USA:s politiska polarisering

Situationen i USA upptar just nu stora delar av mediernas rapportering om världen. Trump som president har vält många av föreställningarna om ett normalt politiskt liv över ända och försöken att förklara vad som händer utgår från många olika förklaringsmodeller.

Ezra Klein, kolumnist i New York Times och medskapare av nätpublikationen Vox kom för några år sedan ut med boken Why We're Polarized (2020), i övergången från Trump 1.0 till Biden som president – och mitt i den värsta pandemivågen. Hans svar på boktitelns fråga rör flera dimensioner av de senaste decenniernas förändringar på de social, politiska och mediala områdena.

Inledningsvis, egentligen i hela första halvan av boken, använder han sig av en mängd statistik, psykologiska labbexperiment och statsvetenskapliga enkätsvar som han hämtat från annan forskning. Det blir mycket siffror och procentberäkningar, inte ointressant men utan att det riktigt diskuteras hur de metoder som använts för att få fram alla dessa siffror påverkar statistiken (vem frågas, hur ser frågesituationen ut osv). Det han får fram är att polariseringen mellan grupper ökat och den huvudsakliga förklaringen ligger på två nivåer. Dels en påstådd allmänmänsklig: vi är sociala varelser och vill tillhöra en grupp, därmed är vi fientligt inställda till andra grupper. Dels på en individualpsykologisk: vi använder det politiska för att forma en identitet, inte en ideologi.

Frågan uppkommer då varför polariseringen blivit mer omfattande och hätskare. Det är här andra delen av boken (som är mer givande) utforskar olika fält i det sociala livet. Grundläggande är medborgarrättskampen i slutet av 1950- och början av 1960-talen, vilket fick polariseringen mellan vita och svarta, landsbygd mot storstäder, religion mot religion och kön mot kön att intensifieras, Som många andra som skrivit om denna period har påvisat blev den extremkonservativa och fundamentalistiskt-kristna delen av befolkningen i sydstaterna igångsatt, med hjälp av starka ekonomiska intressen, att bekämpa allehanda "liberala" försök att göra USA till något annat än "vad det var avsett att vara".

Det innebar att partierna blev ideologiskt mer enhetliga (särskilt republikanerna), tidigare kunde man beskriva dem som bestående av liberala, moderata och konservativa – båda två – vilket gav utrymme för kompromisser och samarbeten. Inte så nu. Effekterna av kraschen för lånebubblan 2008 och valet av Obama till president fick också igång den så kallade Tea Party-rörelsen vars djupt konservativa nationalism (och på många håll rasism) förstärkte denna tendens.

Omvandlingen av medielandskapet, från stora tidnings- och tv-företag med ambitionen att fånga partiöverskridande läsekretsar, till sociala medier där den som skriker mest (Trump) är den som får mest uppmärksamhet, har varit viktig och påverkat även de stora tidningarna.

Men också, och inte minst, konstruktionen av det politiska systemet i USA, där det republikanska partiet har stora fördelar i till exempel hur valdistrikten är utformade och att senaten består av 100 platser med 2 från varje delstat, oberoende av befolkningsmängd, gör att landsbygden (där republikanerna dominerar) har en klar fördel.

Att det inte är ett proportionerligt valsystem samt uppdelningen på tre separata delar av statsmakten (president, kongress och högsta domstolen) har också gjort styrandet i en polariserad politisk miljö än mer polariserad. Det har också inneburit att tillsättandet av de nio domarna (på livstid) i HD blivit totalt polariseringspolitiserat.

Kleins bok ger en hel del insikter i varför politiken i USA ser ut som den gör och att Trump kan agera som han gör utan att stöta på särskilt mycket motstånd i kongressen och högsta domstolen. Vad som fattas i den andra delen av boken är en tydligare diskussion av vad de stora sociala effekterna som de senaste fyra decenniernas nyliberala ekonomiska politik inneburit för den politiska sfären. En effekt är att MAGA och Trump-anhängarna nu är en väldigt heterogen grupp, med stora interna spänningar – men uppenbart missnöjda med båda partiernas etablissemang.

Men att resonera kring den (ny)liberala ekonomiska politiken kanske är att begära lite för mycket av en politisk kommentator som är tydlig med att han är liberal.

 

 

Liberalismens misslyckande

Den amerikanske statsvetarprofessorn Patrick J. Deneen har under de senaste åren gjort sig bemärkt genom att kraftig kritisera vad han kallar den "liberala regimen" för att bryta sönder västerlandets (och särskilt USAs) traditionella samhällsgemenskap och moral.

I boken, Why Liberalism Failed (2018), hävdar han att liberalismen har misslyckats genom att vara alltför framgångsrik! De grundläggande tankarna från John Locke (på 1600-talet) och John Stuart Mill (på 1800-talet), genom att hävda människors medfödda rättighet till frihet (liberalismens centrala begrepp), medfört dels att vi blivit ångestfyllda och isolerade individer, dels att statsmakten tillväxt okontrollerat för att ta hand om oss skyddslösa varelser.

Deneen går ända till antikens Platon och Aristoteles för att hitta motgiftet: inskolningen i traditioner av dygd och disciplin, förstärkt så småningom av kristna dogmer. Det blir under läsningen av boken allt tydligare att han önskar en återgång till ett samhällssystem där frigörelse och kritiskt tänkande försvinner, för att ersättas av patriarkala strukturer där kvinnorna inte ska behöva utföra slitsamt lönearbete och att skolorna ska införa kristna bönestunder och bibelläsning. Den högre utbildningen ska också rensas från allehanda "woke"-propaganda och bli till platser för riktig utbildning – dvs att läsa böcker av de "klassiska" författarna. Vid upprepade tillfällen i texten, närmast som ett mantra, nämner han också det hemska med att diskutera traditionella uppfattningar om kön och sexuella normer.

Allt sammantaget är det inte konstigt att denne katolske professor ses som ingående i en grupp "theocons", dvs konservativa med en önskan om att ta samhället tillbaka till de små lokala samhällen som hade en "gemensam" livssyn och kristen moraluppfattning. Så blir frågor om ras/etnicitet eller klass inte alls diskuterade, det tas för givet att alla i till exempel 1800-talets USA hade det utmärkt i tillägnandet av den gemensamma moralen och dygderna!

Trots vissa giltiga iakttagelser om livet i det nutida samhället (isolering, statsbyråkratins tillväxt, ekonomiska storbolags allt starkare kontroll och skapande av en mono(populär)kultur) fattas det stora bitar i analyserna. Som statsvetare håller sig Deneen till idéernas värld och diskuterar liberalismen som en sluten värld, utan att greppa att förändringarna det senaste halva seklet har med skiftningar inte minst i den politiska ekonomin att göra, till exempel nyliberalismens genomslag och betydelse för just de problem som han själv lyfter fram.

Liberalism blir för honom också en monolit, något som är en och samma sak, oberoende av från vilket perspektiv och livssituation man genomlever det sociala systemet. Större insikter om det materiella livets betydelse för omvandlingen/fullbordandet av denna idétradition hade gjort att Deneens tankegångar i slutet av boken om en återgång till 1800-talets småskalevärld, där alla vet sin plats, undvikit att få en så idealiserande och reaktionär ton.

Kannibalkapitalism

Nancy Fraser, professor i filosofi och statsvetenskap vid The New School for Social Research i New York City, hävdar i sin relativt nyutkomna bok Cannibal Capitalism (2022) att kapitalismen är som en orm som i sin glupskhet äter upp sin egen stjärt.

Fraser, född 1947, har sedan länge sysslat med rättviseteoretiska frågor och publicerat flera böcker om kapitalismens brister gällande (bland annat) detta. I denna bok lyfter hon fram de underliggande förutsättningar som gör att den ekonomiska sfären har fått en så dominerande roll inom kapitalismen samt nödvändigheten av att förstå att ekonomin inte kan ha sin dominerande position om de underliggande, men till stor del marginaliserade, faktorerna inte hade funnits.

Vilka är då dessa faktorer? Fraser betonar den sociala reproduktionen (barnpassning, skolor, sjukvård osv), naturen (resurskälla att utnyttja) samt den offentliga politiken (med lagstiftning som en viktig del). Men även exproprieringen eller konfiskeringen (av arbete, naturresurser och sociala institutioner, inte minst i den globala södern samt icke-vita även i den industrialiserade norra delen av jorden) som en förutsättning för den "fria" arbetsmarknadens exploatering i den högindustrialiserade världen poängteras.

I bokens olika kapitel granskar hon hur detta utnyttjande sett ut i den kapitalistiska ekonomin under olika tidsperioder från 1500-talet och framåt. Hon sammanbinder också dessa områden med varandra, i en ambition att försöksvis formulera vad ett överskridande av den kapitalistiska världens gränser borde ta fasta på, att inte stirra sig blind på den traditionella socialismens fokusering på arbetslivet och konflikten mellan arbete och kapital.

Rasismen som grund för kapitalismens vinstmöjligheter och förändringarna av köns/genuskonstruktioner, där nyliberalismen och feminismen hittade en gemensam plattform under de senaste decennierna, är några av de områden som visar på de möjligheter en utvidgad analys av kapitalismen, inte bara som ett ekonomiskt system utan som en social ordning, kan innebära.

Fraser är filosof, vilket märks i att texten mer präglas av inringningar av begrepp än utvidgade historiska exemplifieringar. Detta är inte ett stort problem, mer då att det förekommer många upprepningar av de grundläggande kategoriseringarna, inte bara mellan kapitlen utan i ett och samma kapitel, vilket gör att den värdefulla diskussionen om en utvidgad förståelse av kapitalismen blir uppbromsad. Antalet sidor i boken är inte överdrivet stort, men hade kunnat begränsas för att lyfta fram de onekligen viktiga resonemangen.

 

 

Populismmanifest

Begreppet "populism" har det senaste decenniet förekommit i de flesta diskussioner kring vad det är som förändrats i den politiska världen efter millennieskiftet. Inte för att populism inte har förekommit tidigare, men med den ökade mediebevakningen, av traditionella såväl som nyare sociala sådana, har både innehållet i medierna och diskussionen av deras specifika karaktär kommit att förknippas med begreppet.

Journalisterna Göran Greider och Åsa Linderborg har velat göra reda för vad begreppet betyder och gav 2018 ut boken Populistiska manifestet (en hänvisning till Det kommunistiska partiets manifest från revolutionsåret 1848). Där presenterade de sina egna 151 förslag (eller som de benämner det "teser") kring hur populism skulle kunna användas i ett vänsterpolitiskt/socialistiskt syfte.

Populism används generellt i betydelsen "folket mot eliten", men vad man lägger in i termerna "folket" respektive "eliten" skiljer sig starkt åt beroende på politisk hemvist. Greider/Linderborg pekar på hur högerpopulister – som anser att eliten består av medier, vänstern, feminismen, mångkulturen och judar bland annat – totalt missar att intressera sig för den verkliga eliten, kapitalägarna. Därför blir allehanda populister av detta slag – från SD till Trump – hänvisade till att hitta sina strykpåsar bland de grupper som under de senaste (åtminstone) fyra decennierna utsatts för de nyliberala ekonomiska eliternas övergrepp.

Men författarna hävdar också att om man på vänsterkanten vill nå "folket" så får man allt försöka visa ett engagemang och en passion för sina åsikter och motmedel, inte göra som det socialdemokratiska partiet mumla och fungera som en stödgrupp för det kapitalistiska systemet. Alltså ta vara på ett vänsterpopulistiskt alternativ, där välfärden och människors likheter betonas, men också att man inte är rädda för att till exempel diskutera om det finns ett tak för invandringen utifrån vad landet kan hantera.

Många olika förslag och kritiska synpunkter ges i de 151 teserna, men som en intressant detalj kan lyftas fram att de skriver om nuvarande vicepresidenten i USA, J.D. Vance, och hans självbiografiska bok från 2016, Hillbilly Ellegy i positiva ordalag, som en beskrivning av de mer eller mindre utslagna i det nyliberala USA och deras konservativa reaktion. Undrar vad författarna säger idag om Vance.

Fascismens historia

Genomlysningar av vad fascism "egentligen" innebär har väl förekommit alltsedan begreppet förankrades i Italien för drygt hundra år sedan, men under det senaste decenniet har flera grundliga undersökningar gjorts i relation till samtidens ultranationalistiska rörelser och deras möjliga samband med den historiska fascismen.

Den svenske historikern och vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad kom 2013 ut med boken Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia där han på runt 400 sidor gjorde en djupdykning i inte bara den italienska och tyska historien utan även i hur motsvarande ideologi manifesterade sig i de nordiska länderna.

Arnstad diskuterar också kritiskt hur flera andra fascismforskare har definierat begreppet och som startpunkt för sin undersökning anger han att fascism är en "folklig ultranationalism i syfte att återföda nationen". Startpunkten med Italien 1919 får då sin uppenbara förklaring: trots att landet befann sig på den segrande sidan i första världskriget innebar det föga för dem som ville etablera landet som en stormakt. Nationalisternas kamp mot både konservatismen och socialismen/kommunismen skedde samtidigt i ett flertal (gamla och nya) länder efter kriget, i ett flertal av dem var det en hårt trängd lägre medelklass som lyssnade till lockropen.

Tyskland genomgick på samma sätt en nationalistisk utveckling under 1920, även om den tog längre tid än i Italien där Mussolini gavs makten 1922. Liksom i Tyskland skedde detta genom etablerade parlamentariska rutiner, även om de vid val inte fick någon majoritet av rösterna.

Snarare var det så att den etablerade liberala och konservativa borgerligheten inte kunde hantera den folkligt grundade rörelsen (i fallet Italien) eller den samhälleliga våldsverkan som utfördes av fascisterna samt tron att man skulle kunna hantera dem när de väl fick makten (i fallet Tyskland).

Arnstad analyserar flera aspekter av fascismen, inte minst frågan om rasism och judeutrotningen i olika länder. Exemplen ges bland annat från Rumänien, Ungern, Frankrike och Litauen, medan Spanien ges en särskild historik.

I Finland fanns en ytterst brutal variant i Lasso-rörelsen, som bidrog till att tiden från frigörelsen från Ryssland vid första världskriget slut till samarbetet med nazi-Tyskland under slutet av andra världskriget blev så konfliktfyllt för landet.

Många fler exempel och definitionsdiskussioner finns i boken, stundtals lite väl detaljerat beskrivet, men som helhet är den en värdefull ingång till frågan om fascismen. Eftersom den publicerades redan 2013 finns inte några utförliga kapitel om Sverigedemokraterna eller trumpismen, men som läsare kan man själv dra slutsatser om hur nära olika ultranationalistiska/fascistiska rörelser de befinner sig.

 

Radikaliserad konservatism

 

I samtidens diskussioner om högerextrema politiska rörelser, fascistiska tendenser och Trump fastnar argumenten ofta kring situationen i USA, med möjligen några korta kommentarer om Ungern, östra Tyskland eller Indien. Det är därför givande att läsa en bok i detta ämne vars huvudsakliga land inte är något av de ovanstående.

I statsvetaren och skribenten Natascha Strobls Radikaliserad konservatism (2022) är det hennes hemland Österrike som står i centrum och som titeln anger är det inte "renodlat" fascistiska grupperingar som hon koncentrerat sig på utan mer traditionella konservativa parlamentariska partier och hur de influerats av högerradikalt/fascistiskt språkbruk och ideologi.

Det hindrar inte att Trump och politiken i USA blir ett konstant jämförelseobjekt i boken, men det är det Österrikiska folkpartiet (ÖVP) och dess unge ledare under åren 2017-2021, Sebastian Kurz, som upptar mycket plats. Här finns exempel på hur samma metoder för att tränga sig in i den politiska vardagen som går att upptäcka i andra länder använts för att omforma ett traditionellt konservativt parti till en auktoritär och radikaliserad gruppering.

Österrike hade sin egen form av fascistisk politik under mellankrigstiden och anslöts till Nazi-Tyskland i slutet av 1930-talet, så det finns onekligen historiska traditioner att anknyta till. Men som Strobl visar så har dagspolitiken även det senaste decenniet präglats av fascistinfluerade metoder i syfte att skapa ett mer auktoritärt styre i landet.

Strobl pekar ut sex steg för att uppnå detta syfte, metoder som Jason Stanley på ett likartat sätt identifierat i sin bok Fascismens metoder, men Stanley nämner inte Österrike utan rör huvudsakligen USA (en text om den boken finns på annan plats i denna blogg).

Stegen som Strobl identifierar är: regelbrott (att bryta mot traditionella politiska spelregler); polarisering (vi mot dem); ledarkult; attacker mot statens institutioner; mediala provokationer (i syfte att få ständig uppmärksamhet och styra det politiska samtalet); skapande av alternativa verkligheter (genom ständiga lögner).

Strobls bok fungerar som en viktig belysning av en påtagligt hotfull tendens i nutidens politiska verklighet i många länder.

 

Fascismens metoder

Fascismens sätt att smyga sig på de liberala politiska demokratierna blir allt oftare hänvisade till i samtidens diskussioner. Inte så konstigt med tanke på utvecklingen i USA under Trump, men också i relation till situationen i andra länder som Ungern, Turkiet och Indien. Trots olika historiska förutsättningar och religioner går det att se likartade tendenser eller genomföranden av åtgärder som påminner om de ursprungliga fascistiska rörelserna i Italien, Tyskland och Spanien.

Filosofiprofessorn vid Yale-universitetet i USA Jason Stanley har i flera böcker på ett mer populärvetenskapligt sätt tagit fram centrala delar i fascismens politiska strategier för att varna för dessa. I Fascismens metoder. Att skilja "dom" från "oss" (2018, på svenska 2021) tar han fram tio olika aspekter av denna ideologi som alla på olika sätt kan upptäckas om man skärskådar hur dessa rörelser motiverar sina politiska ställningstaganden.

Övergripande handlar det om, som bokens undertitel anger, att skilja "oss" från "dom". Man lyfter i socialdarwinistisk anda fram vad man påstår är naturliga hierarkier (mellan vita och icke-vita, män och kvinnor, arbetsamma och lata, den moraliska landsbygden och sexualiserade storstaden osv) och en mytisk ursprungstillvaro baserad på dessa hierarkier för att kunna argumentera för en renhetskult där främmande/invandrande element ska sopas bort (judar, svarta i en vit majoritetskultur, hundätande haitier med flera). För att kunna hävda att detta är verkligheten måste man ljuga så mycket och så ofta att lögnen blir verklighet (typexempel Trump), vilket leder till en allmän förlust av tillit i samhället och stimulerandet av konspirationsidéer – för hur ska invånarna kunna få något sammanhang i sin tillvaro när splittring är en central ingrediens i propagandan? Vanlig är också en offerberättelse, där den rena och överlägsna befolkningen hotas av de underlägsnas befolkningsökning.

Att skapa splittring är alltså en viktig aspekt, därför blir all mänsklig aktivitet som försöker sammanföra individerna (praktexemplet är fackföreningar) till måltavlor för fascismen, som vill få oss att dyrka ledaren som ska lösa alla problem.

Som synes ger Stanleys genomgång en klargörande bild av de beståndsdelar som präglar mycket av turbulensen i samtiden. Han har uppenbarligen en traditionell politisk liberalism som sin egen utgångspunkt, vilket gör att han både framför denna som den mänskligt "naturliga" utgångspunkten för sin diskussion och tar den som slutpunkt i bekämpandet av fascismen. Detta gör att han inte riktigt kan komma åt grunderna för de "högerextrema" rörelserna, diskussionen håller sig på det idémässiga planet för det mesta.

Men trots detta ger hans redogörelse för de tio samverkande metoderna läsaren insikter om vad det gäller att hålla ögonen på i den samtida politiska kulturen.