Narva 1700

 

Med den svenska härens förlust i slaget vid Poltava (i nuvarande Ukraina) 1709 och kung Karl XII:s vistelse i det osmanska riket under flera år samt återkomsten till Sverige 1715 och kungens död i Norge 1718 kommer det svenska så kallade stormaktsväldet till sin slutpunkt, ungefär hundrafemtio år efter att det började etableras. Möjligheten för det relativt fattiga och resurssvaga landet att bli en europeisk stormakt berodde i stor utsträckning på andra europeiska nations inre stridigheter och administrativa svagheter, fallet i motsvarande grad skapades av samma länders stärkta inre strukturer.

Den estniske historikern och diplomaten Margus Laidre (ambassadör i Sverige 1991-1996) gav med sin 1996 utkomna bok Segern vid Narva. Början till en stormakts fall en ingående skildring av hur den svenska armén i inledningen till det som kallats det Stora Nordiska Kriget (1700-1721) kunde besegra den ryska armén i slaget vid Narva (nuvarande Estland) 1900, men hur detta till slut ledde till avgörande förluster sedan tsar Peter I (den store) lärt sig av krigsinledningens misstag och förmått samla det ryska rikets överlägsna resurser till avgörande segrar.

Laidres text är späckad med detaljrika beskrivningar av vapenslag och stridsdetaljer men också hur vardagen tedde sig för soldaterna och den befolkning i Östersjöprovinserna som drabbades hårt av de mångåriga krigen. Inte minst ger beskrivningen av sjukdomar, mathållning och truppförflyttningarnas påfrestningar en konkret känsla av vad det innebar att vara mitt i de brutala krigen.

Karl XII, som i slaget vid Narva var en yngling på blott 18 år, har i efterhand blivit kritiserad för att inte utnyttja segern för att mer påtagligt besegra den ryska armén (tsar Peter flydde till och med tillbaka till Moskva innan avgörandet), men Laidre påpekar att det antagligen inte hade inneburit en avgörande skillnad, Ryssland (samt de andra inblandade i kriget, Sachsen-Polen och Danmark) hade ändå i längden blivit för starka, för att inte tala om att de stora sjönationerna Holland och England inte hade accepterat att en nation (Sverige) dominerade Östersjön.

Böcker kring historiska krigsskådeplatser kan ofta bli inkrökta och i huvudsak handla om kanoner och kungar, men Laidre (utvisad som ambassadör från Ryssland 2023) lyckas med en lättflytande text och en vidare rundmålning skapa en skildring som är intressant och skapar en förståelse för det historiska sammanhanget.

Naomi Klein Chockdoktrinen

Den kanadensiska journalisten Naomi Klein har de senaste 25 åren skrivit några av de mest belysande böckerna rörande hur den nutida kapitalismen har utformats och präglat den globala ekonomin, miljön och kulturen (i bred bemärkelse).

Hon blev först uppmärksammad med No Logo 1999, om hur varumärken och reklam påverkar våra liv. Hon har också publicerat flera böcker om hur den nyliberala kapitalismen har förstört den globala miljön och 2007 kom hennes riktigt stora skildring av hur denna politiska ekonomi, med frihandel och globalisering som konsekvens, utformades och genomfördes i land efter land.

Chockdoktrinen, som hon kallar principen bakom de brutala förändringar av människors livsomständigheter och de över-rikas accelererande förmögenheter, kopplar hon till ekonomerna Friedrich von Hayek och Milton Friedman som med början under slutet av 1930-talet förespråkade ett totalt frisläppande av kapitalrörelser och nerbantning av statsapparaten (så att det till slut bara återstod våldsapparaten, dvs militär och polis).

Denna så kallade Chicago-skola fick sedan sitt "genombrott" i samband med militärkuppen i Chile 1973, för att sedan fortsätta i land efter land i Sydamerika – oftast med militär brutalitet och tusentals mord som följd. Att Klein benämner handlingsförloppet vid dessa omvälvningar chock-doktrinen är för att dessa ekonomer och deras kunder, den ekonomiska överklassen, insåg att efter en omfattande chock (naturkatastrof, terroristhandling eller en egenframkallad ekonomisk katastrof) var det mycket lättare att få de traumatiserade människomassorna att acceptera åtstramningar och finanspolitiska åtgärder som berikade de rika ofantligt.

Hon kopplar också denna sorts rensopande av en ekonomi till psykologiska experiment på 1950-talet (vilka intresserade CIA) som tänkte sig att läkare kunde "sopa rent" i en mentalt instabil människas hjärna för att sedan bygga upp den från noll.

Klein beskriver utförligt hur katastrofkapitalismen arbetat i bland annat Storbritannien under Thatcher, Sydafrika efter demokratiseringen, Ryssland efter Sovjetunionens fall, Asien efter tsunamin 2004 samt (inte minst) Irak efter invasionen 2003. I alla dessa fall har västerländskt (huvudsakligen USA-baserat) kapital profiterat på sönderslagningen av de ekonomiska strukturerna, ofta genom igångsättande av stora byggprojekt och egendomsaffärer (liknade de som Trump förslagit för Gaza).

I Argentina har av-industrialiseringen accelererat och landet är nu huvudsakligen råvaruproducent för inte minst USA av fröolja och mineraler (motsvarande vad Trump försöker göra med Ukraina).

Klein åskådliggör skickligt på bokens nästan 600 sidor hur den fundamentalistiska nyliberalismen brutit ner social struktur utan att bidra till att bygga upp den igen för de i områdena levande – bara berikat de redan över-rika. Visserligen finns inte, naturligt nog, någon beskrivning av vad som hänt de senaste nästan tjugo åren och Trumps auktoritära merkantilism beskrivs inte, men det finns en uppsjö böcker och artiklar att leta upp för den som är intresserad.

Det här en bok som höggradigt rekommenderas.

 

Walter Ljungquist

Väggarna har ögon (1965) är den svenske författaren Walter Ljungquists kanske främsta roman, en minnes- och medvetandeström kring författarens alter ego Jerk Dandelin och hans tonår under åren kring det första världskrigets slut.

Ljungquist kom att under 1950- och 60-talen skriva sammanlagt elva romaner med Jerk som centralfigur, romaner där Ljungquist gestaltar uppväxtens och det konstnärliga skapandets utveckling på en mångfald olika sätt.

Ljungquist (1900-1974) hade skrivit sedan slutet av 1920-talet, fått ett litterärt genombrott med ett par romaner på 1930-talet och arbetat med manus på många av Hasse Ekmans filmer på 1940-talet. På 1950-talet var det antroposofin som hjälpte honom att komma nära sin egen uppväxt och att formulera sig kring sina upplevelser.

Allt detta finns tydligt i Väggarna har ögon. Jerks minnen kring föräldrarna, moderns död, faderns distanserade kylighet, tjänstefolkens, de jämnårigas och släktingarnas formande av hans identitet samt de första kärleksrelationerna (inte minst med en dubbelt så gammal kvinna), allt uttrycks med en imponerande litterär känslighet.

Här glider verkligen det mänskliga medvetandets strömmar fram i flöden och krumbukter, med Jerks tonårsfantasier och lustar i full framtoning. En läsning som ger både en rik känsla av en ung människas/mans utveckling och den litterära gestaltningens möjligheter.

Fler romaner av Ljungquist behöver en nog läsa.

Hitlers sekreterare

Vardagslivet i Tyskland under det nazistiska herraväldet är ett fascinerande historiskt fält. De grundläggande frågeställningarna rör sig kring hur det kunde vara möjligt att en så stor del av befolkningen inte bara accepterade utan även aktivt stödde denna förtrycksapparat. Visserligen fick nazistpartiet aldrig en majoritet av rösterna i de val som föregick diktaturen 1933, men ända fram till krigsslutet 1945 var motståndet splittrat, begränsat och verkningslöst.

En beskrivning av livet under Hitlers herradöme är den text som en av führerns sekreterare, den vid anställningen 22-åriga Gertraud "Traudl" Humps (senare, efter en kort tid som gift, Junge), skrev efter kriget, ursprungligen med avsikt att publiceras men inte minst som ett sätt för henne att förstå hur hon kunnat delta i administrationen av våldsapparaten.

Till slut, 2002 (samma år som Junge avled), kom texten ut i bokform som Bis zur letzten Stunde (året efter i svensk översättning som I Hitlers tjänst). Texten ger en fascinerande inblick i en ung och politiskt oengagerad människas upplevelser av att befinna sig i närkontakt med de som en eftervärld har ansett vara moraliskt avskyvärda varelser. Hon träffade stora delar av toppskiktet i de nazistiska och militära grupperingarna och kom även att befinna sig i närheten av det som ansetts vara det allvarligaste mordförsöket på Hitler, bomben i högkvarteret Varglyan i juli 1944.

Junge försöker under alla de efterföljande åren, beskrivna i samtal med den österrikiska journalisten Melissa Müller, förstå sin egen naivitet samt bearbeta den skuldkänsla hon i det närmaste direkt efter flykten från bunkern i Berlin 1945 kände. Visserligen fungerade hon enbart som sekreterare och hade inget ansvar för förtrycket och krigsinsatserna. Men att hon under dessa cirka 2 1/2 år kunde fascineras av Hitler som person blir för henne själv i efterhand svårt att förstå.

Som läsare kan man dock delvis begripa att denna unga flicka hade skygglapparna på och upplevde själva arbetet som vilket arbete som helst: mestadels lite tråkigt, umgänget i Hitlers närmaste krets inte så särskilt stimulerande – samt att vistelserna ute i naturen var det bästa. Det är också intressant att få en inblick i det vardagsliv som kretsen kring Hitler levde samt få beskrivningar av de samkväm som förekom runt führern såväl i de militära ledningscentralerna som i hans bostad Berghof i de bayerska bergen.

Att Junge är en driven skribent (hon arbetade efter kriget delvis som journalist) bidrar också till det intressanta med läsningen, inte minst när hon beskriver den gradvisa nedbrytningen av de som under krigets sista dagar befinner sig i führerns bunker i Berlin, inte minst hur Hitler själv blir en skugga av sitt forna jag.

Sammantaget är detta en bok som ger läsaren påtagliga insikter om livet kring en envåldshärskare under de sista åren av ett påstått tusenårsrike.

Rörelsesocialism

 

Hur kan en djupgående samhällsförändring som inte inriktas på diktatoriska besked från en narcissistisk president eller att följa en tech-industri som i sitt sökande efter ekonomiska vinster invaderar våra sinnen?

Ungefär så skulle man kunna se en ny bok av journalisterna Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd, betitlad Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån (2024).

För det är just vad det handlar om, att utifrån en samhällsanalys av nutidens kapitalism resonera kring hur en förändring som inte är fokuserad på partipolitik och den typen av organisering utan på hur olika sociala rörelser i samverkan kan fungera som en motor i en omvandling bortom kapitalismen, till en i genuin mening rättvis värld.

Utgångspunkten är alltså att se på samtiden med ett rörelsesocialistiskt perspektiv, att inte nöja sig med små plåsterlappar på den sårade samhällskroppen utan att ta fram vad som är det grundläggande problemet: kapitalismen och det samhällsekonomiska systemets inneboende jakt på nytt kapital och nya vinster.

För att hitta ingångar till lösningar är boken, efter inledningens presentation av grundläggande analysbegrepp, uppdelad i tjugosju kapitel med teser. Dessa går bland annat från en kritik av förlitandet på professionella politiker, svenska "vänsterpartiers" knäfall inför nyliberala ekonomiska modeller till en diskussion av bristerna i tankarna på en vänsterpopulistisk rörelse.

Med populismbegreppet kommer också en diskussion om högerpopulismens framgångar, grundade i människors missnöje i den senmoderna globaliseringsvärlden samt extremhögerns användning av många människors önskan om tillhörighet till att bli drömmar om nationalistiska ledarskap. I detta finns också resonemang i boken om syndabockstänkande och främlingshat, motiverade numera inte med rasargument utan att olika "kulturer" inte kan blandas.

I boken finns även diskussioner om hur de föreslagna rörelserna kan undvika att bli antingen infångade av etablerade politiska strukturer eller utslängda från alla beslutsorgan.

Mycket mer finns i denna lättlästa och inte överdrivet omfångsrika bok som rekommenderas å det varmaste.

 

Bernie Sanders

 

Bernie Sanders, senator från Vermont, är den politiker i USA som mest ihärdigt har argumenterat för att landets politiker måste ta på allvar den frustration och ilska som befolkningen känner inför den så kallade nyliberala utveckling som skett det senaste halvseklet – innan någon reaktionär demagog tar över den rollen.

Nu har ju detta senare skett. Ett kraftfullt svar kom 2022 som reaktion på den första Trump-perioden som president med Sanders bok It's OK to be Angry about Capitalism.

Och det är kapitalismen som i boken står i fokus som motståndare till rimliga arbetsplatsförhållanden, sjukvård till alla, omsorg om miljön och god undervisningsmiljö – bland annat.

Boken börjar med att Sanders redogör för de presidentvalskampanjer 2016 och 2020 då han försökte bli demokraternas kandidat, båda gångerna uppenbarligen motarbetad av partiets ledning med uppbackning av delar av den über-rika (en term som Sanders flitigt använder i boken) procent av befolkningen som, liksom hos det republikanska partiet, står för finansieringen av partiets verksamhet.

Det går inte att ta miste på den ilska Sanders känner inför finansieringskorruptionen och vad den innebär för arbetet i kongressen, vilket han fortsätter boken med att redogöra för. Det är dock i fortsättningen av texten som det mer intressanta kommer fram, Sanders tankar om vad som behöver göras.

Här kommer många intressanta tankar och radikala förslag fram. Inte minst att större företag ska avsätta två procent av aktierna varje år till de anställda så att så småningom minst tjugo procent ägs av de anställda samt att de har styrelseplatser (en motsvarande tanke presenterades av LO som löntagarfonder i Sverige på 1970-talet, men saboterades aktivt av det socialdemokratiska partiet). Men också en sjukvård för alla som bekostas federalt, förbättringar av skolmiljön (med Finland som positivt föredöme) och mycket mer. Allt detta som i nuläget håller på att försämras i USA, men måste åtgärdas, inte minst för att den högteknologiska utvecklingen förändrar arbets- och vardagslivet totalt.

Sanders argumenterar alltså kraftfullt för hur nödvändigt detta är för att USA inte ska fortsätta att sjunka ner i fattigdom för de flesta men skapa extrem rikedom för den über-rika procenten.

Texten har i långa stycken karaktären av inspirationstal till åhörarskaror, med punktlistor på åtgärder som Sanders i många fall föreslagit i olika politiska församlingar. Det kan ge läsningen av de 300 sidorna lite plakatkaraktär, vilket inte hjälps upp av att upprepningar av resonemangen och förslagen dyker upp flera gånger.

Men övergripande är Sanders text uppfriskande som ett exempel på en motkraft till den nuvarande dominerande politiken i USA.