Den ryske historikern Alexander Etkind utkom förra året med boken Russia against Modernity (Rysslands krig mot moderniteten, 2025), en svidande vidräkning med Ryssland under Vladimir Putin. Som titeln anger handlar det om en bred analys av hur Ryssland efter Sovjetunionens fall 1991 först, med benäget bistånd av nyliberala ekonomer från USA och internationella penningutlånare, sålde ut alla offentliga resurser till oligarker i och utanför landet för att sedan under Putin ha fört ett djupt nationalkonservativt angrepp på allt som kunnat ses som inflytande från en västerländsk modern värld.
Etkind kan givetvis inte arbeta i Ryssland med tanke på den kritik han framför utan har sitt säte i Wien. Därifrån har han kunnat följa hur hans forna hemland gått allt djupare in i en totalitär dimma, med de två krigen mot Ukraina 2014 och det sedan 2022 pågående som yttersta våldsexempel.
Etkin analyserar landets väg mot ruinen på en mängd områden, med karaktären av petrokrati (alltså ett välde byggt på oljefyndigheter) som ekonomisk grund. Han skiljer denna utvinningsekonomi från den traditionella "paleomoderna" industrialismen där man tillverkade saker att sälja, där alltså arbetet var det som skapade (kapital)värden. Rysslands karaktär av "stoppmodernitet" har i stället inte arbetet och de som utför arbetet som central mekanism (vilket Sovjetunionen hade) utan flödet av olja (och gas) togs som lättutvunna handelsvaror på den internationella marknaden – med enbart de allra rikaste oligarkerna som mottagare av vinsterna, medan 95 % av befolkningen fått leva på och under fattigdomens gräns – med socialpsykologiskt förödande konsekvenser.
Exemplen som Etkind använder sig av kommer alltså från en mängd livsområden, alltifrån familjestrukturen med babusjkor i matrilineära hierarkier till militärapparatens förtryckande patriarkat, korruptionen inom statsförvaltningen, uselheten i den högre utbildningen, den allt lägre förväntade livslängden, den totala bristen på tillit och framtidstro i samhället osv.
En liten säregen aspekt av Etkinds beskrivning/analys av allt detta är att han skriver i imperfekt, alltså att detta är något som inte längre sker i nutid, att denna förstörelse och detta våld är en avslutad fas av Rysslands utveckling. Han gör det för att ge en upplevelse av att det är möjligt att komma bortom denna destruktion, till en "gaiamodernitet" där naturens resurser inte utplundras och människors relationer inte präglas av våld, krig och hänsynslöst utnyttjande – ett intressant sätt att skriva in framtidsutopin som ett existerande möjligt stadium i Rysslands tillvaro.
Sammantaget är Rysslands krig mot moderniteten ett givande exempel på hur en författare kan skriva innehållsrikt, tankestimulerande och högt läsbart om ett ämne som framkallar så mycket olust och ångestkänslor hos så många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar