Trollkarlen från Oz

L. Frank Baums bok The Wonderful Wizard of Oz/Trollkarlen från Oz blev omedelbart en läsarsuccé när den publicerades år 1900. Som med så många andra framgångsrika romaner hade den dock inte helt lätt att få en förläggare så Baum fick själv betala för att ge ut den. Men efter det gick det av bara farten och Baum skrev många fortsättningsberättelser under de nästan tjugo år han hade kvar att leva.

De flesta är väl numera mer bekanta med filmversionen med Judy Garland från 1939 (titeln förkortad till The Wizard of Oz) och den följer huvudlinjen i berättelsen ganska väl, med Fågelskrämman, Plåtmannen och Lejonet som genom resan till trollkarlen från Oz får sina önskningar om en hjärna, ett hjärta och mod tillfredsställda. Och flickan Dorothy kan komma hem till Kansas efter tornadon som inledningsvis för henne till Oz.

Men det finns också en hel del skillnader, inte minst att hela berättelsen i filmen är en dröm och att figurerna i Oz är baserade på människor i Dorothys hemmiljö.

Boken är tydligt uppbyggd som en saga, med klara karaktärsdrag och formelartade handlingstrådar. Baum gillade inte heller skrämmande händelseförlopp i andra sagor, till exempel bröderna Grimms samlingar, och gjorde konfrontationerna med de onda både korta och inte så våldsamma.

I vilket fall som helst kul att läsa denna klassiker.

 

Neil Gaiman "Oceanen vid vägens slut"

Neil Gaiman, av många känd som skaparen av den inflytelserika grafiska romanen The Sandman (1989-1996), har skrivit en mängd texter inom olika genrer, oftast med en ton eller ett händelseförlopp av fantastique-karaktär. För tio år sedan kom hans roman The Ocean at the End of the Lane (Oceanen vid vägens slut) och blev mycket hyllad (den blev även en teaterpjäs).

Den handlar om en pojke (i romanen utan namn) som i sjuårsåldern råkar ut för hemska saker när hans föräldrar anställer Ursula, en ny barnsköterska, som ska ta hand om honom och hans två år yngre syster. Han får hjälp med att bekämpa Ursula av elvaåriga Lettie, som bor på bondgården en dryg kilometer bort.

Fantastiska och skrämmande händelser utspelar sig, men Letties mamma och mormor visar sig vara utomordentliga medhjälpare vilket gör att de så småningom får bukt med varelsen Ursula.

Dessa händelser har en ramberättelse i romanen, där den vuxne centralkaraktären efter en begravning tar sig till platsen för barndomen och minns allt som hände (eller han fantiserat om?) där han sitter vid den damm som Lettie kallat ocean. Han önskar att han kan få återse henne, men hennes mamma säger till honom att det nog dröjer.

Gaimans roman är en riktig pärla, där läsaren får chansen att uppleva barndomen från en sjuårig pojkes perspektiv, med litenhetskänslan, rädslan för att föräldrarna ska skiljas och att det i så fall är hans fel samt hur världen kan rymma både hemskheter och starka ögonblick av lycka och gemenskap.

 

Paulo Coelho "Alkemisten"

Alkemisten av Paulo Coelho från 1988 handlar om herden Santiago i Spanien som säljer sina getter efter att mött Kungen av Salem, en magiker som uppmanar honom att söka efter den skatt vid Egyptens pyramider som en spåkvinna sagt att han ska finna.

Santiago råkar ut för stöld, stamkrig i Nordafrika och kärlek i öknen – men det centrala är hans inre resa (som alltid hos Coelho) som kan få honom att leva ett mer fullständigt liv.

Coelho, som sedan länge har en omfattande läsekrets, skriver rakt och tydligt även när det sker saker som vissa skulle kunna kalla övernaturliga: han lyckas till exempel rädda livet genom att sätta igång en ökenstorm efter att ha samtalat med naturens mäktiga krafter.

Men förutom den innehållsliga New Age-prägeln (som många irriterar sig på hos Coelho) finns också en språklig entydighet med ett berättarperspektiv som inte riktigt tar vara på den osäkerhet och farofylldhet som berättelsen bär på. Det blir för enkelt och självklart – vilket antagligen är en av orsakerna till framgången för hans böcker över hela världen.

 

Friare kan ingen vara

Journalisten och samhällsdebattören Göran Rosenberg skrev en serie artiklar från USA under slutet av 1980-talet, i den mest intensiva fasen av Reagan-åren. Cirka femton år senare publicerade han dessa igen, tillsammans med några nyskrivna texter som förde resonemangen om frihetstanken och samhällsbygget, vidare.

Boken, Friare kan ingen vara, innehåller en ytterst läsvärd och kunskapsrik reflektion kring det i USA-politiken centrala begreppet FRIHET. Vems frihet, från vad och till vad?

Kapitlen rör sig i tiden från frigörelsen från England (med Washington, Jefferson , Madison och Hamilton som centrala politiker) till nutiden och handlar om den konfliktfyllda relationen mellan önskan om självständighet och behovet av samhällsorganisering samt hur den slår igenom inom allt från religion, slaveri och boendeformer till kunskapssyner och affärsverksamhet.

Slutkapitlen tar upp situationen efter terrorattentatet mot World Trade Center 2001, där den historiskt viktiga isolationismen i USA slog över till den andra polen, strävan efter att frälsa världen, kosta vad det kosta vill.

Femton år efter bokens publicering blev det genom Trumps seger i presidentvalet tydligt hur utvecklingen från slutet av 1970-talet, med antiintellektualism och motstånd mot den socialt ansvarstagande staten, fortsätter med oförminskad styrka.

Rosenbergs bok är fortfarande att rekommendera, inte bara för den historiska kunskap som genomsyrar den, utan också för att den säger mycket om samtiden (inte bara i USA).

Susan Faludi och manlighetens svek

Susan Faludi är nog fortfarande mest känd för boken Backlash från 1991, där hon skärskådade hur det feministiska genombrottet på 1970-talet utsattes för moteld, inte minst i USA-kulturen.

I Den amerikanska mardrömmen (original The Terror Dream) från 2007 går hon igenom hur mardrömmen från terrorattentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 präglat USA och, inte minst, synen på kvinnor i denna nation.

Alltifrån de omedelbara reaktionerna, där kvinnorna i tydliga ordalag beordrades tillbaka till hemmen så att männen fick vara de beskyddare och hjältar som framflyttandet av de kvinnliga positionerna under de föregående decennierna hindrat dem från att vara, till ovilligheten att låta de överlevande vara något annat än offer.

Detta leder Faludi till att gå tillbaka i historien och argumentera för att detta är ett trauma för den manliga USA-kulturen alltsedan åtminstone slutet av 1600-talet, där krigen mot ursprungsbefolkningen inneburit bortrövandet av kvinnor, vilka sedan hellre stannat kvar i indianbyarna än återvända till de vita nybyggarna.

Faludi visar också (på ett i den omedelbara samtiden obehagligt sätt) hur detta kan förknippas med kristet evangelistiska synsätt där världens undergång eftersträvas för att de av Gud skonade ska kunna bygga upp ett ”rent” samhälle, naturligtvis manligt dominerat och utan minnen av det maskulina sveket.

1950-talets kalla krig

Lundahistorikern Kim Salomon publicerade 2007 en studie av svenska veckotidningar under 1950-talet, ingående i forskningsprojektet Det kalla krigets berättelser, kallad En femtiotalsberättelse. Populärkulturens kalla krig i folkhemssverige.

Salomon inriktar sig på att studera hur tidningarna (mer eller mindre direkt) framställer Svenskheten genom att kontrastera skildringarna av Sovjetunion respektive USA under 1950-talet. Uppdelningen i skurkar och hjältar var självklar, Sovjetmedborgarna och regimen var smutsiga bondtölpar som inte hängde med när de hurtfriska från USA visade var framtiden fanns. Problematiskt blev det dock när Sovjet inte bara utvecklade atom- och vätebomberna utan också var först med en rymdfarkost (Sputnik).

Beskrivningen av de polariserade ståndpunkterna är inledningsvis upprepade väl mycket och en del av boken blir till en redan välkänd historik av förändringar efter andra världskriget, men det finns några avsnitt som är mer intressanta. Det gäller i huvudsak frågan om vad Svenskhet är och hur synen på detta blir till i kontrast inte bara till Sovjets efterblivenhet utan även USA:s ytlighet och krassa kommersialism.

Folkhemmet är något annat och listningen av karaktäristiska drag (natur, högtider, familjegemenskap osv) fångar en del av självsynen under den tidiga efterkrigstiden och den gemenskap som föreställs utifrån en nationell horisont. Det tål att fundera på om och hur detta förändrats de senaste decennierna.

 

"Barnen ifrån Frostmofjället"

En så kallad klassiker inom svensk barn- och ungdomslitteratur är Laura Fitinghoffs Barnen ifrån Frostmofjället, publicerad 1907 och filmad vid ett par tillfällen.

Den handlar om en syskongrupp på sju barn som efter föräldrarnas död på 1860-talet vandrar ner från fjälltrakterna i Norrland för att tigga mat och husrum hos de mer välbeställda familjerna i jordbrukslandskapen. Vandringen tar sin lilla tid, men så småningom hamnar de alla hos olika snälla och tillräckligt välmående familjer så att deras framtid verkar säkrad.

Fitinghoff var själv född på 1840-talet och hade säkerligen hört talas om barngrupper som i dessa svälttider gick på tiggarvandringar och skildringen är fylld av detaljer som ger intryck av att vara verklighetstrogna. Intressant är också att barnen är bekanta sedan tidigare med en samefamilj (kallade lappar, vilket var vanligt till långt in på 1900-talet) och dessa räddar dem undan en ondsint och alkoholiserad familj. Samerna skildras i kontrast på ett respektfullt sätt.

bild från 1945 års film

Men så finns ju den övergripande moralen som har en omisskännlig prägel av kristen förkunnelse, därför blir slutet följdriktigt när storebror Ante (13 år vid vandringens början) får husrum hos en präst och ska studera till en kyrkans man.

Innan dess kommer dock ett par kapitel som märkligt nog har en mer anarkistisk ton, med en syskongrupp som (tillfälligtvis) lever ett vildsint liv i skogen. Det är nästan som om en förväntar sig att Tolkiens Tom Bombadill ska dyka upp efter att ha smakat på några av sina svampar.