Den amerikanske journalisten Chris Hedges har sedan länge varit en av de mest kritiska rösterna i tongivande medier rörande bland annat USA:s krigföring i Mellanöstern. Han var länge The New York Times korrespondent i området, men sa upp sig när han blev beordrad vad han fick skriva när det gällde kriget i Irak i början av 2000-talet. Sedan dess har han bland annat en egen podd och YouTube-kanal samt skriver The Chris Hedges Report på Substack, under de senaste åren alltså kritiskt om Israels och USA:s krig i Gaza.
Hedges är även presbyteriansk präst och hans predikarton är uppenbar i de många böcker han skrivit. Stundtals blir tendensen till domedagspredikningarna över liberaler, USA och masskulturen lite väl påfrestande, trots att han har många insikter om bristerna och problemen i samtidens västerländska kultur.
Detta är påtagligt i boken Empire of Illusion. The End of Literacy and the Triumph of Spectacle (2009). Här hudflänger han underhållningskulturen (med startpunkt i professionell fribrottning), porrindustrin, den högre utbildningen, medievärlden, psykologiseringen i företagsvärlden – samt kultur och samhälle i stort i USA. Och nog finns det mycket att kritisera när det handlar om kommers och bolagsinflytande på alla dessa områden.
Men Hedges allt övergripande tema om apokalyps och de obildades masskultur, som ställs i kontrast till minoritetens verbalspråkligt förankrade bildning, blir både till ett illa dolt förakt för massornas oförmåga att genomskåda maktelitens illusioner och att han tappar fokus i bokens olika avdelningar. Allting blir bara till "pseudo-händelser" (begrepp hämtat från historikern Daniel Boorstin) som skapar illusioner som majoriteten gärna sväljer.
I kapitlet om kärleksillusioner handlar det om den mest brutala formen av porrfilmer. Hur det skulle vara en kommersiellt gångbar illusion om kärlek blir svårt att förstå när alla medverkande är väldigt tydliga i att det handlar om våld och könsförtryck: innebär det att tittarna inte begriper det utan tror att det är genuin kärlek? Hedges grundar här sin text på ett enstaka besök på ett porrkonvent samt intervjuer som andra gjort med aktörerna, vilket inte ger en särskilt fullmatad analys.
Kapitlet om hur man från företagsledningar försöker manipulera arbetarna genom "positiv psykologi" är belysande, men lider även där av att Hedges själv inte verkar ha någon vidare erfarenhet av denna typ av arbetsplatser samt att han i sina hänvisningar använder källmaterial från vitt skilda tider och platser. Allt visar sig grundas i samma illusionsskapande som på alla andra områden.
Kapitlet om den högre utbildningens kvalitetsförsämring och koppling till bolagsekonomiska intressen blir intressantare, medan sammanföringen av positiv psykologi-kurser med krigsindustrins tortyranvändning blir väl fyrkantig. Även här blir uppräkningen av alla de hemskheter som vi i västerlandet behöver genomlida inte till mycket annat än moraliserande klagovisor.
Att Hedges i slutet av boken anger att det inte är klass-, genus- eller etnicitetskonflikter som är det centrala i nutidens samhälle utan skillnaden mellan minoritetens bildningskultur och majoritetens masskultur tyder också på en påtagligt kulturkonservativ attityd. Flera av de forskare och skribenter som Hedges hänvisar till är också välkända kulturkonservativa kommentatorer, med den samtida kulturens förfall som tema. Neil Postmans Amusing Ourselves to Death/Underhållning till döds (1985/1987) kan närmast ses som prototypen för Hedges bok, med en mycket likartad uppräkning av områden där skriftkulturen överflyglats av den visuellt dominerade masskulturen och religionen bara blivit till tv-underhållning, utan djup och allvar.
Hedges text blir till en problematisk sammanföring av storbolagskritik (av någon som beskriver sig som socialist och anarkist, hur nu den kombinationen är möjlig) och hävdande av klassisk bildning som vägen ur samtidens dilemma. Att han ställer skriftkulturen mot bildkulturen förefaller också väl gammaldags – tills man inser att han är präst och följer Bibelns bud om att inte avbilda Gud eller människor samt att världen skapades av Guds Ord. Hedges egna slutord blir en hänvisning till människans förmåga till kärlek, vilket är en välvillig förhoppning men antagligen inte så mycket att sätta upp emot det kultursammanbrott som texten i övrigt visar fram.
Att kulturkritiker som startar utifrån en progressiv utgångspunkt i sina analyser av statsmakt och moraliskt förfall hamnar i påtagligt konservativa ställningstaganden är ingen ny företeelse, därför är det viktigt att kunna se det motsägelsefulla även i de texter som bär på centrala insikter om nutidens värdegrunder, vilket Hedges bok är ett exempel på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar