Första världskriget

Den amerikanske journalisten Adam Hochschild gjorde sig känd för den internationella läsekretsen för drygt tjugofem år sedan med sin skildring av den belgiska kolonialismen i Kongo för drygt hundra år sedan, King Leopold's Ghost (1998). 2011 kom boken To End All Wars:A Story of Loyalty and Rebellion 1914-1918/Aldrig mera krig. Lojalitet och uppror 1914-1918 (2013) som behandlade en ännu mer omfattande krigföring.

Fokus ligger denna gång på hur människor i (huvudsakligen) Storbritannien hanterade kraven på patriotism under det första världskriget. Texten växlar mellan, som undertiteln till boken anger, de människor som helhjärtat anslöt sig till de patriotiska kraven och de som på olika sätt gjorde uppror – eller i varje fall på olika sätt ifrågasatte de krav på krigsinsatser som ställdes på dem.

Boken inleds med högtidlighållandet av drottning Victorias sextio år som regent 1897 och här träder en av de huvudagerande i den fortsatta skildringen, yrkesmilitären John French, in i handlingen. Vi får sedan följa honom när han deltar i britternas koloniala verksamhet i södra Afrika och boerkriget. I kontrast till honom får vi också genom boken följa hans syster Charlotte (gift Despard) som genom hela livet står för en socialistisk/marxistisk kritik mot imperialismen. Det hindrar dock inte att hon, när första världskriget väl bryter ut, försöker hjälpa soldater ur deras trångmål på kontinenten.

Många mer för eftervärlden kända personer dyker upp på bokens sidor, som Bertrand Russell (krigsmotståndare) och Winston Churchill (minister). Extra intressant är hur Hochschild lyfter fram konflikterna i suffragett-familjen Pankhurst: mamma Emmeline och äldsta dottern Christabel gick från att vara ilskna kritiker av mansvärlden före kriget till att bli närmast rabiata krigsfanatiker (kanske för att visa sin patriotism och som belöning utverka kvinnlig rösträtt efter kriget), medan de två yngre döttrarna försköts för sin ovilja att stödja kriget. Men Sylvia fortsatte vara aktiv i socialistkretsar och vi får också följa hur revolutionen i Ryssland 1917 fick hoppet att spira om liknande omvälvningar i det västra Europa.

Men kriget fortsatte och händelserna presenteras i all sin fasansfullhet, från tillvaron i de vatten- och gyttjefyllda skyttegravarna under de tre år soldaterna var nergrävda i dem till siffrorna på de miljontals offren. Tyskland höll med sin sista offensiv våren 1918 på att erövra hela Frankrike, men till slut stoppades de av att USA anslöt med trupper.

Hochschilds bok kanske inte presenterar några omvälvande nya fakta men väven av vardagsskildring, med kärlekshistorier och familjekonflikter, och insikten om de militära befälhavarnas skriande inkompetens och många gånger brutala behandling av soldaterna gör läsningen till en insiktsgivande upplevelse.

 

 

Chavs

Demoniseringen av arbetarklassen inom de politiska och mediala sfärerna har uppenbarligen varit mer utpräglad i Storbritannien än i Sverige, åtminstone om man får tro den brittiske journalisten Owen Jones, som i sin uppmärksammade bok Chavs: The Demonization of the Working Class/Chavs: Föraktet för arbetarklassen (2011/2017) redogör för den nedgörande kritik mot inte bara den bidragstagande delen av arbetarklassen utan klassen som helhet utsatts för alltsedan thatcherismens dagar på 1970-talet.

Begreppet "chavs" kom i bruk på allvar kring millennieskiftet 2000 och går tillbaka på ett ord i romani som betyder (ungefär) pojke eller ung. Det kom i nutida bruk att hänvisa till de delar av den oskolade, företrädesvis unga, arbetarklassen som inte har eller inte "vill" ha jobb utan hellre lever på välfärdsstatens bidrag. Detta påstods som en del av den konservativa/nyliberala propaganda som i samband med Thatcher-erans sönderslagande av de gammelindustriella delarna av Storbritannien samt attackerna på arbetarnas fackföreningar omvandlade nationen till den individuella entreprenörsandans rike.

Jones går detaljrikt igenom alla de områden som denna propaganda slog igenom på, från familjestruktur och bostadspolitik till arbetslivets förändringar och mediernas nedgörande formuleringar om dessa moraliskt depraverade chavs. Boken börjar med en beskrivning av hur medierna kastade sig över hela arbetarklassen under ett fall med en mamma som 2008 i ekonomisk desperation gömde undan sin nioåriga dotter, påstod att hon blivit kidnappad och hoppades få den hittelön som hade samlats ihop. Det blir utgångspunkten för Jones redogörelse för hur arbetarklassen som helhet under (vid bokens utgivning) de senaste tre decennierna på alla plan blivit förödmjukade och beskrivits som ynkliga rester av den klass som tidigare funnits.

Inte minst riktar sig Jones kritik mot den omsvängning av Labourpartiet som skedde under Tony Blairs tid som partiledare från mitten av 1990-talet. Han påstod att alla nu var "medelklass" – och de som inte redan var det skulle bli det och om de inte förmådde det var det deras eget fel. Denna "strävan" efter individuellt socialt uppåtstigande fanns som ett mantra inom politik och medier, utan hänsyn till att det skulle vara en omöjlighet för alla att uppnå denna status (hur man nu än definierade medelklass).

Jones argumenterar kraftfullt för att en mängd sociala, politiska och ekonomiska omständigheter gjorde det omöjligt för stora delar av den arbetarklass med låg eller ingen lön, dåliga bostäder och behov av statligt ekonomiskt stöd att ens ha medelklassambitioner. Han pekar, i stället för att moralisera, på alla de strukturella förändringar inom arbetsliv och lokalsamhällena som slagit ut stora delar av den manuellt arbetande befolkningen i arbetslöshet och bidragsberoende.

Jones skrev fem år efter bokens ursprungliga publicering ett efterord där han hävdade att situationen blivit än värre efter de konservativas valvinst 2010. Men han gav också indikationer på vad som kan göras för att motverka både de strukturella orsakerna till den socioekonomiska utsattheten och det av den övre medelklassen och politikerna uppvisade föraktet för denna grupp människor. En övergripande strategi är att motverka den ideologi som propagerar för en individualiserad entreprenörsanda som genomsyrat västerlandet sedan 1980-talet för att i stället bygga gemenskaper på det lokala planet, där människor från olika grupper och klasser faktiskt känner varandra och därmed kan förstå olika perspektiv på tillvaron. I detta måste också fackföreningarna delta och inte "isolera" sig till arbetslivet, inte minst för att en ny arbetarklass inom tjänstesektorn (kassapersonal, callcenteranställda osv) har väsentligt annorlunda villkor än den gamla industriarbetarstammen. På detta sätt skulle man också kunna motverka de högerextrema grupper som genom att nästla sig in lokalt riskerar att formulera kritiken mot samhällsförändringarna.

Och allra viktigast: att åter betona att klass är oundgängligt för att både förstå det nuvarande och att ändra detta till ett kommande.

 

 

Hayek och nyliberalismen

Den kanadensiske historikern Quinn Slobodian har i flera böcker tagit på sig uppgiften att reda ut hur den ekonomiska globaliseringens historia kan förstås. Kärnpunkten är den sedan slutet av 1930-talet bärande idén om en så kallad nyliberal ordning – dvs den marknadsfundamentalism som dominerat globalt i fyra decennier.

Slobodians senaste bok, Hayek's Bastards. The Neoliberal Roots of the Populist Right (2025) är en historisk genomgång hur grundläggande tankar och skrifter av några av nyliberalismens fäder, Hayek främst men även Mises och Friedman, har använts (eller förvridits) av nutidens ultrahöger. Texten blir en stundtals väl tät genomgång av personer, organisationer och texter (huvudsakligen i USA, men även Storbritannien och Tyskland) som under de senaste drygt femtio åren bidragit till att förstärka marknadsfundamentalistiska principer till att införliva rasistiska och föregivet naturvetenskapliga påståenden om mänsklig utveckling och hierarkier.

Slobodian hävdar nämligen att Hayek och de andra "fäderna" inte hade den avsky för statliga ingripanden och regleringar som senare tiders ultrahöger uppvisar, så länge staten inte störde den så kallade marknadens (dvs kapitalägarnas) fria rörelser. Det är först under marknadsfundamentalismens utveckling under Thatcher och Reagan samt (inte minst) efter Berlinmurens fall som nya fiender måste upptäckas för de politiska reaktionärerna. Då blir det nödvändigt att demonisera immigranter, svarta och bruna människor, vänsterideologi, feminism, välfärdsmodeller och jämlikhetstankar.

Väsentligen görs detta genom att hänvisa till i stora delar bristfällig naturvetenskaplig forskning kring genetik och intelligenskvoter (IQ). Där de ursprungliga nyliberalerna resonerade kring "mjuka" kulturella skillnader skapade nu ultrahögerns marknadsliberaler teorier med hjälp av "hård" vetenskap, i ett återupptagande av principerna för sekelgamla skallmätningsundersökningar. Ett genombrott blev boken The Bell Curve från 1994 där författarna Charles Murray och Richard J. Hernstein påstod att det finns en naturgiven skillnad i intelligensnivåer mellan olika folkslag, med svarta afrikaner längst ner, asiater från kontinentens östra delar högst upp och kaukasier (dvs vita européer och amerikaner) däremellan. Försök att med välfärdsekonomiska åtgärder förändra denna hierarki var bara felriktade, det handlade om att underlätta för dem med högre intelligens att (ekonomiskt) utveckla sina samhällen.

Slobodian använder termerna Hard Culture, Hard Borders och Hard Money för att ringa in denna etnoekonomi och dess politiskt-ideologiska dimensioner. Alltså rasism, stängda gränser – samt en misstro mot statlig reglering av penningpolitiken till förmån för guld som fast värderingsgrund. Guldmyntfoten fanns periodvis internationellt under 1800-talet till början av 1970-talet, efter det är det statliga riksbanker som reglerar flödet. Kritiken mot detta är en del i ultrahögerns kritik mot centrala regleringar och senare tiders propagerande för kryptovalutor kan ses i detta ljus av att låta kapitalstarka aktörer gå förbi riksbanker och i förlängningen nedmontera statsförvaltningen. Här finns också en viktig strategi: att kritisera även uppåt i samhällshierarkin för att de behåller välfärdsstaten för egen ekonomisk vinning och makt, allt för att appellera till de resurssvaga samhällsskiktens hat och revanschlusta mot "eliten". Detta förstärktes efter finanskrisen 2008 när det var bankerna och inte medborgarna som fick ekonomiskt stöd av statsmakten.

Bland deltagare i alla dessa påståenden finns många ekonomer, statsvetare och politiker finansierade av resursstarka institutioner som The Mont Pelerin Society, The Heritage Foundation och globalt spridda Mises-institut. Centrala personer som Murray Rothbard, Charles Murray och Peter Brimelow eldade på denna biologiserade marknadsfundamentalism så att politiker som Javier Milei, Victor Orban och Donald Trump med flera kunde utforma sina etnobiologiska program för auktoritär kontroll.

För en av motsägelserna i denna globala ultrahöger är att kritiken mot den centrala statsmakten inte hindrar den från att använda sig av staten när det gäller våldsanvändning med hjälp av militär och polis i sin etnonationalistiska politik. Trumps tariffer är också ett exempel på när centralmakten reglerar det fria flödet av kapital och varor, något som strider mot marknadsfundamentalisternas principer.

Slobodians bok är ett viktigt bidrag till att förstå källorna till samtidens ultrahöger-rörelser. Texten hade kunnat redigeras lite annorlunda, som den nu är blir det stundtals väldigt mycket listor över personer, organisationer och möten samt upprepningar och tidshopp fram och tillbaka vilket leder till att man som läsare inte riktigt kan navigera på bästa sätt. Texten får till dels karaktären av arbetsanteckningar eller som en källa till andra forskares vidare undersökningar.

Med det sagt är Hayek's Bastards en viktig redogörelse för den samtida ultrahögerns marknadsfundamentalistiska källor samt dess användning av föregivet naturvetenskapliga fundament.