Eliternas uppror

Den amerikanske historikern Christopher Lasch slog igenom internationellt med boken The Culture of Narcissism (1979) där han hävdade att det som många kulturkritiker under 1970-talet såg som en beklagansvärd, kanske till och med förgörande, tendens till självcentrering och ett sökande efter omedelbar tillfredsställelse i själva verket var ett desperat sökande efter mening i tillvaron (se min text om denna bok här på denna blogg).

Strax före sin död 1994 blev Lasch färdig med boken The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy (1995, på svenska Eliternas uppror och sveket mot demokratin 1995) där han fortsatte hävda att denna tomhet gjort amerikanerna beroende av (psyko)terapi för att hantera förlusten av tydliga moraliska riktlinjer för livet. Detta och hans hävdande att den stora förlusten var att de religiöst grundade frågorna tappat sin centrala plats i kulturen har gjort att hans kulturkritik stämplats som konservativ och bakåtblickande.

Det finns onekligen en hel del i hans texter som motiverar denna bedömning. Men här finns också många iakttagelser om den västerländska kulturen under de senaste hundra åren som kan leda en läsare till att dra andra slutsatser än Lasch. I denna hans sista bok framför han påståendet att det är den välutbildade administrativa tjänsteklassen som avlägsnat sig så mycket från den vanliga lönearbetande befolkningen att det är motiverat att tala om ett eliternas uppror.

Dessa nya grupper av informationsbearbetande symbolanalytiker baserar sin alltmer exklusiva tillvaro på en föreställning om meritokratin, det vill säga att det är ens meriter (utbildnings- och arbetserfarenhetsmässigt) som på ett rättvisande sätt placerar en i den sociala position en befinner sig i. Den så kallade medelklassen, som Lasch hävdar varit den som historiskt hållit samman den fragmentariska nationen USA, har förlorat sin position vilket starkt bidragit till att ytterligare klyva den tidigare gemensamma ideologin och kulturen. Detta är något som nu trettio år senare ofta hävdas i den politiska diskussionen, samt att tillväxten av den lägre utbildade tjänsteklassen förskjutit maktförhållanden på arbetsmarknaden och bland väljarna. Eliternas alltmer groteska lyxliv ledde enligt Lasch redan på tidigt 1990-tal till ett växande folkligt motstånd, formulerat som en populism.

Allt detta känner vi ju igen från samtiden. Lasch för vidare diskussionen till frågan om utbildningens betydelse och om det viktigaste är att bredda den sociala rekryteringen till eliten ("jämlika möjligheter") eller att demokratiskt höja den allmänna kompetensnivån ("jämlika förutsättningar"). Lasch förespråkar det senare och är tydlig med att det är klasskillnader som är det centrala i det sociala livet. Han skriver också utförligt om de pedagogiska ansatser i USA som alltsedan mitten av 1800-talet format meritokratins dominans. Lasch kritiserar också hårt den ekonomiska globalisering som slagit sönder klassisk liberalism och ser en folklig populism som möjligheten att ställa konstruktiva krav på varandra i skapandet av ett medborgarsamhälle.

Här finns mycket av det "småfolksideal" som präglat olika former av populistiska och progressiva rörelser, inte bara i USA, men som läsare behöver man också vara uppmärksam på vad det är för gemensam moral och ideal som påstås utgöra grunden för ett mer samverkande samhälle. Lasch kritiserar alltså det "terapeutiska" samhället och han skriver att det gör alla till offer för omständigheter och förtryck, i stället för att stärka självkänsla och respekt genom moraliska grundsatser.

Det finns alltså mycket i denna bok som känns välbekant från den senaste tidens politiska diskussioner och Lasch lyfter fram viktig kritik mot den liberal-konservativa meritokrati som alltmer gör de rika rikare och knuffar ner allt fler till samhällets bottenskikt. Samtidigt präglas hans förslag till lösningar av en förtröstan på att en äldre, religiöst formad moral kan stå emot den förändring i kapitalismens funktionssätt som skapat själva de grundläggande problem han identifierar. Och han glider även mer och mer i boken över till att diskutera psykologiska och psykoanalytiska teorier och forskare, så att även om detta har relevans för det kulturkritiska resonemanget innebär det att fokus förflyttas från det som var utgångspunkten för texten – eliternas uppror.

 

 

Christopher Lasch

Den amerikanske historikern Christopher Lasch blev en internationell kändis när han 1979 kom ut med boken The Culture of Narcissism (som jag skrivit om på denna blogg), där han bland annat hävdade att samhälle och kultur i USA kommit att få en dominans av terapeutisk hantering av uppfostran i stället för den traditionsbärande moraliska fostran som tidigare varit förhärskande. Tillsammans med en tom masskulturunderhållning hade det inneburit att en genomgripande känsla av tomhet spridit sig i den samtida människan.

1985 kom Lasch så ut med fortsättningen av denna analys, The Minimal Self: Psychic Survival in Troubled Times. Han hävdar där att den bristande framtidstron inneburit att långtidsengagemang inom livets alla områden försvunnit och individen lever i en känsla av belägring där narcissismen blivit en överlevnadsstrategi.

Lasch för i kapitlet om Förintelsen under det andra världskriget ett resonemang om hur hanteringen av begreppet "totalitarism" betonat antingen överlevnad som det centrala målet eller hur en strävan att under förintelsehot ett sökande efter meningen med livet satts i centrum. Koncentrationslägren blev för många en metafor för det moderna livet, därför blev hanteringen av livet i lägren en modell för hur överlevnad utanför lägren efter kriget kunde ske. Lasch hävdar att de som inte själva befunnit sig i läger sett överlevnadsstrategin som något att använda sig av i tider av extrema påfrestningar, medan de med lägererfarenhet i stället tenderat att försöka hitta livets mening i det fruktansvärda.

Lasch för över dessa strategier till konstens och kulturens områden och skriver att konstnärerna i allt högre grad ryggat tillbaka inför verklighetens ohanterbarhet och retirerat till att försöka hävda självets existens. Men eftersom livet i allt högre grad präglas av masskulturens och etermediers indirekta erfarenhetsvärldar och informationssamhället blivit ett övervakningssamhälle blir skiljelinjen mellan självet och verkligheten allt svårare att konstruera eller upptäcka. Gränsen mellan subjekt och objekt blir allt svårare att upprätthålla, paranoia och konspirationsföreställningar blir sättet att skapa någon sorts sammanhängande livssyn. För att förstå hur vi försöker leva under dessa omständigheter kommer Lasch tillbaka till begreppet narcissism och precis som i den föregående boken ser han inte företeelsen som självets storslagenhet. I stället är det en fortsättning av det lilla barnets hantering av separationen från modern, en konfliktzon mellan längtan att återgå till embryots oceaniska upplevelse och aggressiva känslor först mot föräldrarna för deras övergivande men denna aggression sedan riktas mot självet. Övergångsobjekten (de som skapar förbindelsen mellan självet och omvärlden, till exempel lek och kultur) ges inte någon chans att verka i en omgivning dominerad av kommersiell masskultur.

Fortsättningen av boken är en genomgång av de politiskt präglade tendenserna inom psykoanalys och psykiatri att hantera och behandla de tidigare beskrivna känslorna av övergivenhet och behov av överlevnad. Mest utrymme får den "kritiska psykologi" som under efterkrigstiden (och särskilt sedan 1960) förhållit sig starkt kritisk till den terapeutiska jag-psykologi som inriktat sig på att stärka det individuella självet och betona möjligheter till egen utveckling. Lasch, som av många setts som en konservativ moralist, lyfter i stället fram nödvändigheten av att hämta upp den psykiatri som försöker förena kritiken mot det teknologiska industrisamhället med en insikt om nödvändigheten av att inte göra "falska" uppdelningar mellan manligt och kvinnligt utan att i stället för ett instrumentellt förnuft arbeta för att utforma ett praktisk förnuft som kan leda till en moralisk utveckling, bort från flyktbehov inför en psykiskt överväldigande samtid.

 

Huckleberry Finn

Mark Twain skrev under flera år på uppföljaren till The Adventures of Tom Sawyer (1876, på svenska Tom Sawyers äventyr 1877), hans ungdomsbok (får en väl kalla det) om 12/13-åringen Tom som lever vid Mississippi-floden i USA. Han hittar på allehanda hyss, inte alltid så trevliga för någon utom honom själv och med ganska råbarkade ingredienser. Han lär sig så småningom att delvis förstå att han gör omgivningen illa, men omvändelsen är inte helgjuten. Boken var ingen omedelbar försäljningssuccé, men kom så småningom att bli den bäst säljande av alla hans böcker.

En av de jämnåriga pojkarna kring Tom var Huckleberry Finn. När Twain fortsatte berättandet om människor och miljöer i 1830-40-talens Missouri med Adventures of Huckleberry Finn (1884, på svenska Huckleberry Finns äventyr 1906) var det alltså Huck som kom att bli den centrala karaktären, en avsevärt mer utanförstående figur i småstadsmiljöerna. Till skillnad från Tom får han berätta sin egen historia i boken, som alltså är en jag-berättelse, vilket gör att vi som läsare har en möjlighet att komma närmare hans inre reaktioner på händelserna. Han är ointresserad av att gå i skolan eller bo inomhus, men eftersom Tom och han lyckades hitta en stor summa pengar i slutet av den föregående boken så försöker omgivningen "göra folk" av ("civilisera") honom. Huck är inte ointelligent och lär sig att läsa när han tvingas till skolan, men när hans alkoholiserade och våldsbenägna far kommer tillbaka till stan efter en längre bortovaro (han har hört talas om pengarna) och drar ut honom i skogen tycker Huck att det är rätt trevligt att slippa civilisationen. Men fadern fortsätter att vara brutal så Huck rymmer och får det att se ut som om han dödats av rövare så fadern inte ska leta efter honom.

Huck gömmer sig på en ö där han råkar på en annan rymling, den vuxne svarte mannen Jim (ingen ålder anges) som arbetat som slav i hushållet där Huck haft sitt hem. De två kommer under den pikareska fortsättningen av berättelsen, med vistelsen på flotten i floden som centralt färdmedel och ett otal mer eller mindre bisarra händelser, att bli allt godare vänner. Det här har setts som Twains metod att peka på likheterna och den moraliska jämlikheten mellan vita och svarta. Det var inte minst viktigt under den period när han skrev boken eftersom det då var en våldspräglad tid och många svarta lynchades och på andra sätt dödades som hämnd för den korta period efter inbördeskriget då de blivit frigivna från slaveriet och fått (en begränsad) politisk makt. Kritiken mot Twains bok blev också från många håll stark och den blev förbjuden att säljas och användas i skolor på många håll.

Till denna kritik bidrog också språket i boken. Twain använde sig av lokala dialekter för att fånga livet i mellanvästern och sydstaterna, men det sågs på sina håll som vulgärt. Det fortsatta händelseförloppet förstärkte också denna tendens: Huck och Jim flyr på Mississippi-floden där de stöter ihop med två vita män kallade Kungen och Hertigen, vilka lurar landsbygdens folk på pengar vilket så småningom leder till att Huck hamnar hos en familj som lyckats fånga in Jim och ska se till att han återbördas till sina "ägare".

Här kommer berättelsens allra mest bisarra, för att inte säga surrealism-liknande, skeende: familjen antar att Huck är Tom (som är en släkting de aldrig träffat men som förväntas komma dit) och när Tom väl kommer dit antar de att han är dennes halvbror Sid. Nu ska Tom och Huck befria Jim från fångenskapen, inte genom det snabbaste och enklaste sättet utan på Toms uppmaningar enligt äventyrsböckernas regler. Det blir oerhört komplicerat, med en fängelsehydda full med inplanterade ormar och råttor, ett ihopsnört lakan som hjälpmedel i flykten från hyddan som befinner sig direkt på marken och andra orimligheter. I den efterföljande jakten blir Tom skjuten i benet, men med hjälp av en vänlig doktor ordnar allt upp sig och den svarte Jim, som nu är frigiven, ses av alla som en god människa, i stort sett likvärdig de vita och på väg till sin familj i norr.

Berättelsen om Huck Finns äventyr är omfattande och riktigt intressant, på många vis: relationen mellan Huck och Jim; Hucks moraliska vuxenblivande under händelsernas gång; intrycken en som läsare får av livet på USA:s landsbygd årtiondena före inbördeskriget, med fattigdom, rasism och kringresande lurendrejare; Twains uppenbara fascination av livet i och kring Mississippi-floden, där han själv trivdes som bäst: slutligen den helt hysteriska avslutningen med Toms regler kring hur de ska frita Jim.

Mark Twains sätt att ställa den frihetssökande Huck mot småstadens inskränkthet och bedrägerierna hos representanter för den vita befolkningen är det som ger struktur till denna pikareska berättelse. Huckleberry Finns äventyr, i avsevärt högre grad än föregångaren, har av många hyllats som den viktigaste amerikanska romanen och föregångare till all efterföljande fiktionslitteratur i landet. Även om detta i viss mån är en överdrift får det nog sägas att den är högst läsvärd och viktig för att förstå lite av den amerikanska "nationalkaraktären" och självförståelsen.

 

Det dramatiska 1980-talet

Olle Larsson är en svensk historiker som disputerade 1999 och arbetar som lärare på gymnasiet Katedralskolan i Växjö. Han är författare under de senaste drygt tjugo åren till både läroböcker och översiktsverk om händelser i svensk och global historia.

2022 kom hans bok  Det dramatiska 1980-talet. Decenniet som förändrade världen ut på Historiska Media, ett förlag som gett ut en hel del av hans skrifter. Onekligen är det så att detta decennium såg stora omvälvningar i världen, inte minst Berlinmurens fall, ryska ubåtar i svenska farvatten, mordet på Olof Palme och den politiska ekonomins förändring med inledning i Storbritannien och USA.

Allt detta finns med i Larssons bok, tillsamman med hans minnen av den egna uppväxten under 1980-talet. (han är född 1967). Blandningen av stora och små händelser hade kunnat ge intressanta perspektiv på hur centrala världspolitiska skeenden samspelar med det privata livet, hur krig och industriomvandlingar skapar en livsmiljö som individer behöver kunna navigera i.

Men det finns förvånansvärt lite av detta i boken. Noteringarna från privatlivet blir till nedslag i kärleksbekymmer, skivköp och Bondfilmer. De senare kopplas visserligen till vågorna i det kalla kriget, men liksom så mycket annat i bokens historieskrivning befinner sig beskrivningarna på en för ytlig nivå. Det mesta hade kunnat få plats i en löpande nyhetsrapportering i någon tidning och får ingen genomarbetning.

En annan aspekt är att det tydligt framgår att Larssons intresse är att berätta om alla svårigheterna i östblocket och Sovjetunionen, medan livet i USA (eller den övriga delen av världen för den delen) knappast framkommer – annat än som knappt dolda positiva ordalag för utrikespolitiken i det stora landet i väster. Att vissa händelser som inträffade både före och efter 1980-talet beskrivs är väl inte ett problem i sig (världen fungerar inte i avgränsade tioårsblock) men det blir oklart vad orsakerna är till urvalet.

Om boken är tänkt att användas på gymnasiet är det självklart att den inte kan göra några större djupdykningar i komplicerade förlopp, men däremot hade resonemangen om orsaksförlopp samt sammanbindningen av de offentliga och de privata händelserna kunnat vara avsevärt mer klargörande, de senare blir mest till anekdoter.

 

Post-sanningen i USA

Bland alla de som i USA producerar videor för YouTube-spridning har sedan flera år David Pakman framstått som en av mest kunskapsrika och nyanserade. Han har nu producerat en bok som utgår från hans erfarenheter som politisk kommentator, boken heter The Echo Machine. How Right-Wing Extremism Created a Post-Truth America (2025).

I denna presenterar han vad han uppfattar som hindren för ett (som han ser det) återupprättande av den sanningsbaserade amerikanska (mediala) offentligheten så som den såg ut fram till för cirka sextio år sedan. Han räknar upp ett antal faktorer som behöver rättas till för att en hållbarare politisk diskussion ska kunna föras i USA, bland dessa är utbildningssystemens förbättring ett centralt inslag. Detta är nödvändigt för att skapa en mer filosofiskt grundad kunskap om vad verkligheten är för att i sin tur kunna forma förutsättningar kring ett sanningssökande utan medialt skapade skygglappar och partipolitisk polarisering.

Mycket av texten påminner om traditionella amerikanska liberalers resonemang. Ett problem är att de grundläggande ekonomisk-politiska relationer som skapat samtidens reaktionära uppsving inte får en genomarbetad diskussion och Pakman ägnar sig i huvudsak åt att föra fram mer enkelt ideologiska orsaker till trumpismen och MAGA-rörelsen. Han beskriver sig som en socialdemokrat av den nordiska typen, men han befinner sig i sin alltför idylliska presentation av den nordiska/skandinaviska verkligheten flera årtionden från dagens situation, med välfungerande sociala välfärdssystem och en god balans mellan arbete och kapital ­– vilket han uppfattar som värt att plantera i en USA-miljö.

Pakman anger lagstiftningen om medborgarrätt och rösträtt i mitten av 1960-talet som startpunkten för ultrahögerns kapning av det republikanska partiet, vilket flera andra politiska kommentatorer också anser: här utvecklades en reaktionär och i många stycken rasistisk rörelse utifrån nationalistiska och extremkristna grupperingar, med omfattande ekonomiskt stöd från miljonärer (och så småningom miljardärer). Pakman går sedan, på ett övervägande traditionellt journalistiskt sätt, igenom den politiska utvecklingen på nationell nivå med fokusering på vilka som valdes till presidenter från Nixon till Trump. Här framkommer inte mycket nytt, vilket även kan sägas om de historiska genomgångar av hur sanningssökandet har hanterats genom mänsklighetens historia som också finns i boken.

En grundbult i Pakmans kritiska reflektioner handlar just om sanningsbegreppet, där han bland annat hävdar att "vänsterns" postmodernism överbetonat det subjektiva och bortsett från "fakta", ett påstående som inte verifieras utan huvudsakligen blir till en förutsättning för att hävda att ett effektivt politiskt motstånd mot extremhögern är att arbeta med konkreta projekt och inte syssla med så mycket principfrågor. Samtidigt hävdar han att republikanerna sedan mitten av 1960-talet just gått ifrån fakta och inriktat sig på kulturell kamp – och detta har varit ytterst framgångsrikt. Kritiken mot "vänsterns" subjektivism inser inte heller att framlyftandet av konkreta erfarenheter av diskriminering och förtryck är just dessa fakta som kan vara basen för politiskt arbete, i boken blir det exempel på improduktiv "identitetspolitik".

Pakmans bok sägs handla om hur högern format den politiska diskussionen till en eko-maskin, inte minst genom användningen av olika (sociala) medier, men redovisningen av detta blir begränsad. Skickligare kampanjarbete och mer kampanjpengar för republikanerna samt demokraternas och "vänsterns" förlitande på kommunikation genom digitala kanaler i stället för MAGA-rörelsens gatuaktiviteter tar större plats i skildringen, liksom genomgången av valsystemet och (den demokratiskt förrädiska) elektorsapparaten.

Genomgående präglas texten av att centrala politisk-ekonomiska förhållanden blir väldigt knapphändigt diskuterade (utrikespolitiken knappast alls, en viktig del i extremhögerns nationella retorik), motsägelsepräglade påståenden om högerns och vänsterns arbetssätt upprepas vid ett flertal tillfällen och (vilket är den genomgående principen) hävdandet att gradvisa förändringar är mycket bättre än plötsliga omvälvningar. Exemplen som ges – strejker, civil olydnad,  sociala rörelser osv – är dock inte heller helt enkla att bara se som fredliga och gradvisa påtryckningar.

Pakmans socialdemokrati blir därmed ett tydligt amerikanskt exempel på en socialliberal hållning utan egentlig förändringskraft, med en välvillig önskan om en bättre värld men utan egentliga redskap för en sådan omvälvning.

 

Trumps maktövertagande

Det finns inget slut på poddar, artiklar och böcker efter Donald Trumps maktövertagande i USA för snart nio månader sedan. Allt från psykologiska resonemang om hans uppväxt i en familj präglad av faderns makt- och penninghunger till skildringar av försöket till statskupp den 6 januari 2021 efter det förlorade presidentvalet har lyft fram Donalds oupphörliga strävan efter uppmärksamhet och personlig makt.

I en helt nyskriven bok, Dictator from day one. How Donald Trump is overtrowing the constitution and how to fight back gör den liberale skribenten Robert Tracinski ett ambitiöst försök att på ett begränsat antal sidor (142) reda ut vad Trump faktiskt har gjort under sin andra presidentperiod, inte bara vad han sagt sig vilja göra.

Nu är det ju egentligen inte så stor skillnad på viljan och görandet, till skillnad från mer "liberala" USA-politiker har han inte dolt sig agenda utan varit väldigt tydlig i sin strävan efter absolut makt. Tracinski går igenom de fem fält där det redan genomförts stora förändringar i relation till den amerikanska författningen samt vad som kan göras för att motarbeta envåldshärskaren.

För det är vad Tracinski hävdar: Trump är inte ute efter att genomföra ett sammanhängande ideologiskt-politiskt program utan att samla all makt hos sig själv, för att sedan kunna ta vilka beslut som helst (som sedan kan ändras nästa dag eller timme) utifrån ambitionen att berika sig själv, familjen eller de lojala medarbetarna. Alltså som vilken gangsterboss som helst (se bokens omslagsbild, Vita Husets officiella bild på Härskaren).

Det helt centrala i detta är att ta ifrån kongressen makten över ekonomin, vi ser detta i nuläget med budgetkampen som inneburit att delar av statsapparaten inte är finansierad vilket lett till inställd verksamhet och permitteringar av personal. De republikanska ledamöterna gör som Trump vill, men eftersom demokraterna den här gången inte gått med på The Big Beautiful Bill har man nu hamnat i denna, i ärlighetens namn märkliga, situation – initierad av Ronald Reagan på 1980-talet som ett konservativt påtryckningsmedel. De politiska analyser som påstår att de konservativa vill ta bort statsmakten har inte helt rätt, de vill behålla det som uppfyller deras politiska inriktning: militära utgifter, skattesänkningar för de rikaste – något som Trump stödjer. Det författningsogiltiga DOGE, en gång lett av Elon Musk, är ett redskap i att ta makt över den federala byråkratin och är i realiteten en konstitutionell kupp.

"Invandringsproblemet", en betydelsefull punkt i Trumps retorik, handlar enligt Tracinski i realiteten inte om att få bort gängkriminella från nationens gator utan att ge Ledaren möjlighet att bryta mot lagstiftning med det angivna syftet att rädda nationen från terrorism – men med det verkliga syftet att utmana domstolarnas makt. Trump har ju sett till att Högsta Domstolen har en majoritet av till honom lojala och även när domar i lägre instanser försöker hejda regimens framfart struntar regimen i det i förvissning om att HD står på presidentens sida. Domstolarnas verksamhet ska kontrolleras, oberoende advokatbyråers tillgång till federala resurser strikt begränsas och jurister förföljas. En sorts dubbelt rättssystem etableras där rättsordningen kan ske på ett mer normalt sätt i vanliga fall, men där Ledaren kan gå in och beordra rättsövergrepp och benådningar på eget bevåg. Motståndet ska krossas.

Ytterligare områden där en presumtiv diktator riktar in sig på att förgöra motståndare är medierna och utbildningsväsendet, så att information och kunskap följer maktens påbud. Även detta har varit en tydlig ambition för Trump, med attackerna på universitet, press och tv-bolag: allt som inte behagar honom ska tas bort och förbjudas. Maktmedlet här är att återkalla sändningslicenser eller hota med ekonomiska repressalier. Ett intressant fält som Tracinski lyfter fram är försöken att ta över kongressbiblioteket där patentbyrån finns: på så sätt skulle statsmakten kunna få in stora summor pengar på universitetens forskning.

Trumps famösa tariffdekret bryter också den mot lagstiftningen eftersom presidenten inte ska kunna höja och sänka tullnivåerna på det slumpartade sätt som nu skett. Men avsikten här, liksom på de flesta områdena, är att genom mer eller mindre korrupta sätt generera mer pengar till Trump-kretsen (se etableringen av kryptovalutor).

Många fler områden där denna gangsterregim tillåts roffa åt sig makt och resurser finns skildrade i Tracinskis bok, allt stillatigande accepterat av ett kapat republikanskt parti. (Kolla gärna in David A. Grahams bok om Project 2025, den grund för strategin som Trump före valet påstod sig inte känna till, jag har en text om detta på denna blogg).

Som den liberal Tracinski är har han dock några råd att ge till det demokratiska partiet, som paralyserat länge åsett förödelsen av författning och rättsordning. Hans övergripande råd är att kämpa på alla områden, även om man vet att man kommer att förlora de enskilda slagen. Man ska inte ge upp med en gång utan trötta ut envåldshärskaren med de medel i den liberala demokratin som finns kvar.

Tracinski visar tydligt fram hur Trump-gängets strategi kring ett maktövertagande ser ut, med ekonomin, rättsordningen och informationskontrollen som bärande element. Men hans motmedel begränsar sig till att använda de redskap som regimen till stor del redan skaffat sig kontroll över. Man kan undra vad folkets stora massor skulle kunna ha för roll att spela i ett motstånd eller om andra politiska ideologier än en klassisk liberalism skulle kunna förklara det etno-fascistiska styre som håller på att växa fram – eller är detta för farligt att aktivera för en liberal?

 

 

1990-talet och nyliberalismen

Vad blev fel i politiken och ekonomin under 1990-talet både i Sverige och i världen i övrigt? Det är vad Aftonbladet-journalisten Karin Pettersson försöker reda ut i den nyutkomna boken Förbannelsen.

Det är dock inte bara en granskning av stora strukturella förändringar som hon gör, hon sätter in sig själv, sina (klassmässiga) förutsättningar, drömmar och erfarenheter från FN-besök och arbete i Finansdepartementet (då är hon dock inne på 2000-talets första decennium) i skildringen. Detta utlovar en intressant väv av personligt och offentligt, illusioner och verklighet, Sverige och världen.

Allt detta finns onekligen i boken, men på ett alltför översiktligt vis. De personliga inslagen blir huvudsakligen till upprepningar av att hon verkligen trodde på löftena om en friare värld efter Berlinmurens fall och upplösningen av Sovjetunionen respektive att vad hon benämner "min generation" hade dessa drömmar – helt plötsligt hade alla samma föreställningar som den unga Karin, bortblåst är sociala skillnader och erfarenheter.

Berättelsen om bakgrunden till de offentliga händelserna under 1990-talet lyfter fram viktiga delar som Balkan-kriget och president Clintons högersväng i USA-politiken. Detta kopplas till den nyliberala (politiska) ekonomi som slog igenom under 90-talet, förberedd med Reagan och Thatchers hävdande under 80-talet att det inte fanns något alternativ till slaktandet av offentlig välståndspolitik och förintandet av fackföreningar om det skulle gå att återskapa en tillväxtekonomi.

I boken finns också en uppgörelse med socialdemokraternas knäfall inför dessa ideologiska teser, inte minst efter misslyckandet med att lansera LO:s idé om löntagarfonder. Slutet av 70-talet präglades av näringslivets kamp mot detta förslag samt deras slutgiltiga seger när statsminister Palme och finansminister Feldt så uppenbart inte var intresserade av att kämpa för det. Avregleringen av begränsningen av bankernas utlåning i november 1985 var den kanske viktigaste händelsen i denna process för att släppa lös den nyliberalism som utlöste finanskriser och välfärdsnedskärningar alltsedan dess.

Petterssons genomgång av detta är relevant men alltför välkänd och lider brist på riktigt djup. Hennes erfarenhet som journalist visar sig här: relativt flyhänt skrivet men utan det riktiga forskningsdjupet. Ett exempel på det är när hon beskriver Bretton Woods-överenskommelsen 1944 mellan de blivande segrarmakterna i det andra världskriget, det som kom att ligga till grund för tre decenniers välfärdsideologi. Pettersson beskriver det som att det var den engelske ekonomen Keynes som kom att utforma avtalet, men det var i realiteten Harry Dexter White (i boken felaktigt kallad John Dexter White), USA:s representant, som med detta lands ekonomiska och militära styrka bakom sig kunde tvinga in världen i en ekonomisk ordning dominerad av USA.

Pettersson tydligaste kritik riktas mot den politik som fördes av socialdemokraterna under regeringsinnehavet 1994-2006, huvudsakligen med Göran Persson som stark man. Hon ser honom som en klassmedveten men socialkonservativ politiker som med sin betoning på åtstramningspolitik som botemedel mot finanskapitalets oansvarighet kom att godkänna nedmonteringen av den etablerade välfärdsstaten, allt från försämrade socialförsäkringar och infrastrukturer till segregerande skolpeng och bristande bostadsbyggande.

Boken Förbannelsen (vars titel är lite väl dåligt underbyggd i texten) tar alltså upp en stor mängd företeelser relevanta för en kritik av den nyliberala politiska ekonomin och dess förbindelser med rasism och främlingsfientlighet, men utan att komma med några rejäla insikter om djupare strukturella processer: ofta blir förklaringarna i stil med att någon mäktig politiker ville något – vilket i förlängningen blir paradoxalt då boken genomgående hävdar att den politiska sfären under perioden blev underordnad den ekonomiska.