Vikingatida gälder

Arkeologen och historikern Mats G. Larsson har alltsedan tidigt 1980-tal författat böcker om Nordens tidiga historia, speciellt vikingatiden och enandet av ett svenskt rike. Han har ofta fått kommentarer om sin brist på källkritiska resonemang, inte minst vad gäller de isländska sagor som han använder sig av för att förankra sina teorier om att det var mälarlandskapens överlägsna organisatoriska förmåga som ledde till att man kunde lägga under sig stora delar av det som i dag räknas till Sverige.

2008 kom han ut med boken Tre gälder i England. I vikingars kölvatten över Nordsjön. Även här kan man som läsare notera hans förlitan på sagorna, inte minst det som Snorre Sturlasson skrev cirka 200 år efter de mest centrala händelserna. Larsson har ett fast epitet för Sturlasson, nämligen "den lärde islänningen", som han upprepar inte bara i denna bok utan även i andra skrifter. Detta fungerar som en retorisk fras med effekten att försäkra läsaren om att det som står i sagorna inte bara är rena påhitt – vilket det antagligen inte är, men utan källkritisk diskussion blir det enbart till en signal om att lita på Sturlasson. Larsson skriver dock vid några tillfällen att han använder sig av islänningens berättelser eftersom de är mer underhållande än andra redogörelser – men det gör dem inte helt igenom trovärdiga.

Ramen kring skildringarna av de sjöfarande vikingarnas anfall på England från slutet av 900-talet till (vikingaättlingen) Vilhelm Erövrarens maktövertagande i och med slaget vid Hastings 1066 är några runstenar i Uppland och Södermanland, där de kortfattade texterna berättar om en Ulf i Borresta som Larsson hävdar "troligen" ingick i de härar som anföll England under denna tidsperiod och utkrävde "gäld", dvs utpressningspengar, för att inte fortsätta anfalla befolkningen på de brittiska öarna. Men trots att man fick dessa pengar fortsatte man med plundringarna och vi får följa hur det varje år härjades och dödades, med ledare som Olaf Tryggvason, Sven Tveskägg och Knut (den store) – den senare kom också att fungera som kung över England 1017-1035. Striderna fortsatte efter detta fram till den normandiska erövringen 1066.

Larsson baserar sin skildring inte enbart på de isländska sagorna utan det finns också anglosaxiska krönikor som ger detaljer om de stora striderna, men mycket blir spekulationer. Ett problem i Larssons bok är att övergången från sagotexterna till en mer "objektiv" redogörelse ofta blir oklar, vilket gör att den inledningsvis ganska tydliga litterära skildringen glider över till en opartisk historieskrivning. Men Snorre var i högsta grad en politiker, med en sådan persons mer eller mindre dolda agenda och han blev faktiskt 1241 dödad efter att ha deltagit i ett kungauppror i Norge.

Men det är alltså texterna på två runstenar i Borresta som blir den "personliga" ramen kring de större berättelserna om tre gälder och ett otal vikingadåd i England, inte ointressant men tillsammans med den alltför okritiska källhanteringen blir skildringen både alltför detaljrik och inte tillräckligt rik på nödvändiga detaljer – inte minst vad gäller arkeologiskt material, vilket blir paradoxalt då Larsson är arkeolog.