Neil Postman

Medieforskaren Neil Postman gjorde sig bemärkt i mitten av 1980-talet med boken Amusing Ourselves to Death/Underhållning till döds (1985/1987) där han hävdade att övergången från en kultur dominerad av det tryckta ordet till en dominerad av televisionen utgjorde ett tecken på civilisationens förfall.

Visserligen hävdade han att detta i hög grad gällde USA, översköljd som nationen var av underhållning i visuell form, men i förlängningen kom hans resonemang att gälla den industrialiserade västvärlden. Han såg det tryckta ordet som en väg in till eftertanke och reflexion där det fick ta tid att komma fram till svar på de påståenden som fanns i den text man läste.

Till skillnad från detta är tv-världen bara utformad som underhållning, med nuet som den enda tid som existerar och den mänskliga historien bortsuddad. Rummets begränsningar bröts upp redan i mitten av 1800-talet när telegrafen uppfanns och styckade sönder textkulturen samtidigt som den förde samman helt olika kulturer utan att dessa gavs en chans att upptäcka varandras interna sammanhang. Total splittring som följd alltså.

I boken tar han exempel från bland annat politikens, religionens och undervisningens områden (Chris Hedges har i sin bok Empire of Illusion från 2009 hämtat mycket av tankegångarna från Postman). Han hävdar att allt blir utformat som underhållning och använder sig av historikern Daniel Boorstins begrepp "pseudo-händelse" för att torgföra åsikten att det som (den amerikanska) befolkningen sedan åtminstone etthundra år är intresserad av är att bli road genom att se sig själv i en spegelbild – och detta sker genom tv. Han för några begränsade resonemang om datorernas inträde i människors liv (vilket hade kunnat vara högst intressant), men eftersom texten är skriven för fyrtio år sedan har dessa ännu inte kommit att dominera det audiovisuella.

Han tar också fram Aldous Huxleys roman Brave New World/Du sköna nya värld (1932) som ett mer belysande exempel än George Orwells 1984 (1949) på hur en totalitär regim styr: inte genom våld och fängelser utan genom att tillfredsställa befolkningens njutningslust.

Postman blev (med rätta) kritiserad för att vara enögt negativ till tv och den post-litterära kulturen. Det finns flera luckor i hans resonemang som gör texten mindre giltig än vad den hade kunnat vara. Trots hans iakttagelser kring tv-kulturens begränsningar blir hans påståenden till svepande generaliseringar, med formuleringar som "uppenbarligen" eller "en person kan lätt börja tro", utan att hänvisa till empiriska undersökningar. Och när han väl gör det, som på undervisningens område, förs studier av nyhetsförståelsen hos vuxna över till skolungdomarnas inlärning på ett oreflekterat sätt.

Postman blandar också ihop teknologin bakom tv med mediet tv, vilket han inledningsvis hävdar är två olika saker.  Han diskuterar inte heller de politisk-ekonomiska bakgrundsfaktorerna till att tv i USA utvecklades som det gjorde, med reklamen som styrande beståndsdel, utan skriver även uttryckligen att han inte har någon avsikt att instämma i den vanliga klagosången över den korporativa staten. Det gör givetvis att han inte kan komma med några försök till förklaringar av varför tv fått en sådan stor betydelse annat än att amerikaner är naivt intresserade av teknologiska uppfinningar samt att beskriva språket som de som ringer in till den tidens telefonväkteri använder som "apspråk" och att samtalet får oss att förstå hur neanderthalarna pratade!

Oförståelsen av och ointresset för varför de audiovisuella medier fått ett så starkt fäste hos en bred grupp av befolkningen är hos Postman, liksom hos så många föregivet "liberala" intellektuella, en orsak till att många som tillhör klasser och skikt med lägre status övergivit och närmast börjat hata denna "elit". Svepande generaliseringar och brist på en socio-kulturell analys gör Postmans bok till en mindre givande läsning än den hade kunnat vara.

 

Postman kom några år efter Amusing Ourselves to Death ut med vad som skulle kunna kallas en uppföljare, Technopoly. The Surrender of Culture to Technology (1992), där han hävdade att en totalitär teknokrati så definitivt dominerade landets kultur att termen teknopoli var befogad.

Boktiteln och termen var naturligtvis skapad för att slå mynt av den globala uppmärksamhet som den föregående boken hade fått, men Postman utvidgade här de varningar han hade utfärdat för televisionen till att gälla all (hög)teknologi inom allehanda områden. Grunden för påståendena om teknologins makt kom ur hävdandet att alla former av språk formar det innehåll som produceras och att varje kommunikationsredskap har en specifik ideologisk ton, inte i form av en identifierbar politisk idé utan att vi inte kan formulera en tanke utan att använda dessa redskap och att de skapar relationer mellan redskapet och användaren, relationer som uttrycker samhälls- och människosyn.

 

Postman tar sig i boken an sjukvård (teknologin skapar avstånd till patienten och nedärvd kunskap om behandlingar avvisas), den nya datormiljön (människor blir maskiner, maskiner blir människor), statistik och opinionsmätningar (som gör mänskliga processer till absoluta siffermängder), samhällsvetenskap (som inte är vetenskap utan berättelser med moraliska avsikter, besläktade med romaner) och undervisningsvärlden (som inte frågar vad undervisning ska vara till för, bara är intresserad av hur man utbildar kuggar i de byråkratiska hjulen).

 

I slutet av boken ger Postman några förslag på hur utbildningssystemen, från elevernas lägsta åldrar till universiteten, kan förbättras och stå upp i försvaret för moraliska insikter gentemot teknopolin. Främst gäller det att göra det historiska studiet till en central del i alla ämnen. detta för att överhuvudtaget kunna ställa frågor om Varför man studerar dessa ämnen överhuvudtaget. Specifika ämnen som han sedan lyfter fram är vetenskaps-, teknologi-, språk- och konsthistoria – samt komparativ religionshistoria. Detta sista för att det är där kulturen och eleverna hittar de moraliska frågeställningar som Postman i hela boken efterfrågar. Det är väldigt tydligt att det är den kristna tron som han lutar sig mot för framtidens västerländska samhälle, det är där som de traditioner finns som ska skapa stabilitet i kulturen.

 

Det som Postman knappt nämner i denna genomgång av den moderna tidens samhälle och teknologi är vad det är för faktorer som skapat denna Teknopoli. Ingen diskussion av det politiskt-ekonomiska system som ligger bakom den teknologiska utvecklingen (kapitalismen), inte heller det område som stått för stora delar av utvecklingen och statsmaktens kostnader (militärapparatens upprustning). 

 

Det är i stället den moraliska upprustningen som är viktig, vilket gör det tydligt att vi i Postmans två böcker ser en konservativ samhälls- och människosyn som oroad av samtiden inte ser någon annan utväg än att blicka bakåt till de gamla goda amerikanska tiderna när frihet och tankekraft hämtade näring ur de tryckta skrifternas kultur.