Skådespelssamhället

Guy Debords "stridsskrift" La Société du Spectacle/ Skådespelssamhället (1967/2002) var en av 1960-talets mest omdebatterade texter. Den analyserade det samtida västerländska/kapitalistiska samhället och hävdade att det var ett skådespel där allt blivit till konsumtionsvaror, skapat av produktionsordningens arbetsdelning, alienation och fetischkaraktär. Texten, stundtals filosofiskt svårtillgänglig, är inte en traditionell mediekritik utan anser att allt i det moderna samhället fått karaktär av ett skådespel vars syfte är att skapa en falsk känsla av enhet och fullkomning.

Debords centrala begrepp användes flitigt i den samhälls- och ideologikritiska debatten under decenniet, inte minst i Frankrike, och kan hittas hos både traditionella marxister och de som (åtminstone så småningom) avvek från den, som Jean Baudrillard. Dennes begrepp simulation och simulakra, liksom debatten om postmoderniteten och postmodernism som uppstod i början av 1980-talet, är besläktade med Debords resonemang – med den tydliga skillnaden att hans avsikt var att bidra till en social revolution utifrån en utvidgad marxistisk analys. Boken var också en av de centrala igångsättarna av majrevolten 1968.

Texten består av 221 korta stycken, sammanförda i nio kapitel. Styckena har närmast karaktären av maximer eller aforismer, påståenden om sakernas tillstånd, vilket gör att det inte alltid är lätt som läsare att följa resonemangen då vissa av dem bygger på andra analyser som inte klart framgår. Grunden för texten och dess programmatiska sätt att diskutera dessa grundläggande samhälls- och kulturfrågor låg i att Debord (1931-1994) var en del av den sedan 1950-talet aktiva radikala rörelsen Situationisterna och att man behövde en sammanhållen eller sammanfattande presentation av sin samhällskritik.

Bokens nio kapitel rör sig också över stora områden. De första kapitlen är de mer svårgenomträngliga, där filosofiskt präglade analyser anger textens övergripande begreppsapparat. Mittdelen är en beskrivning av den historiska utvecklingen av det mänskliga samhället, från det förhistoriska cykliska tidsmedvetandet till modernitetens linjära värld, med tanken om framsteg som ofta odefinierad bas för ekonomi och ideologi, som dock blir till en tro på att det nuvarande är det enda som kan finnas. Här finns stark kritik mot kapitalismen såväl som mot det sovjetiska samhället, vilket i huvudsak blir till ett ofullgånget skådespelssamhälle. De tre sista kapitlen lyfter fram att det inte räcker med en kulturkritisk analys av samtiden, den blir också till en del av skådespelssamhället. Det som behövs är en enhet av teori och praxis för att i genuin mening omvandla det samtida kapitalistiska samhället och att vi människor i verklig mening skapar oss själva.

Skådespelssamhället är som synes en både omfattande och språkligt stundtals komplicerad text, men till skillnad från många andra kommande analyser av en liknande sort är denna inriktad på handling och praxis utifrån en otvetydig radikal synvinkel. För läsarens egen tankemässiga utveckling lönar det sig verkligen att läsa, och läsa om, den.

Skenbilden

 

Tiden efter det andra världskriget beskrivs ofta som en ekonomiskt framgångsrik period för den euro-amerikanska kapitalismen, med sociala välfärdsystem som hindrade alltför brutala verkningar av produktionsordningen. Men samtidigt började en kritik mot att i stort sett allting gjordes till konsumtionsvaror på en global marknad. Denna kritik kunde se ut på väldigt många sätt, från en konservativ önskan om en återgång till småskalig och patriarkal konkurrenskapitalism till en förödande dekonstruktion av detta sociala system och dess grundbultar.

 

En bok som väckte en del uppseende var The Image, or What Happened to the American Dream/ Skenbilden – vad som hänt med drömmen om Amerika (1961/1968), skriven av professorn i historia vid universitetet i Chicago, Daniel J. Boorstin. Han hävdar där att den moderna ekonomiska och teknologiska utvecklingen har skapat (i USA åtminstone) en skenvärld, där kopior av kopior av kopior gestaltar en tillvaro där bilden (The Image) i stället för äldre tiders sociala och religiöst präglade ideal står i centrum för människors intresse, en existens som han i slutet av boken (efter en mängd exempel) benämner social narcissism.

 

Den ekonomiska välfärden har gjort människan benägen att ha större förväntningar på världen än vad den kan uppfylla, i stället för verklighetens händelser söker vi oss därför till konstgjorda pseudo-händelser. Dessa exemplifierar han från många olika områden, från resandets förändringar till stjärnkulten och celebriteterna inom medievärldarna bland annat.

 

Genomgående handlar resonemanget om att det genuina ersatts av det förfabricerade, att det är viktigare att ses på tv än att se den verkliga händelsen och att stereotyper på alla områden ger en stabilitet i en tillvaro som i övrigt präglas av tomhet och meningslöshet.

 

Boorstins text drar åt flera olika håll samtidigt. Dels visar han tydligt med de konkreta exemplen hur kulturen (i vid mening) blivit alltmer genomsyrad av mediala uttryck och att vi lever våra liv i hög utsträckning genom dem. Hans uppenbara önskan är att vi ska gå tillbaka till en mer "genuin" tillvaro, där sociala ideal och mänskliga kontakter blir det dominerande. Samtidigt kommer han med denna mer konservativa hållning inte åt vad det är i den ekonomiskt-politiska utvecklingen som format denna tillvaro, därför hittar han inte heller vägar till en mänskligare värld – annat än att vi ska inse bristerna och bättra oss. Guy Debord kritiserar också Boorstin i sin betydelsefulla bok Skådespelssamhället (franska originalet från 1967) för att han inte inser att själva varugörandet skapar även den privata värld som Boorstin försöker hålla utanför produktionen av skenbilder.

 

Eftersom han skriver om tomhet och social narcissism är det som läsare tydligt att det han beskriver är den alienation i arbetslivet såväl som den privata världen som mer samhällskritiska författare lyft fram som nödvändig att diskutera om man ska förstå kopplingen mellan kultur, socialt medvetande och den politiska ekonomin i de moderna samhällena.

 

Trots dessa brister är det givande med alla de exempel på förändringar som Boorstin lyfter fram och att så mycket av detta är så (kanske mycket mer) påtagligt i nutiden, drygt sextio år efter det att boken skrevs.

 

 

Olof Palme och rörelsen

Kulturskribenten och chefredaktören på Dala-Demokraten, Göran Greider, kom 2011 ut med boken Ingen kommer undan Olof Palme till 25-årsminnet av mordet på statsministern. Som titeln anger är ett genomgående tema Palmes betydelse för den svenska självförståelsen, oberoende av om man accepterade eller hatade hans åsikter, under den sociala och ekonomiska omvandlingsperioden på 1960-, 70- och 80-talen.

Greider besöker också de tre platser i Stockholm där Palme bodde, från barndomens Övre Östermalm till den moderna förorten Vällingby och slutadressen i Gamla stan. Han resonerar kring hur de tre adresserna kan förstås som Palmes resa från överklass genom modernitet till (påbörjad) ekonomisk rikemansmiljö.

Men boken blir inte en traditionell politikerbiografi där huvudpersonen kommer att dominera, med försök till psykologiskt porträtt och redogörelser för alla Den Stora Mannens kontakter med all världens dignitärer. Texten blir i stället ett försök att förstå Palme och hans betydelse i ljuset av den svenska arbetarrörelsen som en allomfattande folkrörelse, där livets alla skeden och dimensioner ingick som en integrerad del.

Palme som klassmässigt utanförstående blir vägen in för Greider att förstå både Palmes särpräglade position och det som fanns då men saknas nu: en omslutande gemenskap, som visserligen kunde ha en påtvingande karaktär i vissa ögonblick men som huvudsakligen medförde en kollektiv rörelse med framtidstro.

Greider skildrar hur den nyliberala politiska ekonomin, med bakgrund i 1970-talets ekonomiska kriser, kunde bryta sönder denna demokratiska socialism som Palme förespråkade och leda till den hyperindividualistiska och marknadsfundamentala ideologi vi tvingades acceptera. Så även Palme, som under de sista åren av sitt liv dels såg hur den så kallade kanslihushögern tog över det socialdemokratiska partiet, dels mer eller mindre kapitulerade för finansminister Feldts önskan om ekonomisk utförsäljning av den offentliga sektor som var Palmes stora skötebarn. Ointresse av LO:s förslag till löntagarfonder och anti-kommunism präglade Palmes politiska åsikter ända till slutet, men som den modernitetsförkämpe han var stod det offentligas möjligheter att förbättra livsvillkoren för befolkningens stora flertal i fokus för de reformer han var med om att initiera. Det är just denna typ av rörelse som Greider också efterlyser hos den politiska vänster som annars i så stor utsträckning rör sig åt höger för att locka till sig väljare: det är inte väljare i snäv mening som är det centrala, det är deltagare i en underifrån byggd gemenskap som man måste utgå ifrån.

Göran Greiders bok visar på ett intressant sätt hur Palmes individ och arbetarrörelsens kollektiv under ett par decennier genom sitt produktiva sammanflöde formade den nation som beskrevs som världens modernaste och jämlikaste land.

Svensk ekonomisk överklass

Hur beter sig den ekonomiska eliten i Sverige? Det är vad ekonomijournalisten Bengt Ericson bestämde sig för att ta reda på för ett par decennier sedan, resultatet blev boken Den nya överklassen (2010).

Ericsson hade vid det laget en lång erfarenhet som reporter och varit ansvarig utgivare på Dagens Industri samt chefredaktör på Veckans affärer, så hans kompetens inom området var det ingen som ifrågasatte. Som nutida läsare ger han också värdefull information från finans- och bankvärlden samt deras förbindelser med andra maktsfärer som adel, kungligheter och medier. Men här finns också en speciell motsägelsefullhet när det gäller att förklara de problem som han upptäckte efter alla sina år som journalist.

Inledningsvis beskriver Ericson hur denna elit bor, klär sig, semestrar och utövar sina fritidsintressen (huvudsakligen mansdominerade aktiviteter som segling och jakt). Detta blir till en, åtminstone delvis, lustig presentation av hur man försöker särskilja sig från alla i icke-eliten men också inom elitgrupperingarna för att höja sin egen status – men inte alltid lyckas genom att man klär sig, bor på och utövar sina fritidsintressen på samma ställen och samma sätt: man håller sig till sin egen grupp och vill uppenbarligen inte konfronteras med vem som helst. Hur blir det så? Inte minst är de likartade uppväxtmiljöerna och skolgångarna en förklaring och dessa får sin rikhaltiga beskrivning.

Slutdelen av boken visar hur finans- och bankvärldens chefspersoner under 1990- och 2000-talen på ett skamlöst sätt berikat sig, med löner och bonusar på hundratals miljoner. Detta skedde under nyliberalismens och finansialiseringsperiodens höjdpunkt, men trots att Ericson kritiserar inte minst Wallenbergsfärens beteenden, blir texten inte till någon riktigt genomgripande analys av de grundläggande faktorerna i denna utveckling. Skuldbubblans  sprängning 2008 får inte sin rättvisande plats i texten, trots närheten i tid till bokens publicering.

Detta leder också till att kritiken och förslagen till förändringar riktas mot de vanliga misstänkta: de giriga bankmänniskorna som måste förändra sitt beteende samt att det är socialdemokraterna som med sin skattepolitik bidrar till att försämra för icke-eliten och smörja eliten.

I ljuset av vad som skrivits tidigare i boken blir detta till märkliga påståenden: dels ska de rika inte försöka bli över-rika genom att inse hur moraliskt fel det är (lycka till!), dels är det påstådda hårda skattetrycket socialdemokraternas fel, trots att såväl gåvo- som arvs- och fastighetsskatterna tagits bort samt att finansmarknaderna avreglerats (vilket både de borgerliga och socialdemokraterna bidragit till).

Men orsaken till detta resonemang är kanske att Ericsons egen arbetslivshistorik gör att han inte kan tänka i fler steg utan vill rädda det ekonomisk-politiska systemet med moraliska och partipolitiska pekpinnar – annars blir det revolution!

Trump i Vita huset

Journalisten Bob Woodward blev världskänd i början av 1970-talet när han, tillsammans med kollegan på Washington Post Carl Bernstein, avslöjade president Richard Nixons olagliga metoder att hålla sig kvar vid makten. Den så kallade Watergate-skandalen (avlyssning av motståndarpartiet Demokraternas lokaler i Washington) ledde till att Nixon, som enda president i USA:s historia, 1974 tvingades avgå.

Såväl Woodward som Bernstein arbetar fortfarande som journalister, femtio år efter dessa avslöjanden. Woodward har skrivit ett par böcker om Donald Trumps tid som president, baserat på intervjuer med dennes medarbetare, den första kallad Fear: Trump in the White House (2018, på svenska 2019 som Fruktan. Donald Trump i Vita huset 2019).

Men han är naturligtvis inte ensam om att skriva om Trump. En annan välkänd journalist i USA, Michael Wolff, har i nuläget kommit ut med fyra böcker om Trumps tid i Vita huset. De två första, Fire and Fury. Inside the White House från 2018 (på svenska som Fire and Fury. Donald Trump och Vita huset inifrån 2018) och Siege: Trump under Fire 2019 (på svenska Under belägring. Trump i skottlinjen 2020) behandlar de första två åren av den första presidentperioden och är baserade på både intervjuer och direkta observationer inifrån Vita huset. Dessa böcker har varit explosivt material i försöken att förstå Trump och trumpismens inflytande i politiken i USA.

Den behandlade perioden är alltså i stort sett densamma i de två journalisternas böcker, persongalleriet likaså. Och bilden av Trump och omgivningen är påfallande likartad: en president som inte är intresserad av annat än sig själv och kommer med ständiga vredesutbrott och hånfulla utfall mot allt och alla, samtidigt som de utvalda medarbetarna hukar i stormvinden och som mest planerar hur och när de ska kunna ta sig därifrån.

Uppenbart är också att denna första tid är präglad av att ingen (utom möjligen Trump själv och den rådgivare som går som en högernationalistisk tråd genom skildringarna, Steve Bannon) trodde att han skulle vinna valet och därmed fanns ingen planering för hur arbetet skulle utföras. Medarbetare utses och avskedas huller om buller, utredningar inom andra delar av förvaltningen genomförs kring Rysslandskopplingar, sexuella förbrytelser och ekonomiska manipulationer flera decennier tillbaka i tiden rörande Trumps fastighetsverksamhet – allt i en salig röra.

Och mitt i detta en Trump som inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, aldrig läser någon förberedande text inför ett möte eller beslut – och kan ändra sig helt två minuter efter att ett beslut tagits.

Wolffs böcker ger en bättre överblick av händelseutvecklingarna, medan Woodward skriver väldigt detaljerat kring varje möte och samtal han uppsnappat information om, vilket gör att det kan bli svårt att hänga med i svängarna. Men att Trumps narcissism, vilket inte betyder en genuint storslagen uppfattning om sig själv utan en grundläggande tomhet som kompenseras med ett begär efter omvärldens bekräftelse av hans egenformulerade storslagenhet, blommar ut när han valdes står fullkomligt klart.

Det framgår också tydligt av skildringarna att det till stora delar handlar om att tillskansa sig så mycket makt, inflytande och pengar som möjligt för de allra flesta i de kretsar som omger presidentämbetet – det gäller inte minst Donalds dotter Ivanka och hennes man Jared Kushner, som glider in i de stora sammanhangen utan någon egentlig politisk erfarenhet och med ambitionen att bli en världsledare med Mellanöstern som huvudsakliga område.

Ett konfliktfält blir tydligt: Jareds demokratiskt präglade omvärldsförståelse mot Bannons MAGA-rötter, där slår det gnistor.

Och med erfarenhet av ytterligare några års konflikter inom och utom Trump-gruppen så vet vi vad det kan leda till.

 

 

Narcissism

Begreppet narcissism tog sig ut från de psykoanalytiska rummen på allvar efter det att den amerikanske historikern Christopher Lasch publicerade boken The Culture of Narcissism: American Life in an Age of Diminishing Expectations 1979 (på svenska som Den narcissistiska kulturen 1982). Han hävdar där att samhälle och kultur i USA efter det andra världskriget präglats av en terapeutisk dominans som inneburit ett brott mot tidigare generationers traditionsbärande karaktär av moralisk fostran, utan rädsla för misstag i barnuppfostran eller begär efter tom massmedieunderhållning.

Sådana uttalanden fick många läsare att uppfatta honom som en konservativ bakåtsträvare, med gamla familjemönster som ideal. Man kan visst, när man läser denna bok, märka att det finns en hel del han saknar av föregående tiders sammanhållen identitet, både familjemässigt och individuellt. Men här finns även mycket kritik mot efterkrigstidens kapitalistiska utveckling och insikter kring svårigheterna att riktigt revoltera, bortom "liberalers" försök att rädda ett system dominerat av storbolag. Intressant nog skriver han på de sista sidorna om hur ekonomer som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises påverkat ekonomi och politik under 1960- och 1970-talen på ett förödande sätt: dessa är grundarna av den nyliberala skola som de senaste fyrtio åren kommit att prägla den industrialiserade världens globaliseringssträvanden, med frihandel som central företeelse, och som sedan åtminstone lånebubblans krasch 2007-2008 utsatts för stark kritik och medfört reaktioner som Tea Party-rörelsen och Donald Trumps presidentskap.

På ett motsvarande sätt anser Lasch att frisläppandet av rimliga moralkoncept och rädsla för att inte inneha den rätta kompetensen i mellanmänskliga relationer skapat en genomgripande upplevelse av tomhet i den västerländska kulturen, alltsedan den ekonomiska högkonjunkturen tillväxte i mitten av 1950-talet (till bokens tillblivande i slutet av 1970-talet). Det är detta han menar med den narcissistiska kulturen, alltså inte en storslagen jagkänsla, utan ett behov av att fylla tomheten med statligt initierad terapeutisk hjälp (familj och uppfostran) eller massmedial underhållning som påtagliga exempel.

Kändisdyrkan och snabbt sjunkande kunskapsnivåer i skolsystemen är andra exempel som Lasch lyfter fram som konsekvenser av en samhällsförändring som han kopplar till arbetslivets omstrukturering, med både statlig och privat företagsamhet som avkvalificerar arbetsprocesserna och skapar ytlighet i såväl familjeliv som civilsamhället i stort. Narcissismen blir en konsekvens av detta, med sociala regelsystem utan genuin mellanmänsklig förankring, ett inre raseri mot tillvarons meningslöshet och brist på framtidstro som resultat.

Lasch avslutar boken med att hävda att all byråkrati, statlig såväl som företagsbaserad, tjänar monopolkapitalismens intressen och att en liberal kritik inte kan råda bot på den – den är inte tillräckligt djupgående. I stället är det nödvändigt att människor skapar egna kompetensgemenskaper för att ta vara på kapitalismens produktiva möjligheter och vetenskapliga utveckling – men bekämpa den som ekonomiskt-politiskt system. Detta är också en strategi som många mer samtida kulturkritiker framhåller som den mest produktiva vägen för framtiden.