Post-sanningen i USA

Bland alla de som i USA producerar videor för YouTube-spridning har sedan flera år David Pakman framstått som en av mest kunskapsrika och nyanserade. Han har nu producerat en bok som utgår från hans erfarenheter som politisk kommentator, boken heter The Echo Machine. How Right-Wing Extremism Created a Post-Truth America (2025).

I denna presenterar han vad han uppfattar som hindren för ett (som han ser det) återupprättande av den sanningsbaserade amerikanska (mediala) offentligheten så som den såg ut fram till för cirka sextio år sedan. Han räknar upp ett antal faktorer som behöver rättas till för att en hållbarare politisk diskussion ska kunna föras i USA, bland dessa är utbildningssystemens förbättring ett centralt inslag. Detta är nödvändigt för att skapa en mer filosofiskt grundad kunskap om vad verkligheten är för att i sin tur kunna forma förutsättningar kring ett sanningssökande utan medialt skapade skygglappar och partipolitisk polarisering.

Mycket av texten påminner om traditionella amerikanska liberalers resonemang. Ett problem är att de grundläggande ekonomisk-politiska relationer som skapat samtidens reaktionära uppsving inte får en genomarbetad diskussion och Pakman ägnar sig i huvudsak åt att föra fram mer enkelt ideologiska orsaker till trumpismen och MAGA-rörelsen. Han beskriver sig som en socialdemokrat av den nordiska typen, men han befinner sig i sin alltför idylliska presentation av den nordiska/skandinaviska verkligheten flera årtionden från dagens situation, med välfungerande sociala välfärdssystem och en god balans mellan arbete och kapital ­– vilket han uppfattar som värt att plantera i en USA-miljö.

Pakman anger lagstiftningen om medborgarrätt och rösträtt i mitten av 1960-talet som startpunkten för ultrahögerns kapning av det republikanska partiet, vilket flera andra politiska kommentatorer också anser: här utvecklades en reaktionär och i många stycken rasistisk rörelse utifrån nationalistiska och extremkristna grupperingar, med omfattande ekonomiskt stöd från miljonärer (och så småningom miljardärer). Pakman går sedan, på ett övervägande traditionellt journalistiskt sätt, igenom den politiska utvecklingen på nationell nivå med fokusering på vilka som valdes till presidenter från Nixon till Trump. Här framkommer inte mycket nytt, vilket även kan sägas om de historiska genomgångar av hur sanningssökandet har hanterats genom mänsklighetens historia som också finns i boken.

En grundbult i Pakmans kritiska reflektioner handlar just om sanningsbegreppet, där han bland annat hävdar att "vänsterns" postmodernism överbetonat det subjektiva och bortsett från "fakta", ett påstående som inte verifieras utan huvudsakligen blir till en förutsättning för att hävda att ett effektivt politiskt motstånd mot extremhögern är att arbeta med konkreta projekt och inte syssla med så mycket principfrågor. Samtidigt hävdar han att republikanerna sedan mitten av 1960-talet just gått ifrån fakta och inriktat sig på kulturell kamp – och detta har varit ytterst framgångsrikt. Kritiken mot "vänsterns" subjektivism inser inte heller att framlyftandet av konkreta erfarenheter av diskriminering och förtryck är just dessa fakta som kan vara basen för politiskt arbete, i boken blir det exempel på improduktiv "identitetspolitik".

Pakmans bok sägs handla om hur högern format den politiska diskussionen till en eko-maskin, inte minst genom användningen av olika (sociala) medier, men redovisningen av detta blir begränsad. Skickligare kampanjarbete och mer kampanjpengar för republikanerna samt demokraternas och "vänsterns" förlitande på kommunikation genom digitala kanaler i stället för MAGA-rörelsens gatuaktiviteter tar större plats i skildringen, liksom genomgången av valsystemet och (den demokratiskt förrädiska) elektorsapparaten.

Genomgående präglas texten av att centrala politisk-ekonomiska förhållanden blir väldigt knapphändigt diskuterade (utrikespolitiken knappast alls, en viktig del i extremhögerns nationella retorik), motsägelsepräglade påståenden om högerns och vänsterns arbetssätt upprepas vid ett flertal tillfällen och (vilket är den genomgående principen) hävdandet att gradvisa förändringar är mycket bättre än plötsliga omvälvningar. Exemplen som ges – strejker, civil olydnad,  sociala rörelser osv – är dock inte heller helt enkla att bara se som fredliga och gradvisa påtryckningar.

Pakmans socialdemokrati blir därmed ett tydligt amerikanskt exempel på en socialliberal hållning utan egentlig förändringskraft, med en välvillig önskan om en bättre värld men utan egentliga redskap för en sådan omvälvning.