Vad blev fel i politiken och ekonomin under 1990-talet både i Sverige och i världen i övrigt? Det är vad Aftonbladet-journalisten Karin Pettersson försöker reda ut i den nyutkomna boken Förbannelsen.
Det är dock inte bara en granskning av stora strukturella förändringar som hon gör, hon sätter in sig själv, sina (klassmässiga) förutsättningar, drömmar och erfarenheter från FN-besök och arbete i Finansdepartementet (då är hon dock inne på 2000-talets första decennium) i skildringen. Detta utlovar en intressant väv av personligt och offentligt, illusioner och verklighet, Sverige och världen.
Allt detta finns onekligen i boken, men på ett alltför översiktligt vis. De personliga inslagen blir huvudsakligen till upprepningar av att hon verkligen trodde på löftena om en friare värld efter Berlinmurens fall och upplösningen av Sovjetunionen respektive att vad hon benämner "min generation" hade dessa drömmar – helt plötsligt hade alla samma föreställningar som den unga Karin, bortblåst är sociala skillnader och erfarenheter.
Berättelsen om bakgrunden till de offentliga händelserna under 1990-talet lyfter fram viktiga delar som Balkan-kriget och president Clintons högersväng i USA-politiken. Detta kopplas till den nyliberala (politiska) ekonomi som slog igenom under 90-talet, förberedd med Reagan och Thatchers hävdande under 80-talet att det inte fanns något alternativ till slaktandet av offentlig välståndspolitik och förintandet av fackföreningar om det skulle gå att återskapa en tillväxtekonomi.
I boken finns också en uppgörelse med socialdemokraternas knäfall inför dessa ideologiska teser, inte minst efter misslyckandet med att lansera LO:s idé om löntagarfonder. Slutet av 70-talet präglades av näringslivets kamp mot detta förslag samt deras slutgiltiga seger när statsminister Palme och finansminister Feldt så uppenbart inte var intresserade av att kämpa för det. Avregleringen av begränsningen av bankernas utlåning i november 1985 var den kanske viktigaste händelsen i denna process för att släppa lös den nyliberalism som utlöste finanskriser och välfärdsnedskärningar alltsedan dess.
Petterssons genomgång av detta är relevant men alltför välkänd och lider brist på riktigt djup. Hennes erfarenhet som journalist visar sig här: relativt flyhänt skrivet men utan det riktiga forskningsdjupet. Ett exempel på det är när hon beskriver Bretton Woods-överenskommelsen 1944 mellan de blivande segrarmakterna i det andra världskriget, det som kom att ligga till grund för tre decenniers välfärdsideologi. Pettersson beskriver det som att det var den engelske ekonomen Keynes som kom att utforma avtalet, men det var i realiteten Harry Dexter White (i boken felaktigt kallad John Dexter White), USA:s representant, som med detta lands ekonomiska och militära styrka bakom sig kunde tvinga in världen i en ekonomisk ordning dominerad av USA.
Pettersson tydligaste kritik riktas mot den politik som fördes av socialdemokraterna under regeringsinnehavet 1994-2006, huvudsakligen med Göran Persson som stark man. Hon ser honom som en klassmedveten men socialkonservativ politiker som med sin betoning på åtstramningspolitik som botemedel mot finanskapitalets oansvarighet kom att godkänna nedmonteringen av den etablerade välfärdsstaten, allt från försämrade socialförsäkringar och infrastrukturer till segregerande skolpeng och bristande bostadsbyggande.
Boken Förbannelsen (vars titel är lite väl dåligt underbyggd i texten) tar alltså upp en stor mängd företeelser relevanta för en kritik av den nyliberala politiska ekonomin och dess förbindelser med rasism och främlingsfientlighet, men utan att komma med några rejäla insikter om djupare strukturella processer: ofta blir förklaringarna i stil med att någon mäktig politiker ville något – vilket i förlängningen blir paradoxalt då boken genomgående hävdar att den politiska sfären under perioden blev underordnad den ekonomiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar