Globaliseringens kapitalism

En brist i många av de texter som analyserar och kritiserar det kapitalistiska politisk-ekonomiska systemet är att de gör det med både utgångspunkt och perspektiv i de intellektuella kretsarna, uppenbarligen utan erfarenhet hos skribenterna i den arbetarklass man säger sig sympatisera med och kämpa för.

Till skillnad från dessa har Clarté-redaktören Michael Nyberg jobbat på lager- och industrigolven, så när han 2001 utkom med boken Kapitalet.se visste han tydligt vad han skrev om när han analyserade den svenska kapitalismens utveckling under 1900-talet.

Huvuddelen av texten rör sig kring de (vid bokens utgivning) senaste trettio åren av förändring av de industriella strukturerna och ideologiska ställningstagandena som internationellt brukar benämnas nyliberalism. Det finns en omfattande litteratur i ämnet och definitionen av begreppet är inte helt entydig: vanligtvis ses det som en marknadsfundamentalistisk tro på de obehindrade kapital-, varu- och tjänsteförflyttningarna över hela jordklotet, därav benämningen "globalisering".

Nyberg resonerar hur denna ideologi uppkom som ett svar på den statligt utformade sociala ingenjörskonstens så kallade välfärdspolitik som kom att dominera världen, åtminstone den västliga och industrialiserade delen, med början under 1930-talets depression och med fortsättning efter det andra världskriget fram till ungefär 1980-talet. Strukturella problem i de ekonomiska systemen accelererade under 1970-talet, förstärkta av kostnaderna i USA för Vietnamkriget och de sociala program som benämndes "Great Society". Detta fick återverkningar i hela världen eftersom USA var (och är) den dominerande ekonomiska kraften – när sedan två oljepriskriser slog till under 1970-talet var nyliberala tänkare och ekonomer beredda att hävda att frihandelns och de statliga nedskärningarnas politik var kommen.

Men det var inte så enkelt att marknaderna skulle vara fria och staten minimal. Trots att man sökte sig tillbaka till rövarbaronernas tid på slutet av 1800-talet för inspiration var det varken då eller på 1980-talet så att staten inte ingrep eller att marknaderna var oreglerade. Det handlade snarare om att marknader snabbt monopoliserades och statsmaktens våldsmonopol förstärktes, såväl internationellt som nationellt.

I boken visar Nyberg tydligt hur Sveriges politiska och ekonomiska elit hängde på internationella förändringar i nedmonterandet av statens sociala trygghetssystem och öppnandet av alla sorters marknader, inte minst den finansiella. Nyberg skrev sin bok innan både attacken på World Trade Center 2001, krigen i Afghanistan och Irak samt bolånebubblans kollaps 2008, men han visar hur förutsättningarna militärt, geopolitiskt och ekonomiskt fanns sedan lång tid.

Han tydliggör också hur påståendena om en större frihet för såväl kapital som enskilda människor inte bara framfördes av genuint borgerliga skribenter och företagsledare utan även av (f d) marxister. I sin avsky för den borgerliga staten anslöt man sig till tron på att en nedmontering av statens sociala verksamheter inte bara skulle frigöra resurser till annat utan även öppna upp för det så kallade civila samhället att skapa en nära gemenskap mellan människor.

Civilsamhällets gratisarbete samspelade med det industriella arbetets alltmer slimmade karaktär. Med inspiration från Japan (inte minst Toyota-fabrikerna) och deras tillverkning utan lagerhållning, kallad "just-in-time"-systemet, blev arbetsplatserna till en enda lång produktionslinje där alla delar ständigt var beroende av alla andra delar, vilket skapade ett produktionstempo och en stress som var avsevärd högre än Taylors tidsstudier och Fords löpande band i början av 1900-talet.

Utvecklingen i den internationella ekonomin efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps 1991 blir även den till en del i denna berättelse om hur kapital/finansägande grupper, med hjälp av politiker som Thatcher och Reagan, omformat det globala maktutövandet sedan början av 1980-talet.

Sammantaget gör Nyberg en riktigt bra insats i sammanföringen av geopolitiska, militära, ekonomiska och politiska utvecklingslinjer, vilket gör att de senaste decenniernas förändringar (även efter bokens publicering) på så sätt blir påtagligt gripbara och möjliga att förstå.

 

Neil Postman

Medieforskaren Neil Postman gjorde sig bemärkt i mitten av 1980-talet med boken Amusing Ourselves to Death/Underhållning till döds (1985/1987) där han hävdade att övergången från en kultur dominerad av det tryckta ordet till en dominerad av televisionen utgjorde ett tecken på civilisationens förfall.

Visserligen hävdade han att detta i hög grad gällde USA, översköljd som nationen var av underhållning i visuell form, men i förlängningen kom hans resonemang att gälla den industrialiserade västvärlden. Han såg det tryckta ordet som en väg in till eftertanke och reflexion där det fick ta tid att komma fram till svar på de påståenden som fanns i den text man läste.

Till skillnad från detta är tv-världen bara utformad som underhållning, med nuet som den enda tid som existerar och den mänskliga historien bortsuddad. Rummets begränsningar bröts upp redan i mitten av 1800-talet när telegrafen uppfanns och styckade sönder textkulturen samtidigt som den förde samman helt olika kulturer utan att dessa gavs en chans att upptäcka varandras interna sammanhang. Total splittring som följd alltså.

I boken tar han exempel från bland annat politikens, religionens och undervisningens områden (Chris Hedges har i sin bok Empire of Illusion från 2009 hämtat mycket av tankegångarna från Postman). Han hävdar att allt blir utformat som underhållning och använder sig av historikern Daniel Boorstins begrepp "pseudo-händelse" för att torgföra åsikten att det som (den amerikanska) befolkningen sedan åtminstone etthundra år är intresserad av är att bli road genom att se sig själv i en spegelbild – och detta sker genom tv. Han för några begränsade resonemang om datorernas inträde i människors liv (vilket hade kunnat vara högst intressant), men eftersom texten är skriven för fyrtio år sedan har dessa ännu inte kommit att dominera det audiovisuella.

Han tar också fram Aldous Huxleys roman Brave New World/Du sköna nya värld (1932) som ett mer belysande exempel än George Orwells 1984 (1949) på hur en totalitär regim styr: inte genom våld och fängelser utan genom att tillfredsställa befolkningens njutningslust.

Postman blev (med rätta) kritiserad för att vara enögt negativ till tv och den post-litterära kulturen. Det finns flera luckor i hans resonemang som gör texten mindre giltig än vad den hade kunnat vara. Trots hans iakttagelser kring tv-kulturens begränsningar blir hans påståenden till svepande generaliseringar, med formuleringar som "uppenbarligen" eller "en person kan lätt börja tro", utan att hänvisa till empiriska undersökningar. Och när han väl gör det, som på undervisningens område, förs studier av nyhetsförståelsen hos vuxna över till skolungdomarnas inlärning på ett oreflekterat sätt.

Postman blandar också ihop teknologin bakom tv med mediet tv, vilket han inledningsvis hävdar är två olika saker.  Han diskuterar inte heller de politisk-ekonomiska bakgrundsfaktorerna till att tv i USA utvecklades som det gjorde, med reklamen som styrande beståndsdel, utan skriver även uttryckligen att han inte har någon avsikt att instämma i den vanliga klagosången över den korporativa staten. Det gör givetvis att han inte kan komma med några försök till förklaringar av varför tv fått en sådan stor betydelse annat än att amerikaner är naivt intresserade av teknologiska uppfinningar samt att beskriva språket som de som ringer in till den tidens telefonväkteri använder som "apspråk" och att samtalet får oss att förstå hur neanderthalarna pratade!

Oförståelsen av och ointresset för varför de audiovisuella medier fått ett så starkt fäste hos en bred grupp av befolkningen är hos Postman, liksom hos så många föregivet "liberala" intellektuella, en orsak till att många som tillhör klasser och skikt med lägre status övergivit och närmast börjat hata denna "elit". Svepande generaliseringar och brist på en socio-kulturell analys gör Postmans bok till en mindre givande läsning än den hade kunnat vara.

 

Postman kom några år efter Amusing Ourselves to Death ut med vad som skulle kunna kallas en uppföljare, Technopoly. The Surrender of Culture to Technology (1992), där han hävdade att en totalitär teknokrati så definitivt dominerade landets kultur att termen teknopoli var befogad.

Boktiteln och termen var naturligtvis skapad för att slå mynt av den globala uppmärksamhet som den föregående boken hade fått, men Postman utvidgade här de varningar han hade utfärdat för televisionen till att gälla all (hög)teknologi inom allehanda områden. Grunden för påståendena om teknologins makt kom ur hävdandet att alla former av språk formar det innehåll som produceras och att varje kommunikationsredskap har en specifik ideologisk ton, inte i form av en identifierbar politisk idé utan att vi inte kan formulera en tanke utan att använda dessa redskap och att de skapar relationer mellan redskapet och användaren, relationer som uttrycker samhälls- och människosyn.

 

Postman tar sig i boken an sjukvård (teknologin skapar avstånd till patienten och nedärvd kunskap om behandlingar avvisas), den nya datormiljön (människor blir maskiner, maskiner blir människor), statistik och opinionsmätningar (som gör mänskliga processer till absoluta siffermängder), samhällsvetenskap (som inte är vetenskap utan berättelser med moraliska avsikter, besläktade med romaner) och undervisningsvärlden (som inte frågar vad undervisning ska vara till för, bara är intresserad av hur man utbildar kuggar i de byråkratiska hjulen).

 

I slutet av boken ger Postman några förslag på hur utbildningssystemen, från elevernas lägsta åldrar till universiteten, kan förbättras och stå upp i försvaret för moraliska insikter gentemot teknopolin. Främst gäller det att göra det historiska studiet till en central del i alla ämnen. detta för att överhuvudtaget kunna ställa frågor om Varför man studerar dessa ämnen överhuvudtaget. Specifika ämnen som han sedan lyfter fram är vetenskaps-, teknologi-, språk- och konsthistoria – samt komparativ religionshistoria. Detta sista för att det är där kulturen och eleverna hittar de moraliska frågeställningar som Postman i hela boken efterfrågar. Det är väldigt tydligt att det är den kristna tron som han lutar sig mot för framtidens västerländska samhälle, det är där som de traditioner finns som ska skapa stabilitet i kulturen.

 

Det som Postman knappt nämner i denna genomgång av den moderna tidens samhälle och teknologi är vad det är för faktorer som skapat denna Teknopoli. Ingen diskussion av det politiskt-ekonomiska system som ligger bakom den teknologiska utvecklingen (kapitalismen), inte heller det område som stått för stora delar av utvecklingen och statsmaktens kostnader (militärapparatens upprustning). 

 

Det är i stället den moraliska upprustningen som är viktig, vilket gör det tydligt att vi i Postmans två böcker ser en konservativ samhälls- och människosyn som oroad av samtiden inte ser någon annan utväg än att blicka bakåt till de gamla goda amerikanska tiderna när frihet och tankekraft hämtade näring ur de tryckta skrifternas kultur.

 

 

Illusionens imperium

Den amerikanske journalisten Chris Hedges har sedan länge varit en av de mest kritiska rösterna i tongivande medier rörande bland annat USA:s krigföring i Mellanöstern. Han var länge The New York Times korrespondent i området, men sa upp sig när han blev beordrad vad han fick skriva när det gällde kriget i Irak i början av 2000-talet. Sedan dess har han bland annat en egen podd och YouTube-kanal samt skriver The Chris Hedges Report på Substack, under de senaste åren alltså kritiskt om Israels och USA:s krig i Gaza.

Hedges är även presbyteriansk präst och hans predikarton är uppenbar i de många böcker han skrivit. Stundtals blir tendensen till domedagspredikningarna över liberaler, USA och masskulturen lite väl påfrestande, trots att han har många insikter om bristerna och problemen i samtidens västerländska kultur.

Detta är påtagligt i boken Empire of Illusion. The End of Literacy and the Triumph of Spectacle (2009). Här hudflänger han underhållningskulturen (med startpunkt i professionell fribrottning), porrindustrin, den högre utbildningen, medievärlden, psykologiseringen i företagsvärlden – samt kultur och samhälle i stort i USA. Och nog finns det mycket att kritisera när det handlar om kommers och bolagsinflytande på alla dessa områden.

Men Hedges allt övergripande tema om apokalyps och de obildades masskultur, som ställs i kontrast till minoritetens verbalspråkligt förankrade bildning, blir både till ett illa dolt förakt för massornas oförmåga att genomskåda maktelitens illusioner och att han tappar fokus i bokens olika avdelningar. Allting blir bara till "pseudo-händelser" (begrepp hämtat från historikern Daniel Boorstin) som skapar illusioner som majoriteten gärna sväljer.

I kapitlet om kärleksillusioner handlar det om den mest brutala formen av porrfilmer. Hur det skulle vara en kommersiellt gångbar illusion om kärlek blir svårt att förstå när alla medverkande är väldigt tydliga i att det handlar om våld och könsförtryck: innebär det att tittarna inte begriper det utan tror att det är genuin kärlek? Hedges grundar här sin text på ett enstaka besök på ett porrkonvent samt intervjuer som andra gjort med aktörerna, vilket inte ger en särskilt fullmatad analys.

Kapitlet om hur man från företagsledningar försöker manipulera arbetarna genom "positiv psykologi" är belysande, men lider även där av att Hedges själv inte verkar ha någon vidare erfarenhet av denna typ av arbetsplatser samt att han i sina hänvisningar använder källmaterial från vitt skilda tider och platser. Allt visar sig grundas i samma illusionsskapande som på alla andra områden.

Kapitlet om den högre utbildningens kvalitetsförsämring och koppling till bolagsekonomiska intressen blir intressantare, medan sammanföringen av positiv psykologi-kurser med krigsindustrins tortyranvändning blir väl fyrkantig. Även här blir uppräkningen av alla de hemskheter som vi i västerlandet behöver genomlida inte till mycket annat än moraliserande klagovisor.

Att Hedges i slutet av boken anger att det inte är klass-, genus- eller etnicitetskonflikter som är det centrala i nutidens samhälle utan skillnaden mellan minoritetens bildningskultur och majoritetens masskultur tyder också på en påtagligt kulturkonservativ attityd. Flera av de forskare och skribenter som Hedges hänvisar till är också välkända kulturkonservativa kommentatorer, med den samtida kulturens förfall som tema. Neil Postmans Amusing Ourselves to Death/Underhållning till döds (1985/1987) kan närmast ses som prototypen för Hedges bok, med en mycket likartad uppräkning av områden där skriftkulturen överflyglats av den visuellt dominerade masskulturen och religionen bara blivit till tv-underhållning, utan djup och allvar.

Hedges text blir till en problematisk sammanföring av storbolagskritik (av någon som beskriver sig som socialist och anarkist, hur nu den kombinationen är möjlig) och hävdande av klassisk bildning som vägen ur samtidens dilemma. Att han ställer skriftkulturen mot bildkulturen förefaller också väl gammaldags – tills man inser att han är präst och följer Bibelns bud om att inte avbilda Gud eller människor samt att världen skapades av Guds Ord. Hedges egna slutord blir en hänvisning till människans förmåga till kärlek, vilket är en välvillig förhoppning men antagligen inte så mycket att sätta upp emot det kultursammanbrott som texten i övrigt visar fram.

Att kulturkritiker som startar utifrån en progressiv utgångspunkt i sina analyser av statsmakt och moraliskt förfall hamnar i påtagligt konservativa ställningstaganden är ingen ny företeelse, därför är det viktigt att kunna se det motsägelsefulla även i de texter som bär på centrala insikter om nutidens värdegrunder, vilket Hedges bok är ett exempel på.

 

 

Första världskriget

Den amerikanske journalisten Adam Hochschild gjorde sig känd för den internationella läsekretsen för drygt tjugofem år sedan med sin skildring av den belgiska kolonialismen i Kongo för drygt hundra år sedan, King Leopold's Ghost (1998). 2011 kom boken To End All Wars:A Story of Loyalty and Rebellion 1914-1918/Aldrig mera krig. Lojalitet och uppror 1914-1918 (2013) som behandlade en ännu mer omfattande krigföring.

Fokus ligger denna gång på hur människor i (huvudsakligen) Storbritannien hanterade kraven på patriotism under det första världskriget. Texten växlar mellan, som undertiteln till boken anger, de människor som helhjärtat anslöt sig till de patriotiska kraven och de som på olika sätt gjorde uppror – eller i varje fall på olika sätt ifrågasatte de krav på krigsinsatser som ställdes på dem.

Boken inleds med högtidlighållandet av drottning Victorias sextio år som regent 1897 och här träder en av de huvudagerande i den fortsatta skildringen, yrkesmilitären John French, in i handlingen. Vi får sedan följa honom när han deltar i britternas koloniala verksamhet i södra Afrika och boerkriget. I kontrast till honom får vi också genom boken följa hans syster Charlotte (gift Despard) som genom hela livet står för en socialistisk/marxistisk kritik mot imperialismen. Det hindrar dock inte att hon, när första världskriget väl bryter ut, försöker hjälpa soldater ur deras trångmål på kontinenten.

Många mer för eftervärlden kända personer dyker upp på bokens sidor, som Bertrand Russell (krigsmotståndare) och Winston Churchill (minister). Extra intressant är hur Hochschild lyfter fram konflikterna i suffragett-familjen Pankhurst: mamma Emmeline och äldsta dottern Christabel gick från att vara ilskna kritiker av mansvärlden före kriget till att bli närmast rabiata krigsfanatiker (kanske för att visa sin patriotism och som belöning utverka kvinnlig rösträtt efter kriget), medan de två yngre döttrarna försköts för sin ovilja att stödja kriget. Men Sylvia fortsatte vara aktiv i socialistkretsar och vi får också följa hur revolutionen i Ryssland 1917 fick hoppet att spira om liknande omvälvningar i det västra Europa.

Men kriget fortsatte och händelserna presenteras i all sin fasansfullhet, från tillvaron i de vatten- och gyttjefyllda skyttegravarna under de tre år soldaterna var nergrävda i dem till siffrorna på de miljontals offren. Tyskland höll med sin sista offensiv våren 1918 på att erövra hela Frankrike, men till slut stoppades de av att USA anslöt med trupper.

Hochschilds bok kanske inte presenterar några omvälvande nya fakta men väven av vardagsskildring, med kärlekshistorier och familjekonflikter, och insikten om de militära befälhavarnas skriande inkompetens och många gånger brutala behandling av soldaterna gör läsningen till en insiktsgivande upplevelse.

 

 

Chavs

Demoniseringen av arbetarklassen inom de politiska och mediala sfärerna har uppenbarligen varit mer utpräglad i Storbritannien än i Sverige, åtminstone om man får tro den brittiske journalisten Owen Jones, som i sin uppmärksammade bok Chavs: The Demonization of the Working Class/Chavs: Föraktet för arbetarklassen (2011/2017) redogör för den nedgörande kritik mot inte bara den bidragstagande delen av arbetarklassen utan klassen som helhet utsatts för alltsedan thatcherismens dagar på 1970-talet.

Begreppet "chavs" kom i bruk på allvar kring millennieskiftet 2000 och går tillbaka på ett ord i romani som betyder (ungefär) pojke eller ung. Det kom i nutida bruk att hänvisa till de delar av den oskolade, företrädesvis unga, arbetarklassen som inte har eller inte "vill" ha jobb utan hellre lever på välfärdsstatens bidrag. Detta påstods som en del av den konservativa/nyliberala propaganda som i samband med Thatcher-erans sönderslagande av de gammelindustriella delarna av Storbritannien samt attackerna på arbetarnas fackföreningar omvandlade nationen till den individuella entreprenörsandans rike.

Jones går detaljrikt igenom alla de områden som denna propaganda slog igenom på, från familjestruktur och bostadspolitik till arbetslivets förändringar och mediernas nedgörande formuleringar om dessa moraliskt depraverade chavs. Boken börjar med en beskrivning av hur medierna kastade sig över hela arbetarklassen under ett fall med en mamma som 2008 i ekonomisk desperation gömde undan sin nioåriga dotter, påstod att hon blivit kidnappad och hoppades få den hittelön som hade samlats ihop. Det blir utgångspunkten för Jones redogörelse för hur arbetarklassen som helhet under (vid bokens utgivning) de senaste tre decennierna på alla plan blivit förödmjukade och beskrivits som ynkliga rester av den klass som tidigare funnits.

Inte minst riktar sig Jones kritik mot den omsvängning av Labourpartiet som skedde under Tony Blairs tid som partiledare från mitten av 1990-talet. Han påstod att alla nu var "medelklass" – och de som inte redan var det skulle bli det och om de inte förmådde det var det deras eget fel. Denna "strävan" efter individuellt socialt uppåtstigande fanns som ett mantra inom politik och medier, utan hänsyn till att det skulle vara en omöjlighet för alla att uppnå denna status (hur man nu än definierade medelklass).

Jones argumenterar kraftfullt för att en mängd sociala, politiska och ekonomiska omständigheter gjorde det omöjligt för stora delar av den arbetarklass med låg eller ingen lön, dåliga bostäder och behov av statligt ekonomiskt stöd att ens ha medelklassambitioner. Han pekar, i stället för att moralisera, på alla de strukturella förändringar inom arbetsliv och lokalsamhällena som slagit ut stora delar av den manuellt arbetande befolkningen i arbetslöshet och bidragsberoende.

Jones skrev fem år efter bokens ursprungliga publicering ett efterord där han hävdade att situationen blivit än värre efter de konservativas valvinst 2010. Men han gav också indikationer på vad som kan göras för att motverka både de strukturella orsakerna till den socioekonomiska utsattheten och det av den övre medelklassen och politikerna uppvisade föraktet för denna grupp människor. En övergripande strategi är att motverka den ideologi som propagerar för en individualiserad entreprenörsanda som genomsyrat västerlandet sedan 1980-talet för att i stället bygga gemenskaper på det lokala planet, där människor från olika grupper och klasser faktiskt känner varandra och därmed kan förstå olika perspektiv på tillvaron. I detta måste också fackföreningarna delta och inte "isolera" sig till arbetslivet, inte minst för att en ny arbetarklass inom tjänstesektorn (kassapersonal, callcenteranställda osv) har väsentligt annorlunda villkor än den gamla industriarbetarstammen. På detta sätt skulle man också kunna motverka de högerextrema grupper som genom att nästla sig in lokalt riskerar att formulera kritiken mot samhällsförändringarna.

Och allra viktigast: att åter betona att klass är oundgängligt för att både förstå det nuvarande och att ändra detta till ett kommande.

 

 

Hayek och nyliberalismen

Den kanadensiske historikern Quinn Slobodian har i flera böcker tagit på sig uppgiften att reda ut hur den ekonomiska globaliseringens historia kan förstås. Kärnpunkten är den sedan slutet av 1930-talet bärande idén om en så kallad nyliberal ordning – dvs den marknadsfundamentalism som dominerat globalt i fyra decennier.

Slobodians senaste bok, Hayek's Bastards. The Neoliberal Roots of the Populist Right (2025) är en historisk genomgång hur grundläggande tankar och skrifter av några av nyliberalismens fäder, Hayek främst men även Mises och Friedman, har använts (eller förvridits) av nutidens ultrahöger. Texten blir en stundtals väl tät genomgång av personer, organisationer och texter (huvudsakligen i USA, men även Storbritannien och Tyskland) som under de senaste drygt femtio åren bidragit till att förstärka marknadsfundamentalistiska principer till att införliva rasistiska och föregivet naturvetenskapliga påståenden om mänsklig utveckling och hierarkier.

Slobodian hävdar nämligen att Hayek och de andra "fäderna" inte hade den avsky för statliga ingripanden och regleringar som senare tiders ultrahöger uppvisar, så länge staten inte störde den så kallade marknadens (dvs kapitalägarnas) fria rörelser. Det är först under marknadsfundamentalismens utveckling under Thatcher och Reagan samt (inte minst) efter Berlinmurens fall som nya fiender måste upptäckas för de politiska reaktionärerna. Då blir det nödvändigt att demonisera immigranter, svarta och bruna människor, vänsterideologi, feminism, välfärdsmodeller och jämlikhetstankar.

Väsentligen görs detta genom att hänvisa till i stora delar bristfällig naturvetenskaplig forskning kring genetik och intelligenskvoter (IQ). Där de ursprungliga nyliberalerna resonerade kring "mjuka" kulturella skillnader skapade nu ultrahögerns marknadsliberaler teorier med hjälp av "hård" vetenskap, i ett återupptagande av principerna för sekelgamla skallmätningsundersökningar. Ett genombrott blev boken The Bell Curve från 1994 där författarna Charles Murray och Richard J. Hernstein påstod att det finns en naturgiven skillnad i intelligensnivåer mellan olika folkslag, med svarta afrikaner längst ner, asiater från kontinentens östra delar högst upp och kaukasier (dvs vita européer och amerikaner) däremellan. Försök att med välfärdsekonomiska åtgärder förändra denna hierarki var bara felriktade, det handlade om att underlätta för dem med högre intelligens att (ekonomiskt) utveckla sina samhällen.

Slobodian använder termerna Hard Culture, Hard Borders och Hard Money för att ringa in denna etnoekonomi och dess politiskt-ideologiska dimensioner. Alltså rasism, stängda gränser – samt en misstro mot statlig reglering av penningpolitiken till förmån för guld som fast värderingsgrund. Guldmyntfoten fanns periodvis internationellt under 1800-talet till början av 1970-talet, efter det är det statliga riksbanker som reglerar flödet. Kritiken mot detta är en del i ultrahögerns kritik mot centrala regleringar och senare tiders propagerande för kryptovalutor kan ses i detta ljus av att låta kapitalstarka aktörer gå förbi riksbanker och i förlängningen nedmontera statsförvaltningen. Här finns också en viktig strategi: att kritisera även uppåt i samhällshierarkin för att de behåller välfärdsstaten för egen ekonomisk vinning och makt, allt för att appellera till de resurssvaga samhällsskiktens hat och revanschlusta mot "eliten". Detta förstärktes efter finanskrisen 2008 när det var bankerna och inte medborgarna som fick ekonomiskt stöd av statsmakten.

Bland deltagare i alla dessa påståenden finns många ekonomer, statsvetare och politiker finansierade av resursstarka institutioner som The Mont Pelerin Society, The Heritage Foundation och globalt spridda Mises-institut. Centrala personer som Murray Rothbard, Charles Murray och Peter Brimelow eldade på denna biologiserade marknadsfundamentalism så att politiker som Javier Milei, Victor Orban och Donald Trump med flera kunde utforma sina etnobiologiska program för auktoritär kontroll.

För en av motsägelserna i denna globala ultrahöger är att kritiken mot den centrala statsmakten inte hindrar den från att använda sig av staten när det gäller våldsanvändning med hjälp av militär och polis i sin etnonationalistiska politik. Trumps tariffer är också ett exempel på när centralmakten reglerar det fria flödet av kapital och varor, något som strider mot marknadsfundamentalisternas principer.

Slobodians bok är ett viktigt bidrag till att förstå källorna till samtidens ultrahöger-rörelser. Texten hade kunnat redigeras lite annorlunda, som den nu är blir det stundtals väldigt mycket listor över personer, organisationer och möten samt upprepningar och tidshopp fram och tillbaka vilket leder till att man som läsare inte riktigt kan navigera på bästa sätt. Texten får till dels karaktären av arbetsanteckningar eller som en källa till andra forskares vidare undersökningar.

Med det sagt är Hayek's Bastards en viktig redogörelse för den samtida ultrahögerns marknadsfundamentalistiska källor samt dess användning av föregivet naturvetenskapliga fundament.

 

 

Skådespelssamhället

Guy Debords "stridsskrift" La Société du Spectacle/ Skådespelssamhället (1967/2002) var en av 1960-talets mest omdebatterade texter. Den analyserade det samtida västerländska/kapitalistiska samhället och hävdade att det var ett skådespel där allt blivit till konsumtionsvaror, skapat av produktionsordningens arbetsdelning, alienation och fetischkaraktär. Texten, stundtals filosofiskt svårtillgänglig, är inte en traditionell mediekritik utan anser att allt i det moderna samhället fått karaktär av ett skådespel vars syfte är att skapa en falsk känsla av enhet och fullkomning.

Debords centrala begrepp användes flitigt i den samhälls- och ideologikritiska debatten under decenniet, inte minst i Frankrike, och kan hittas hos både traditionella marxister och de som (åtminstone så småningom) avvek från den, som Jean Baudrillard. Dennes begrepp simulation och simulakra, liksom debatten om postmoderniteten och postmodernism som uppstod i början av 1980-talet, är besläktade med Debords resonemang – med den tydliga skillnaden att hans avsikt var att bidra till en social revolution utifrån en utvidgad marxistisk analys. Boken var också en av de centrala igångsättarna av majrevolten 1968.

Texten består av 221 korta stycken, sammanförda i nio kapitel. Styckena har närmast karaktären av maximer eller aforismer, påståenden om sakernas tillstånd, vilket gör att det inte alltid är lätt som läsare att följa resonemangen då vissa av dem bygger på andra analyser som inte klart framgår. Grunden för texten och dess programmatiska sätt att diskutera dessa grundläggande samhälls- och kulturfrågor låg i att Debord (1931-1994) var en del av den sedan 1950-talet aktiva radikala rörelsen Situationisterna och att man behövde en sammanhållen eller sammanfattande presentation av sin samhällskritik.

Bokens nio kapitel rör sig också över stora områden. De första kapitlen är de mer svårgenomträngliga, där filosofiskt präglade analyser anger textens övergripande begreppsapparat. Mittdelen är en beskrivning av den historiska utvecklingen av det mänskliga samhället, från det förhistoriska cykliska tidsmedvetandet till modernitetens linjära värld, med tanken om framsteg som ofta odefinierad bas för ekonomi och ideologi, som dock blir till en tro på att det nuvarande är det enda som kan finnas. Här finns stark kritik mot kapitalismen såväl som mot det sovjetiska samhället, vilket i huvudsak blir till ett ofullgånget skådespelssamhälle. De tre sista kapitlen lyfter fram att det inte räcker med en kulturkritisk analys av samtiden, den blir också till en del av skådespelssamhället. Det som behövs är en enhet av teori och praxis för att i genuin mening omvandla det samtida kapitalistiska samhället och att vi människor i verklig mening skapar oss själva.

Skådespelssamhället är som synes en både omfattande och språkligt stundtals komplicerad text, men till skillnad från många andra kommande analyser av en liknande sort är denna inriktad på handling och praxis utifrån en otvetydig radikal synvinkel. För läsarens egen tankemässiga utveckling lönar det sig verkligen att läsa, och läsa om, den.