Skenbilden

 

Tiden efter det andra världskriget beskrivs ofta som en ekonomiskt framgångsrik period för den euro-amerikanska kapitalismen, med sociala välfärdsystem som hindrade alltför brutala verkningar av produktionsordningen. Men samtidigt började en kritik mot att i stort sett allting gjordes till konsumtionsvaror på en global marknad. Denna kritik kunde se ut på väldigt många sätt, från en konservativ önskan om en återgång till småskalig och patriarkal konkurrenskapitalism till en förödande dekonstruktion av detta sociala system och dess grundbultar.

 

En bok som väckte en del uppseende var The Image, or What Happened to the American Dream/ Skenbilden – vad som hänt med drömmen om Amerika (1961/1968), skriven av professorn i historia vid universitetet i Chicago, Daniel J. Boorstin. Han hävdar där att den moderna ekonomiska och teknologiska utvecklingen har skapat (i USA åtminstone) en skenvärld, där kopior av kopior av kopior gestaltar en tillvaro där bilden (The Image) i stället för äldre tiders sociala och religiöst präglade ideal står i centrum för människors intresse, en existens som han i slutet av boken (efter en mängd exempel) benämner social narcissism.

 

Den ekonomiska välfärden har gjort människan benägen att ha större förväntningar på världen än vad den kan uppfylla, i stället för verklighetens händelser söker vi oss därför till konstgjorda pseudo-händelser. Dessa exemplifierar han från många olika områden, från resandets förändringar till stjärnkulten och celebriteterna inom medievärldarna bland annat.

 

Genomgående handlar resonemanget om att det genuina ersatts av det förfabricerade, att det är viktigare att ses på tv än att se den verkliga händelsen och att stereotyper på alla områden ger en stabilitet i en tillvaro som i övrigt präglas av tomhet och meningslöshet.

 

Boorstins text drar åt flera olika håll samtidigt. Dels visar han tydligt med de konkreta exemplen hur kulturen (i vid mening) blivit alltmer genomsyrad av mediala uttryck och att vi lever våra liv i hög utsträckning genom dem. Hans uppenbara önskan är att vi ska gå tillbaka till en mer "genuin" tillvaro, där sociala ideal och mänskliga kontakter blir det dominerande. Samtidigt kommer han med denna mer konservativa hållning inte åt vad det är i den ekonomiskt-politiska utvecklingen som format denna tillvaro, därför hittar han inte heller vägar till en mänskligare värld – annat än att vi ska inse bristerna och bättra oss. Guy Debord kritiserar också Boorstin i sin betydelsefulla bok Skådespelssamhället (franska originalet från 1967) för att han inte inser att själva varugörandet skapar även den privata värld som Boorstin försöker hålla utanför produktionen av skenbilder.

 

Eftersom han skriver om tomhet och social narcissism är det som läsare tydligt att det han beskriver är den alienation i arbetslivet såväl som den privata världen som mer samhällskritiska författare lyft fram som nödvändig att diskutera om man ska förstå kopplingen mellan kultur, socialt medvetande och den politiska ekonomin i de moderna samhällena.

 

Trots dessa brister är det givande med alla de exempel på förändringar som Boorstin lyfter fram och att så mycket av detta är så (kanske mycket mer) påtagligt i nutiden, drygt sextio år efter det att boken skrevs.