västeuropeiska extremhögerrörelser.
Vad är då Hartmanns förslag på motåtgärder? Jo, att återgå till de principer för handel som USA:s förste finansminister, Alexander Hamilton, förespråkade i slutet av 1700-talet! Dessa befinner sig inte alltför långt från Donald Trumps ekonomiska politik i nutid: tariffer på import, protektionism och satsning på tillverkningsindustrin i USA – alltså en version av 1700-talets merkantilism. Men ett problem med denna tankegång, för både Trump och Hartman, är ju att världen ser annorlunda ut nu jämfört med för över tvåhundra år sedan. Då var det i början av industrialiseringen, nu är världen till stor del industrialiserad och satt i olika sorters samarbeten (vad man än anser om dem) vilket gör att en protektionistisk-merkantilistisk ekonomisk plan knappast kan genomföras utan än grövre konsekvenser än de vi redan ser.
Man skulle kunna säga att den samtida globaliserade monopolkapitalismen har målat in sig i ett hörn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar