Obama och Vita huset

Barack Obamas väg till Vita huset var en lika överraskande som snabb resa, från jurist och socialarbetare i Chicago till hyllad talare vid demokraternas konvent 2004 till valet av honom som senator i USA:s kongress till presidentvalet 2008.

Den svenske journalisten Martin Gelin följde Obamas presidentvalskampanj och samlade direkt efter valet ihop sina anteckningar till boken Det amerikanska löftet. Det blev en inkännande skildring av en person vars önskan om att förena landets människor till en nation efter (inte minst) åtta år av republikanskt kaos och krigshetsande ledde till ett segertåg, mycket med hjälp av en aldrig tidigare skådad mängd volontärer.

Nu blev väl inte Obamas åtta år som president den lyckoperiod som hans entusiastiska beundrare förväntade sig, kanske för att det som förde honom till segern var tillräckligt vagt för att tilltala många väljare just då men alltför vagt och i praktiken kompromissinriktat för att innebära ett rjält avstamp mot något nytt. Konsekvensen blev också att Donald Trump kunde ta över presidentmakten – efter ”Yes We Can” kom ”Make America Great Again”.

Gelins bok är som sagt inkännande, men i mitt tycke alltför hyllande för att kunna peka på de svårigheter som följde på presidentvalssegern för Obama.

 

Skanörs ljung

 

 

Harald Lindals skildring av trakten kring Skanörs ljung, Ljungen genom tiderna. Från ödemark till badort från 1932, är en högst intressant skildring av det område mellan Kämpinge by och näsets orter Skanör och Falsterbo som länge var en ödemark.

Präglad av sanden och dess virvlande närvaro som täckte såväl sakrala som profana byggnader var trakten länge bara ett område som det gällde att ta sig igenom så gott man kunde till och från orterna längst ut på näset.

Så småningom försökte man sig på att genom plantering av träd hindra sandens härjningar, men lokalbefolkningen, i sin fattigdom, var mer benägen att använda träet till bränsle än att vänta flera decennier på skyddseffekten. I början av 1800-talet kom de första nybyggarna, men utvecklingen gick långsamt.

Flera präster agerade för att göra ljungområdet till en beboelig plats, främst av alla kyrkoherde Collin, som även fått ett minnesmärke. Men det var först när fritidens fröjder för de bättre bemedlade gjorde att de fann den så länge hatade sanden vara ett utmärkt underlag för soldyrkan som ett intresse för hela Näsen-området tog fart.

Och vid tiden för bokens skrivande var området redan det semesterparadis som det fortsatt att vara för många intill denna dag.

 

Erik Frykman och det litterära London

Litteraturprofessor Erik Frykmans Litterära strövtåg i London från 1996 är en trivsam vandring genom världsstaden under cirka 400 år, med start på 1500-talet.

Litterära storheter av skilda slag – från Shakespeare till Samuels Pepys, James Boswell och Charles Dickens – citeras i sina skildringar av olika delar av Londons centrala stadsdelar. Genom dessa texter får läsaren en doftrik inblick i århundradens möten med stadsmiljöerna och deras invånare.

En bok att rekommendera.

Staffan Tapper

 

Staffan Tapper är en av de stora spelarna i Malmö FF och landslaget under 1970-talet, tyvärr mest känd för den så kallade missade straffsparken mot Polen i VM 1974 (det var i realiteten en bra straff, men Jan Tomaszewski i målet var vid den här tiden en av de absolut bästa målvakterna i världen och gjorde en utsökt räddning).

Micke Sjöbloms intervjubok med honom, Staffan Tapper. En rundvandring i mitt liv från i år (2023), visar med all önskvärd tydlighet att Tapper (numera 75 år) är och har varit en klok person med såväl sportsliga som sociala och pedagogiska kvalitéer.

Han hade tidigt framgångar i många sporter, men kom så småningom att ägna sig åt fotboll, precis som hans far Börje (under ett par år i början av 1950-talet proffs i Italien och landslagsspelare) gjorde. Det var främst under 1970-talet som de stora segrarna kom, med flera allsvenska guld och cupvinster. Inte minst var finalplatsen i Europacupen för mästarlag (föregångaren till Champions League) 1979 en närmast osannolik insats av MFF. Staffan var lagkapten i finalen, men tvingades utgå skadad i första halvlek. Skadorna fortsatte och han slutade strax därpå att spela.

Svårigheten att möta en tillvaro utanför fotbollen, trots att han hade en bra civil bankkarriär, gjorde att alkoholen kom att ta en stor plats i hans liv. Staffan är öppen med de problem han hade och berömmer de gemenskaper han hade (familjen, MFF, arbetskamraterna) för den hjälp det gav honom att komma över alkoholismen.

Staffan har i fortsättningen gjort stora insatser i de fotbollsakademier för unga spelare som han varit med om att utveckla, där skolinsatser är det centrala, men som ska möjliggöra för killar och tjejer att få stöd för sina idrottsprestationer.

Sammantaget en god, informationsrik och inspirerande bok om idrott och socialt ansvarstagande.

 

Åsa Linderborg

 

Åsa Linderborg, under tio år kulturredaktör på Aftonbladet och numera reporter och krönikör på samma tidning, har under många år skrivit dagbok. År 2020 publicerade hon ett utdrag ur dessa, kallad Året med 13 månader.

Tidsperioden sträcker sig från hösten 2017 till hösten 2018, en tid när #metoo-rörelsen pekade ut förövare av sexuellt våld i en aldrig tidigare skådad mängd och Linderborg blev som kulturredaktör tvungen att ta ställning till balansen mellan publiceringar av anklagelser och pressetiska hänsyn och principer.

Paradoxalt nog, i ljuset av att hon var kritisk till mycket av sättet som anklagelserna framfördes på, blev hon själv utpekad som ansvarig för Kulturhuschefen i Stockholm Benny Fredrikssons självmord våren 2018. Aftonbladet hade publicerat starkt kritiska rapporter om hans chefsstil (inte sexuella trakasserier) och i dagböcker brottas hon med självanklagelser och skuldkänslor.

Samtidigt lämnade hennes särbo henne efter att ha träffat en annan kvinna. Linderborgs obekvämhet med sitt eget åldrande (hon befann sig kring 50-årsstrecket) och enligt henne själv fysiska oattraktivitet sammanvävs med allt detta till en explosiv brygd.

Att navigera i det här samtidigt som barnen börjar utforma sina egna liv samt vara stolt över att tillhöra en tidning som står för något annat än ärkefienden Dagens Nyheter, samtidigt som hon inte längre vill vara kulturredaktör (hon avgick 2019) och inte förstår tidningsledningens passivitet i relation till de moraliska implikationerna av publiceringar av #metoo-anklagelser gör att skildringen får prägel av en totalsplittrad tillvaro.

Trots allt tar hon sig igenom denna tid, fortsätter skriva och dagboken är en text som både är öppenhjärtig och avslöjande för en tid när de moraliska kompasserna åker slänggunga i den mediala världen.

 

Marcel Proust På spaning...

 

Att läsa den franske författaren Marcel Prousts 3 000-sidiga romansvit På spaning efter den tid som flytt är för många intresserade en hart när oöverstiglig uppgift, de flesta nöjer sig med den första delen av sju, Swanns värld.

Några som har läst allt är den tidigare chefredaktören för Dagens Nyheter Olof Lagercrantz och den tidigare ständige sekreteraren i Svenska Akademin Sara Danius (båda tyvärr hädangångna).

I deras böcker om Proust (huvudsakligen koncentrerade till På spaning…) arbetar de med olika perspektiv, men med förmånen att ha läst deras analyser direkt efter varandra blir förståelsen av Proust och hans verk påtagligt rikare.

Lagercrantz Att läsa Proust (1992) koncentrerar sig på karaktärerna och deras betydelse i de olika delarna i romansviten samt hur de kan ses som speglingar av Proust själv, både i en mer snäv biografisk betydelse (Swann, baron de Charlus, homosexualiteten) men också i en mer social dimension (den franska överklasskulturen under de sista åren av ”den vackra tidsåldern” innan utbrottet av det första världskriget.

Danius (som uppskattande hänvisar till Lagercrantz bok i sina noter) tar vid i Prousts motor (2000) och kopplar författarens skrivande och livsupplevelse till den tidsperiod han själv levde i (sammanfallande med händelserna i romanen), där känslan av den högre farten i såväl den stora samhällsutvecklingen som det egna livet tydligt präglade honom. Världen störtar sig över berättaren och blir till förutsättningen för den detaljerade skildringen av livsmiljöer och karaktärer i ett sätt att hålla kvar livskänslan.

Nu gäller det att ta sig an romanen själv.

 

Mordet på president Kennedy 1963

Mordet på president Kennedy i Dallas, Texas den 22 november 1963 upphör aldrig att skapa spekulationer om vem som utförde dådet och vilka krafter som låg bakom.

 

Efter snart 60 år är svaren på dessa frågor fortfarande oklara, men många har under decennierna misstänkt att det var någon mer än en psykiskt störd kommunistisk vettvilling som var (ytterst) ansvarig.

 

1991 kom filmen JFK där regissören Oliver Stone utsatte den officiella Warren-utredningen för en blixtrande kritisk analys. Bakom filmens argumentation fanns ett par böcker, inte minst On the Trail of the Assassins/JFK – Jakten på Kennedys mördare (1988) av den allmänne åklagaren i New Orleans, Jim Garrison, som utifrån egna undersökningar hävdade att det var kretsar inom underrättelseväsendet i USA som låg bakom mordet. Orsaken var presidentens ovilja att militärt understödja invasionsförsöket på Kuba 1961, hans strävan att nå överenskommelser med Sovjet om nedrustning samt ambitionen att dra sig tillbaka från Indokina. Allt detta skulle ha brutit mot den kalla-krigs-mentalitet som var förhärskande inom det så kallade militärindustriella komplexet. Möjligen med hjälp av maffiakretsar, som utsattes för kraftfulla åtgärder från Kennedy och hans bror Robert (justitieminister), låg enligt Garrison CIA, FBI och andra underrättelseorgan bakom planläggningen, genomförandet och mörkläggningen av sammansvärjningen.

 

Lee Harvey Oswald, som greps några timmar efter skjutningen, blev enligt Garrison och Oswald själv, lurad att delta, bli utpekad och ett par dagar senare bli skjuten till döds i polishusets källare inför en mängd poliser och all världens tv-kameror, ett dåd utfört av en nattklubbsägare med CIA-kopplingar.

 

Garrisons detaljerade redovisningar av de undersökningar han och hans anställda inom åklagarmyndigheten utförde ett par år efter mordet, och som ledde till åtal av en framstående affärsman i New Orleans (som dock frikändes), visar med all tänkbar tydlighet på hur omfattande döljandet av sanningen var (och är) inom polis- och rättsväsendet i USA. Trots att Garrison kanske drar väl långtgående slutsatser av vissa detaljer är det utan någon som helst tvekan som en lägger ifrån sig boken med insikten om att vad som kan betecknas som en stats- eller palatskupp utfördes i mitten av 1960-talet.