Svensk ekonomisk överklass

Hur beter sig den ekonomiska eliten i Sverige? Det är vad ekonomijournalisten Bengt Ericson bestämde sig för att ta reda på för ett par decennier sedan, resultatet blev boken Den nya överklassen (2010).

Ericsson hade vid det laget en lång erfarenhet som reporter och varit ansvarig utgivare på Dagens Industri samt chefredaktör på Veckans affärer, så hans kompetens inom området var det ingen som ifrågasatte. Som nutida läsare ger han också värdefull information från finans- och bankvärlden samt deras förbindelser med andra maktsfärer som adel, kungligheter och medier. Men här finns också en speciell motsägelsefullhet när det gäller att förklara de problem som han upptäckte efter alla sina år som journalist.

Inledningsvis beskriver Ericson hur denna elit bor, klär sig, semestrar och utövar sina fritidsintressen (huvudsakligen mansdominerade aktiviteter som segling och jakt). Detta blir till en, åtminstone delvis, lustig presentation av hur man försöker särskilja sig från alla i icke-eliten men också inom elitgrupperingarna för att höja sin egen status – men inte alltid lyckas genom att man klär sig, bor på och utövar sina fritidsintressen på samma ställen och samma sätt: man håller sig till sin egen grupp och vill uppenbarligen inte konfronteras med vem som helst. Hur blir det så? Inte minst är de likartade uppväxtmiljöerna och skolgångarna en förklaring och dessa får sin rikhaltiga beskrivning.

Slutdelen av boken visar hur finans- och bankvärldens chefspersoner under 1990- och 2000-talen på ett skamlöst sätt berikat sig, med löner och bonusar på hundratals miljoner. Detta skedde under nyliberalismens och finansialiseringsperiodens höjdpunkt, men trots att Ericson kritiserar inte minst Wallenbergsfärens beteenden, blir texten inte till någon riktigt genomgripande analys av de grundläggande faktorerna i denna utveckling. Skuldbubblans  sprängning 2008 får inte sin rättvisande plats i texten, trots närheten i tid till bokens publicering.

Detta leder också till att kritiken och förslagen till förändringar riktas mot de vanliga misstänkta: de giriga bankmänniskorna som måste förändra sitt beteende samt att det är socialdemokraterna som med sin skattepolitik bidrar till att försämra för icke-eliten och smörja eliten.

I ljuset av vad som skrivits tidigare i boken blir detta till märkliga påståenden: dels ska de rika inte försöka bli över-rika genom att inse hur moraliskt fel det är (lycka till!), dels är det påstådda hårda skattetrycket socialdemokraternas fel, trots att såväl gåvo- som arvs- och fastighetsskatterna tagits bort samt att finansmarknaderna avreglerats (vilket både de borgerliga och socialdemokraterna bidragit till).

Men orsaken till detta resonemang är kanske att Ericsons egen arbetslivshistorik gör att han inte kan tänka i fler steg utan vill rädda det ekonomisk-politiska systemet med moraliska och partipolitiska pekpinnar – annars blir det revolution!