Den amerikanske statsvetarprofessorn Patrick J. Deneen har under de senaste åren gjort sig bemärkt genom att kraftig kritisera vad han kallar den "liberala regimen" för att bryta sönder västerlandets (och särskilt USAs) traditionella samhällsgemenskap och moral.
I boken, Why Liberalism Failed (2018), hävdar han att liberalismen har misslyckats genom att vara alltför framgångsrik! De grundläggande tankarna från John Locke (på 1600-talet) och John Stuart Mill (på 1800-talet), genom att hävda människors medfödda rättighet till frihet (liberalismens centrala begrepp), medfört dels att vi blivit ångestfyllda och isolerade individer, dels att statsmakten tillväxt okontrollerat för att ta hand om oss skyddslösa varelser.
Deneen går ända till antikens Platon och Aristoteles för att hitta motgiftet: inskolningen i traditioner av dygd och disciplin, förstärkt så småningom av kristna dogmer. Det blir under läsningen av boken allt tydligare att han önskar en återgång till ett samhällssystem där frigörelse och kritiskt tänkande försvinner, för att ersättas av patriarkala strukturer där kvinnorna inte ska behöva utföra slitsamt lönearbete och att skolorna ska införa kristna bönestunder och bibelläsning. Den högre utbildningen ska också rensas från allehanda "woke"-propaganda och bli till platser för riktig utbildning – dvs att läsa böcker av de "klassiska" författarna. Vid upprepade tillfällen i texten, närmast som ett mantra, nämner han också det hemska med att diskutera traditionella uppfattningar om kön och sexuella normer.
Allt sammantaget är det inte konstigt att denne katolske professor ses som ingående i en grupp "theocons", dvs konservativa med en önskan om att ta samhället tillbaka till de små lokala samhällen som hade en "gemensam" livssyn och kristen moraluppfattning. Så blir frågor om ras/etnicitet eller klass inte alls diskuterade, det tas för givet att alla i till exempel 1800-talets USA hade det utmärkt i tillägnandet av den gemensamma moralen och dygderna!
Trots vissa giltiga iakttagelser om livet i det nutida samhället (isolering, statsbyråkratins tillväxt, ekonomiska storbolags allt starkare kontroll och skapande av en mono(populär)kultur) fattas det stora bitar i analyserna. Som statsvetare håller sig Deneen till idéernas värld och diskuterar liberalismen som en sluten värld, utan att greppa att förändringarna det senaste halva seklet har med skiftningar inte minst i den politiska ekonomin att göra, till exempel nyliberalismens genomslag och betydelse för just de problem som han själv lyfter fram.
Liberalism blir för honom också en monolit, något som är en och samma sak, oberoende av från vilket perspektiv och livssituation man genomlever det sociala systemet. Större insikter om det materiella livets betydelse för omvandlingen/fullbordandet av denna idétradition hade gjort att Deneens tankegångar i slutet av boken om en återgång till 1800-talets småskalevärld, där alla vet sin plats, undvikit att få en så idealiserande och reaktionär ton.