Åsa Linderborg, under tio år kulturredaktör på Aftonbladet och numera reporter och krönikör på samma tidning, har under många år skrivit dagbok. År 2020 publicerade hon ett utdrag ur dessa, kallad Året med 13 månader.
Tidsperioden sträcker sig från hösten 2017 till hösten 2018, en tid när #metoo-rörelsen pekade ut förövare av sexuellt våld i en aldrig tidigare skådad mängd och Linderborg blev som kulturredaktör tvungen att ta ställning till balansen mellan publiceringar av anklagelser och pressetiska hänsyn och principer.
Paradoxalt nog, i ljuset av att hon var kritisk till mycket av sättet som anklagelserna framfördes på, blev hon själv utpekad som ansvarig för Kulturhuschefen i Stockholm Benny Fredrikssons självmord våren 2018. Aftonbladet hade publicerat starkt kritiska rapporter om hans chefsstil (inte sexuella trakasserier) och i dagböcker brottas hon med självanklagelser och skuldkänslor.
Samtidigt lämnade hennes särbo henne efter att ha träffat en annan kvinna. Linderborgs obekvämhet med sitt eget åldrande (hon befann sig kring 50-årsstrecket) och enligt henne själv fysiska oattraktivitet sammanvävs med allt detta till en explosiv brygd.
Att navigera i det här samtidigt som barnen börjar utforma sina egna liv samt vara stolt över att tillhöra en tidning som står för något annat än ärkefienden Dagens Nyheter, samtidigt som hon inte längre vill vara kulturredaktör (hon avgick 2019) och inte förstår tidningsledningens passivitet i relation till de moraliska implikationerna av publiceringar av #metoo-anklagelser gör att skildringen får prägel av en totalsplittrad tillvaro.
Trots allt tar hon sig igenom denna tid, fortsätter skriva och dagboken är en text som både är öppenhjärtig och avslöjande för en tid när de moraliska kompasserna åker slänggunga i den mediala världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar