Brasilia

Journalisten Henrik Brandáo Jönsson befinner sig oftast i Sydamerika för sina reportage. Sedan femton år tillbaka har han också utkommit med böcker, huvudsakligen med fokus på Latinamerika, först ut var Fantasiön – ett reportage från Brasiliens hjärta (2010). Där utgår han ifrån huvudstaden Brasilia, hur den skapades och hur livet levs i denna socialt högst segregerade nyskapelse.

För Brasilia var en politiskt medveten produkt, invigd 1960. I stället för de stora städerna vid Atlantkusten, Rio de Janeiro och Sao Paolo, skulle detta bli en politiskt-administrativ centralort, placerad mitt på slätten i inlandet med avsikten att komma från kaoset i kuststäderna.

För att åstadkomma detta beslöt landets dåvarande president i mitten av 1950-talet att på fem år bygga en stad som skulle ta Brasilien femtio år in i framtiden. För att åstadkomma detta anställdes en stadsplanerare (Lucio Costa) och en chefsarkitekt (kommunisten Oscar Niemeyer, elev till den vid den tiden mest kände arkitekten i världen, Le Corbusier/Charles-Édouard Jeanneret). Ambitionen var att skapa en totalt genomplanerad stad med den europeiska modernismen som ledstjärna men kryddad med en sydamerikansk variant av densamma.

Staden byggdes med ett nationellt administrativt i centrum samt enklare bostadsområden i en cirkel runtom med en stor icke-bebyggd naturyta som separerar delarna. I centrum skapades inga gatuadresser eller trottoarer, däremot en indelning i kvarter och huskroppar med bokstäver och siffror, allt i en ambition att utforma en rationell tillvaro. För detta fanns också projektbeskrivningar som betonade de sociala aspekterna med denna funktionsuppdelning som centrum bestod av, utformat som en (i stort sett) nord-sydlig respektive öst-västlig axel. Denna miljö designades så att den fick formen av ett flygplan – på väg mot framtiden.

Brandáo Jönsson dyker ner i denna värld efter det att ett halvsekel förflutit, både bland de statligt anställda – som lever ett materiellt gott liv med garanti mot arbetslöshet, men i övrigt ganska torftigt – och de som är tjänstefolk och arbetare, oftast boende i satellitstädernas fattigare och våldsammare miljöer. Alldeles uppenbart har idealen om en välorganiserad och socialt väl fungerande huvudstad kommit på skam i många avseenden, inte minst för de unga kvinnor som ständigt utsätts för sexuellt präglat våld av de narkotikapåverkade pojkgängen.

Brandáo Jönsson fick också i slutet av 00-talet tillfälle att träffa den då 100-årige Niemeyer, fortfarande verksam och fortfarande Sovjet-vän – men för evigt boende i Rio! Kritik mot hans senare arbeten ges också i boken av yngre arkitekter, men också en intressant skildring av bygget av förorten Vällingby i Stockholm. Detta var inspirerat av samma modernism-funktionalism som Brasilia, invigt 1954 men med andra utformningar av huskroppar och kvarter. Inte minst finns här en blandning av arbetsplatser, boende och centrum (ABC-staden, utformad av Sven Markelius), något som ju saknas i Brasilia.

Sammantaget är Henrik Brandáo Jönssons bok en givande skildring av inte bara Brasilias historia samt existens på (i huvudsak) 2000-talets första decennium utan också landets vidare politik, ekonomi och sociala liv – och inte minst den ständigt förekommande korruptionen.