Håkan Thörn, sociolog i Göteborg, har länge forskat och undervisat om sociala rörelser och deras relationer till vad som kallas globaliseringen. 2004 kom han ut med boken Globaliseringens dimensioner. Nationalstat, världssamhälle, demokrati och sociala rörelser där han – några år efter protesterna i Seattle 1999 vid Världshandelsorganisationens möte, protesterna i Göteborg vid EU-mötet sommaren 2001 och terrorattacken den 11 september 2001 mot World Trade Center-tornen i New York – ringade in både de sociala företeelser som anges i bokens undertitel och redogjorde för väsentliga delar av den forskning som tagit sig an dem och deras historiska förutsättningar.
Förståeligt nog är det mycket som behöver avhandlad på bokens cirka 230 sidor, men Thörn gör ett bra arbete när han förklarar såväl sin samtids ekonomiska, politiska och sociala läge som dess historiska förutsättningar. Att den fortsatta utvecklingen under de kommande tjugo år inte riktigt löpt utefter de linjer Thörn hoppats kan han knappast lastas för.
Det är fragmenteringen av de moderna nationalstaterna, dess orsaker och följder som står i centrum i texten. Thörn ser den ekonomiska globaliseringen och dess teoretiska fundament nyliberalismen som grundskottet för den sammanhållna nationalstat som formades med början vid 1800-talets början. Paradoxalt nog var det dessa nationalstater själva som, medan de fortfarande hade det dominerande inflytandet i politiska processer, som efter välfärdskapitalismens svårigheter på 1970-talet såg till att släppa på de grundläggande ekonomiska och finansiella restriktioner som begränsat kapitalägare från att berika sig på bekostnad av den absolut dominerande delen av jordens befolkning.
Nationalstaten är fortfarande stark genom sitt våldsmonopol och har ett visst inflytande globalt sett, men vad Thörn benämner multicentriska krafter kämpar med nationalstaterna om makt och inflytande – samtidigt som att man ingår i komplexa formella och informella nätverk (Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen, FN med mera).
Men här finns också såväl formella organisationer i det så kallade civila samhället som agerar för andra perspektiv, liksom de mer lösliga sociala rörelser som Thörn ägnat en stor del av sin forskning åt. Alla dessa krafter agerar i en situation präglad av en samtidig sammandragning och itudelning av kulturella gemenskaper, vilket också får sina effekter på identitetsskapandet på både kollektiv och individuell nivå.
Den sönderslitning som den ekonomiska globaliseringen medfört i stora delar av världen har inneburit att en, ofta religiösa utformad nationalism, brutit fram som försök att stabilisera tillvaron. Thörn hänvisar till flera sociala forskare när han nyanserat förklarar de olika dimensionerna av fragmentering, främst är det Zygmunt Bauman som får ge övergripande formuleringar kring dessa processer. Inte bara nationalistiska försök att skapa homogena föreställda gemenskaper förekommer utan den hybridisering av identiteter som blir resultatet av att tillvaron för så många människor, på så många olika sätt, omformas med de ekonomiska, politiska och sociala förändringarna lyfts fram i texten och ges av Thörn en möjlighet att skapa en mer demokratisk värld.
Hur kan man då karaktärisera det samtida samhället? Thörn använder sig av sociologen Manuels Castels begrepp "informationskapitalism", där informationsinsamling och användning ges en central plats i den kapitalistiska ordning som inte gett upp sin makt utan ständigt omvandlas. Andra nutida forskare använder begreppen "övervakningssamhälle" och "technofeodalism" för motsvarande förklaringsförsök.
Klart är väl att digital datainsamling är det centrala för den typ av sammankoppling med kapitalackumulering som nu pågår och formar ytterst maktfullkomliga instrument för dem som vill styra världen.
