En ny världsordning

Går det att skapa en ny världsordning som bygger på samtycke och inte exploatering? Den frågan ställde sig den brittiske skribenten och aktivisten George Monbiot för drygt tjugo år sedan, efter att i ett par decennier levt ett kringflackande liv som undersökande journalist. Han har aldrig varit rädd för strapatser: legat dödssjuk vid flera tillfällen och dömts i sin frånvaro till livstids fängelse i Indonesien bland annat.

Såsom utbildad till zoolog är en viktig del i hans globala engagemang en omsorg om vår livsmiljö och hans aktivism rör ofta miljöfrågor. Men det finns också andra dimensioner i hans skriverier och i boken The Age of Consent/ Samtyckets tidsålder. Manifest för en ny världsordning (2003/2004) försöker han hitta sätt att organisera den mänskliga världen på som bygger på rättvisa och samtycke. Grundidén är att skapa ett världsparlament som inte grundar sig i nationsgränser utan valkretsar bestående av tio miljoner människor, vilket skulle leda till att 600 ledamöter väljs för att granska de nationer som trots allt skulle finnas kvar – men med andra uppgifter än idag. Internationella organisationer som FN, Världsbanken och Internationella valutafonden skull också förändras eftersom Världsparlamentet skulle bli en i genuin mening global sammanslutning, inte en inter-nationell.

För att världen ska kunna bli rättvis måste också den ekonomiska ordningen förändras. Många idéer har funnits kring hur den fattiga delen av världen (den som ofta benämns The Global South) skulle kunna bli skuldfri, en grundförutsättning för en ekonomiskt (och därmed socialt och politiskt) mer jämställd värld. Men Monbiot tänker sig inte att den rika delen av världen (The Global North) ska efterskänka skulden, för då ändras inget i den globala maktstrukturen. I stället ska en rättvis handelsstruktur upprättas, där underskott respektive överskott i handelsbalansen ska leda till stöd respektive avgifter så att de som tjänar på världshandeln betalar till en gemensam kontrollorganisation så att investeringar sker i de länder med sämre resurser vilket gör att de får igång en egen produktion och inte bara blir råvaruleverantörer till de länder som har större ekonomiska resurser i utgångsläget. Monbiot hämtar idén från britten John Maynard Keynes. Denne påverkade New Deal i USA under 1930-talet och försökte i de förhandlingar om världsekonomin som fördes i slutskedet av det andra världskriget få till stånd en mer övernationell organisation. Men USA satte sig emot detta och det som hänvisas till som Bretton Woods-överenskommelsen medförde att USA tog över rollen som dominerande kraft i världen från Storbritannien.

Nu invänder säkert även många som instämmer i att en rättvis ekonomisk ordning måste skapas att detta aldrig skulle gå att genomföra, de rika och mäktiga kommer aldrig att gå med på att avstå från pengarna och makten. Monbiot håller med om detta, men hävdar att de fattiga länderna har ett givet maktmedel. I stället för att följa de internationella låneinstitutionernas krav på åtstramning och en frihandel som släpper in företag och kapitalägare från de rika länderna så ska man vägra att betala lånen! På så vis riskeras hela det internationella ekonomiska systemet, det system som bär upp den rika världens makt. Inför risken av en raserad världsordning skulle kapitalägarna inse att de är låntagarnas fångar och vara intresserade av att hitta en bättre ekonomisk modell. I kombination med ett globalt världsparlament, bekostat av den nya ekonomiska strukturen, skulle vi få en i genuin mening global ordning.

Monbiots manifest är intressant som tankeexperiment, men utsikterna att få det förverkligat får nog sägas vara små. Om nu inte världen brakar ihop fullständigt, då kanske förutsättningarna uppkommer.