1990-talet och nyliberalismen

Vad blev fel i politiken och ekonomin under 1990-talet både i Sverige och i världen i övrigt? Det är vad Aftonbladet-journalisten Karin Pettersson försöker reda ut i den nyutkomna boken Förbannelsen.

Det är dock inte bara en granskning av stora strukturella förändringar som hon gör, hon sätter in sig själv, sina (klassmässiga) förutsättningar, drömmar och erfarenheter från FN-besök och arbete i Finansdepartementet (då är hon dock inne på 2000-talets första decennium) i skildringen. Detta utlovar en intressant väv av personligt och offentligt, illusioner och verklighet, Sverige och världen.

Allt detta finns onekligen i boken, men på ett alltför översiktligt vis. De personliga inslagen blir huvudsakligen till upprepningar av att hon verkligen trodde på löftena om en friare värld efter Berlinmurens fall och upplösningen av Sovjetunionen respektive att vad hon benämner "min generation" hade dessa drömmar – helt plötsligt hade alla samma föreställningar som den unga Karin, bortblåst är sociala skillnader och erfarenheter.

Berättelsen om bakgrunden till de offentliga händelserna under 1990-talet lyfter fram viktiga delar som Balkan-kriget och president Clintons högersväng i USA-politiken. Detta kopplas till den nyliberala (politiska) ekonomi som slog igenom under 90-talet, förberedd med Reagan och Thatchers hävdande under 80-talet att det inte fanns något alternativ till slaktandet av offentlig välståndspolitik och förintandet av fackföreningar om det skulle gå att återskapa en tillväxtekonomi.

I boken finns också en uppgörelse med socialdemokraternas knäfall inför dessa ideologiska teser, inte minst efter misslyckandet med att lansera LO:s idé om löntagarfonder. Slutet av 70-talet präglades av näringslivets kamp mot detta förslag samt deras slutgiltiga seger när statsminister Palme och finansminister Feldt så uppenbart inte var intresserade av att kämpa för det. Avregleringen av begränsningen av bankernas utlåning i november 1985 var den kanske viktigaste händelsen i denna process för att släppa lös den nyliberalism som utlöste finanskriser och välfärdsnedskärningar alltsedan dess.

Petterssons genomgång av detta är relevant men alltför välkänd och lider brist på riktigt djup. Hennes erfarenhet som journalist visar sig här: relativt flyhänt skrivet men utan det riktiga forskningsdjupet. Ett exempel på det är när hon beskriver Bretton Woods-överenskommelsen 1944 mellan de blivande segrarmakterna i det andra världskriget, det som kom att ligga till grund för tre decenniers välfärdsideologi. Pettersson beskriver det som att det var den engelske ekonomen Keynes som kom att utforma avtalet, men det var i realiteten Harry Dexter White (i boken felaktigt kallad John Dexter White), USA:s representant, som med detta lands ekonomiska och militära styrka bakom sig kunde tvinga in världen i en ekonomisk ordning dominerad av USA.

Pettersson tydligaste kritik riktas mot den politik som fördes av socialdemokraterna under regeringsinnehavet 1994-2006, huvudsakligen med Göran Persson som stark man. Hon ser honom som en klassmedveten men socialkonservativ politiker som med sin betoning på åtstramningspolitik som botemedel mot finanskapitalets oansvarighet kom att godkänna nedmonteringen av den etablerade välfärdsstaten, allt från försämrade socialförsäkringar och infrastrukturer till segregerande skolpeng och bristande bostadsbyggande.

Boken Förbannelsen (vars titel är lite väl dåligt underbyggd i texten) tar alltså upp en stor mängd företeelser relevanta för en kritik av den nyliberala politiska ekonomin och dess förbindelser med rasism och främlingsfientlighet, men utan att komma med några rejäla insikter om djupare strukturella processer: ofta blir förklaringarna i stil med att någon mäktig politiker ville något – vilket i förlängningen blir paradoxalt då boken genomgående hävdar att den politiska sfären under perioden blev underordnad den ekonomiska.

 

1984 och George Orwell

Den brittiske författaren George Orwells roman 1984 räknas till den dystopiska politiska litteraturens mest inflytelserika verk. Den skrevs 1948 och Orwell vände på ordningen av de två sista siffrorna för att skapa boktiteln, kanske för att vända upp-och-ner på föreställningen om det nyss avslutade krigets segrare som något nobelt och rättvist rike.

Orwell, född 1903 under namnet Eric Blair, hade under 1930-talet blivit uppmärksammad för sin journalistik och sina reportage, huvudsakligen från fattiga och konfliktfyllda områden i Europa. Han hade skildrat livet i London, Paris och Wales samt erfarenheterna i spanska inbördeskriget i slutet av decenniet, där han hade ingått i de internationella styrkor som försökte bistå den lagliga regeringen mot fascisterna kupp – till föga nytta. Under det andra världskriget hade han några år arbetat med propagandasändningar på BBC, erfarenheterna av detta och händelserna i Spanien använde han för att skapa sina två världsberömda romaner.

Animal Farm (Djurfarmen) är en satirisk skildring av livet i Sovjetunionen under ledaren Josef Stalin. Den hade han haft svårigheter att få publicerad eftersom Sovjet under kriget var en viktig allierad för västmakterna, men i samband med krigsslutet kom den till slut ut.

Orwell, som beskrev sig politiskt som demokratisk socialist, fortsatte i 1984 att kritisera de totalitära krafter han sett växa fram under 1930-talet. "Storebror" leder här det allsmäktiga Partiet i riket Oceanien, en av tre dominerande nationer som ständigt bekämpar varandra efter ett förödande kärnvapenkrig. Eller gör de? Här kommer en central punkt i romanen: eftersom Partiet har i stort sett total kontroll även över språket och därmed människors minne är det högst osäkert om något av det som huvudkaraktären Winston Smith tror sig veta faktiskt har hänt. Det kanske är så att Partiet uppfunnit kriget för att hålla befolkningen krigsalert och därmed kunna motivera all den tankekontroll och det fysiska förtryck som de utsätts för.

Berättelsen är i stort uppdelad i fyra delar. Först får vi följa Winstons arbete på Sanningsministeriet, där hans arbete utgörs av att, tillsammans med en uppsjö andra människor, ändra texter om såväl historiskt material som nutidshändelserna så att de passar de politiska åsikterna allteftersom dessa ändras. Detta är viktigt för att kontrollera de som arbetar i Partiets olika avdelningar, för de fattiga "proleterna" behövs inte detta då de ses som alltför intellektuellt begränsade för att kunna utgöra ett hot. Winston träffar på ministeriet den drygt tio år yngre Julia och de inleder en (inte minst) sexuell och därmed livsfarlig förbindelse.

Romanen inleds med att vi får följa hur Winston börjar skriva en dagbok i hemlighet, i trots mot förtrycket. När han träffat Julia blir deras motstånd än tydligare, även om hon mest avser att bryta mot maktens regler för att kunna känna sig individuellt fri. De får kontakt med, vad de tror är en motståndsrörelse, den som Partiet utmålar som sin huvudfiende. De får också en bok om "Oligarkisk kollektivism" som analyserar det politiska förtrycket och vilket motstånd som går att göra – inte mycket påstår texten, i varje fall i dagsläget. Denna text (som är mycket mer sociologisk-ideologisk än resten av boken) utgör det tredje avsnittet i 1984.

Den sista delen berättar om hur det visar sig att Winston och Julia lurats att tro på motståndsrörelsen, hur de grips och torteras för att deras medvetande ska bli helt kontrollerat av Partiet. Här får vi, liksom i resten av boken, huvudsakligen följa vad som händer Winston (utan att det är en jag-roman), den brutala fysiska och mentala misshandel han utsätts för och hans slutgiltiga seger över sig själv och "insikten" att han älskar Storebror.

Avslutningsvis får vi en kommenterande del där den centrala del i Storebrors makt som är "ny-språket" förklaras: genom att förenkla språket förminskas också tanke- och föreställningsförmågan så att de underlydande inte ens kan tänka sig att göra uppror. Parollerna är: Krig är Fred, Frihet är Slaveri, Okunnighet är Styrka.

Orwells roman har från sin publicering setts som en av 1900-talets viktigaste texter. Den har använts av olika politiska grupperingar för att varna för motståndarsidans totalitära hot och haft enorm betydelse för hur den västerländska kulturen sett på sig själv och framtiden.

Onekligen är den en stark skildring av yttre och inre övervåld – och kan ses som en varning för hur samtidens politiskt totalitära makter kan komma att i en snar framtid kontrollera oss.

 

Julia Kristeva och Främlingen

Varför är de som uppfattas som "främlingar" så hotfulla för så många? Och är vi alla främlingar för någon/några på detta jordklot – vilket gör oss alla till främlingar?

Förståelsen av vad föreställningar om främlingar gör med oss och den mänskliga kulturen och den sociala samvaron har ständigt varit frågor under den mänskliga historien och under de senaste decennierna skapat stora slitningar i de flesta länder. Främlingsfientlighet, för att inte benämna det -hat, genomsyrar diskussioner om politik, ekonomi, kultur och identitet.

Den bulgarisk-franska psykoanalytikern och språkforskaren Julia Kristeva har alltsedan 1960-talet varit verksam i dessa diskussioner. Hon har använt psykoanalytiska teorier, i många stycken hämtade från Sigmund Freud, för att analysera hur inre utvecklingsprocesser samspelar med samhälleliga fenomen i skapande av de sociokulturella mönster som präglar vår tillvaro.

Kristeva har bland annat format begreppet abjektion för att tydliggöra den separation från modern och hennes kropp som hon hävdar är central för allas vårt människoblivande. Abjektionen innebär ett (nödvändigt) avståndstagande från den kropp som det lilla barnet fram till förlossningen har varit en del av och som utvecklingen efter förlossningen och i skapandet av det egna jaget gör nödvändig – men detta är inte en enkel process, separationen innebär att avståndstagandet blir ångestfyllt, närmast en fysisk utstötning samtidigt som avståndet inte kan bli totalt. Dessa resonemang har till exempel även använts för att förstå skräckfilmens attraktionskraft, inte minst för en yngre publik.

I boken Étrangers á nous-mêmes (1988), på svenska Främlingar för oss själva 1991) hävdar hon både att främlingskapet är en förutsättning för framväxten av "civilisationen" (att skillnaden mellan "oss" och "dem" genom historien bidragit till att definiera vad det är som kännetecknar "oss") och insikten att det som uppfattas som det främmande är aspekter av oss själva som vi önskar stöta ur ur oss i en psykologisk mening. "Projicering" är en aspekt av detta och i den nuvarande världspolitiska kampen är det tydligt att påståenden om fienden ofta handlar om att det som är för ångestfyllt att erkänna hos sig själv (och sin politiska grupp) blir placerat hos motståndaren.

Kristeva för i boken intrikata resonemang om hur detta kan förstås med psykoanalytiska termer, men här finns också en omfattande genomgång hur detta med det främmande har hanterats genom (den huvudsakligen västerländska) historien. Avslutningsvis tar hon upp Freuds essä om det kusliga, Das Unheimliche från 1919, och hur begreppet "unheimlich" befinner sig så nära termen "heimlich" att dettas betydelse av hemlik också antyder hemlig, det vill säga att det som är välbekant/hemlikt också bär på det hemliga och kusliga, vilket blir o-hemligt just genom det kusliga. Även detta har i forskning om skräckberättelse i olika medier använts för att förstå varför något som är skräckfyllt även fascinerar.

Kristevas skrifter är generellt sett inte bland de lättaste att läsa, med sin både psykoanalytiska och språkfilosofiska bakgrund kräver det ganska mycket av läsaren. Men hon är en de betydelsefullaste forskarna inom dessa områden och väl värd att närmare bekanta sig med.

 

Gunnar Myrdal

Gunnar Myrdal var sedan 1930-talet den mest inflytelserike nationalekonomen i Sverige. 1974 delade han Riksbankens pris i ekonomi till minne av Alfred Nobel (ofta felaktigt kallat Nobelpriset i ekonomi) med den så kallade nyliberalismens inspiratör, Friedrich von Hayek –  vilket var ironiskt eftersom han starkt kritiserade denna rörelses hyllande av frihandel och begränsning av statsmakters ingripande i samhällsekonomin.

Just statsmaktens nödvändiga del i att få ett samhälle att fungera väl för alla invånare var alltsedan folkhemstankens etablerande i Sverige på 1930-talet en viktig del i Myrdals tankevärld. Han varnade för att släppa lös kapitalet eftersom det då skapas allt djupare klyftor mellan de rika och det stora folkflertalet. Detta framkom inte minst i den bok han lät publicera 1973, Critical Essays on Economics (på svenska I stället för memoarer. Kritiska essäer om nationalekonomin), där han kritiserade klassiska och samtida nationalekonomer för att inte riktigt veta vad de sysslade med. I stället för att basera sina påståenden på enbart matematiska modeller (som Hayek och hans efterföljare Milton Friedman) hävdade Myrdal att en ansvarsfull vetenskaplig verksamhet måste ta in sociala och kulturella faktorer samt redogöra för sina värdepremisser och grundläggande moraliska samhällssyn för att överhuvudtaget kunna ha en synpunkt varifrån det kan ställas frågor: utan synpunkt ingen syn.

I boken, som är en samling essäer och föredrag som han producerade i början av 1970-talet efter en lång nationell och internationell karriär (bland annat som svensk handelsminister och i FN-organisationen) kritiserar han också användandet av begreppet bruttonationalprodukt (BNP) som ett alltför trubbigt och illa genomtänkt redskap för att försöka första den ekonomiska utvecklingen i ett land. Alltför mycket hamnar utanför sifferinsamlingen, inte minst gäller det situationen i de länder som vid bokens tillkomst kallades underutvecklade (numera oftare utvecklingsländer, den tredje världen eller "the global south") där verksamheter befinner sig utanför de industrialiserade ländernas kategorier och där datainsamlingen, åtminstone på Myrdals tid, var bristfällig.

Myrdals resonemang är otvivelaktigt präglade av de perspektiv han själv upparbetade under sin karriär, inte minst märks det på hans tydliga framhållande av den sociala ingenjörskonsten som något nödvändigt gott – ett synsätt som fått mycket kritik det senaste halvseklet. Han formulerar sig ofta också i termer av att befolkningen i u-länderna är så fattiga att de inte är riktigt vakna och uppmärksamma på de möjligheter till utveckling som trots allt ges. Hans långa erfarenhet av situationen i Indien får honom att ifrågasätta om intresset för att utveckla arbetsmarknaden och undervisningen i landet verkligen finns hos makthavarna, men vid bokens tillkomst i början av 1970-talet såg han Indira Gandhi som en trovärdig efterföljare till Mohandas Gandhis icke-våldsideologi. Denne är för övrigt Myrdals främsta exempel på hur man kan hitta en väg ut ur fattigdom och förtryck.

Myrdal anger själv att han befinner sig i traditionen av utopiska socialister, men hävdar också att han inte ser kapitalismen som den stora fienden. Han kritiserar både utrikes- och inrikespolitiken i USA (inte minst eftersom han med boken An Amerikan Dilemma 1942 kom att framstå som en mycket insiktsfull analytiker av rasrelationerna i landet), men hyser hopp om att ungdomen kommer att ha möjlighet att förbättra tillståndet (vilket går att tvivla på så här mer än femtio år efteråt).

Mycket mer finns att hämta ur denna i viss mening sammanfattande skrift rörande Myrdals tankar, inte minst det upprepade hävdandet att ekonomisk utveckling och jämlikhet inte motarbetar varandra utan tvärtom är varandras förutsättning.

 

Årstafruns dagböcker

Den så kallade Årstafruns dagböcker blev när de publicerades efter det andra världskriget en spännande ingång till insikter om hur livet tedde sig kring år 1800, åtminstone för en dam ur det högre samhällsskiktet. Årstafrun, som hette Märta Helena von Schnell (som ogift med Reenstierna som efternamn), levde 1753-1841 och skrev under åren 1793 till 1839 dagligen anteckningar om vardagslivet, fester och sorgerna efter de många barn hon och maken ryttmästaren förlorade.

Sammantaget uppgår anteckningarna till cirka 5000 foliesidor, 80 procent har inte publicerats men alla sidorna finns på Nordiska museet i Stockholm. Historikern och vetenskapsjournalisten Kristina Ekero Eriksson har läst dem alla och utifrån det valt att skildra Märta Helenas liv på Årsta gård sydväst om det inre Stockholm i boken Årstafruns dolda dagböcker (2010). Som hon själv konstaterar har hon inte kunnat ge en heltäckande bild av tillvaron, men hon har bland annat lyft fram sådant som vid publiceringen på 1940/50-talen valdes bort, ofta på moraliska grunder.

För Eriksson sysselsätter sig mycket med Märta Helenas relation till det enda barnet som fick bli vuxen, sonen Hans Abraham, och dennes dryckenskap och amorösa äventyr. Efter att ha förlorat sju av sina barn innan de hunnit bli åtta år kom Hans Abraham att för föräldrarna bli den som de ägnade all sin uppmärksamhet. Kanske alltför mycket, för det är uppenbart för Eriksson att sonen kände sig påpassad och instängd i herrgårdslivet, redan tidigt revolterade han genom att ljuga, stjäla och nyttja alkohol. Både modern och fadern upprördes, men kunde inte låta bli att förlåta och betala alla skulder sonen drog på sig (han var ju så småningom det enda överlevande barnet).

Men Märta Helena ondgjorde sig också ständigt över tjänstefolket: de var lata, söp något förskräckligt och betedde sig horaktigt. Eriksson kommenterar detta med att det är problematiskt att bara ha Märta Helenas anteckningar att bygga på, vem vet hur sonen, maken eller tjänstefolket skulle ha skildrat livet.

Märta Helena hade också ett stort socialt sällskapsliv (åtminstone så länge maken levde) och åkte var och varannan dag in till Stockholm på besök – och fick ständigt besök själv på Årsta. Familjen hade kontakt med de övre sociala skikten i samhället, var vänner med Bellman och var (åtminstone ytligt) bekanta med kungligheterna. Kung Gustav III (och så småningom dennes son Gustav IV Adolf) gav hon inte mycket för, genom dem inskränktes ju adelns makt och inflytande – men Napoleon skålade man för.

Märta Helena var gärna vittne till allehanda offentliga spektakel, avrättningar och andra bestraffningar som genomfördes vid denna tid och var närvarande vid en begravningsprocession för den plötsligt avlidne kronprinsen Karl August 1810 när rikets förnämste man, Axel von Fersen (den franska drottningen Marie-Antoinettes älskare) misshandlades till döds av en uppviglad folkhop i Gamla Stan (hon såg inte själva dödsmisshandeln dock).

Efter makens död 1811 och sonen Hans Abrahams död genom drunkning året efter i en ålder av bara 32 år blev Märta Helenas liv ännu mer tyngt av sorg och tomhet. Hon fick visserligen lite glädje genom några yngre män som bistod henne på gården (kanske med förhoppning om att ett testamente skulle ge dem någon penningsumma). Men Märta Helena tillbringade de sista 30 åren av sitt liv alltmer ensam och så småningom praktiskt taget blind.

Gården finns fortfarande kvar och de publicerade dagböckerna inspirerade författaren Lars Widding till några av hans mest populära romaner.

 

Stockholms blodbad

 

Stockholms blodbad 1520 är en av de mest omtalade händelserna i Sveriges historia. Den danske (unions)kungen Kristian II är skurken, kallad Kristian Tyrann i den svenska propagandan, hjälten (så småningom) är Gustav Eriksson av släkten Vasa, Sveriges landsfader.

Skribenten Ulf Sundberg kom 2005 ut med sin berättelse om vad som hände före och under dagarna i november när närmare hundra män ur den svenska aristokratin, men även biskopar och enkla hantverkare, dödades på Stortorget.

Orsaken fanns i de sedan lång tid starka spänningarna i den så kallade Kalmarunionen från 1397 vilken hade format ett trekungadöme av Danmark, Sverige och Norge. Danmark var den starkaste parten och svensk aristokrati hade svårt att acceptera detta, vilket medförde att man under långa perioder utsåg en egen nationell kung som inte styrdes av Danmark. Ständiga krig fördes på 1400-talet, inte bara mellan unionens länder utan även inom länderna rörande vilken stormannasläkt som skulle styra. Maktkampen i Sverige ledde bland annat till att Karl Knutsson av släkten Bonde kom att inneha kungakronan inte mindre än fyra gånger.

Så småningom framstod släkten Sture som starkast, med riksföreståndare Sten Sture den äldre som ledare. Dessa ledde de svenska trupperna till upprepade segrar i krig mot Danmark i slutet av 1400- och början av 1500-talet, men med Kristian II som ny dansk kung 1513 blev kampen intensivare. Efter flera försök till invasion lyckades danskarna till slut inta Stockholm i början av 1520 och i slutet av året installerades Kristian som kung även över Sverige.

Trots de långvariga striderna antogs det från svenskt håll att fientligheterna skulle upphöra, men Kristian använde sig av en tidigare konflikt mellan ärkebiskop Gustav Trolle och aristokratin för att anklaga denna för kätteri – vars straff var givet: döden.

Under ett par dagar halshöggs, alternativt parterades (aristokratin) eller hängdes (icke-frälset) närmare etthundra män – bland annat Gustavs far Erik samt andra av hans släkt. På vägen tillbaka till Danmark genomförde Kristian fler arkebuseringar, bland annat påstods han ha låtit dränka munkar i Nydala i Småland. Hans fortsatta hårdföra styre, med fogdar från Danmark och Tyskland, blev dock för mycket för såväl aristokrati som bondebefolkningen och 1523 kunde den nyvalde (6 juni) svenske kungen Gustav Eriksson (som blivit riksföreståndare redan 1521) rida in i Stockholm som ledare för befrielsen. Kristian hade redan tidigare det året drivits från tronen i Danmark.

Sundberg skriver i denna cirka hundrasidiga bok medryckande och initierat om de såväl större som mer detaljerade omständigheterna kring dessa för skapandet av det svenska riket så avgörande händelserna.

Kapitalismens ständiga kriser

Den politiska liberalismens oförmåga att hantera de senaste tjugo årens ekonomiska kriser har det skrivits spaltkilometer om, motsvarande kritiken mot det demokratiska partiet i USA efter det senaste presidentvalet att de förlorat kontakten med "arbetarklassen" (med detta menar man oftast de lönearbetande grupperna utan stora kapitalinnehav). Från ett socialistiskt/kommunistiskt/marxistiskt perspektiv är denna oförmåga att stå emot kapitalägare och libertarianer/extremhögern inte så märklig, de är samma andas barn, bara med olika strategier. I varje fall är det så man kan utläsa texter från olika skribenter med detta synsätt.

Alex Callinicos har varit en av de intensivaste debattörerna på denna flank och skrivit en mängd böcker om detta de senaste närmare femtio åren och har också haft ledande positioner inom den trotskistiska rörelsen i Storbritannien. Strax efter den stora bolåne- och finanskraschen 2007-2009 publicerade han Bonfire of Illusions. The Twin Crises of the Liberal World (2010), där han presenterade sin syn på orsakerna till den påföljande recessionen och hur den gick att koppla till de upprepade perioderna av uppgång och fall i den kapitalistiska ekonomin. Den andra delen av krisen för (ny)liberalismen var att Ryssland i och med angreppet på Georgien 2008 (och efter bokens publicering Ukraina 2014 och 2022) visade att USA inte längre var den totalt dominerande stormakten, vilket man globalt antagit efter Sovjetunionens fall 1991.

Han analyserar i boken finansialiseringen av världens ekonomiska system, hur bristen på tillväxt i den producerande ekonomin "tvingade" fram en övergång till att hitta andra marknader än den ordinära konsumtionens för att kompensera för de fallande vinsterna. Det visade sig vara fördelaktigare i strikt matematiska termer med aktiehandel och lånekaruseller, med alltmer växande kapital för dem som hade resurserna att delta. Alltmer handlade den ekonomin om att låna och låna ut i en form som kommit att liknas vid ett pyramidspel. Den försämrade ekonomin för vanligt folk innebar att efterfrågan på konsumtionsvaror sjönk, lönerna stagnerade och en överproduktion blev resultatet. Att låna ut pengar till dem som inte hade några för att de skulle kunna skaffa (inte minst) bostäder blev extremt vinstgivande för banker och olika låneinstitut, men innebar också att man fick låntagare med stora svårigheter att betala lånen. Så småningom kraschade hela systemet och nationalstaternas riksbanker tvingades gå in med jättelika stödpaket – till bankerna, inte till de drabbade låntagarna.

Callinicos hävdar att detta var en logisk konsekvens av kapitalismen och inte en engångsföreteelse. Hur kan man se till så att detta inte händer igen? Inte förvånande resonerar han kring hur den ekonomiska strukturen med konkurrens mellan enskilda företag skapar förutsättningen för återkommande kriser och förespråkar en planlagd ekonomisk verksamhet baserad på den arbetande befolkningens gemensamma beslutsprocesser. Marknaderna (inte minst arbetsmarknaden och dess köp/säljrelation mellan arbete och kapital) och staten måste, enligt Callinicos, brytas ner till en rådskonstruktion där lokala och regionala maktcentra inrättas – som en byggsten till en framtida kommunistisk tillvaro.

Callinicos ger en (stundtals komplicerad) ekonomisk redogörelse för de politisk-ekonomiska svårigheter vi fortfarande är utsatta för och utifrån hans perspektiv blir analysen en kraftfull inlaga i strävan efter en annan och mer mänsklig värld än den nuvarande.

 

VAR och svensk fotboll

I den globala fotbollens värld har penningtillströmningen till vissa delar av den utvidgats till det närmast absurda, senast visat i dragkampen om den svenske landslagsspelaren Alexander Isak: skulle Liverpool kunna köpa hans tjänster från Newcastle – och till vilket pris?

En viktig aspekt av allt detta är att klubbarna i de mest attraktiva ligorna inte längre har sitt centrum i den lokala kulturen och historiska traditioner utan i miljardföretag i USA och den arabiska oljevärlden. Att det kunnat bli så att det är där klubbägandet och makten ligger beror bland annat på att föreningarna inte (längre) är baserade på medlemskap utan på finanser.

Expressenjournalisten Noa Bachner kom 2023 ut med boken Den sista utposten. En berättelse om svensk fotboll där hans centrala tes är att fasthållandet i Sverige av den så kallade 51%-regeln inneburit att det är medlemmarna som har den yttersta makten, inte penningen. Han hävdar att kampen om VAR-teknikens vara eller inte vara var punkten där skiljelinjen mellan svensk fotboll och övriga ligor i de drygt trettio främsta ligorna i världen drogs under det senaste dryga decenniet. Vissa ligor (Tyskland, Spanien) har en variant av regeln att minst 51% av en idrottsförenings aktier eller ägarandelar ska ägas av medlemmarna/föreningen – men ingen har en så absolut tillämpning som i Sverige.

Supporterföreningarnas insikter om sin (relativa) makt har också gått att avläsa i motståndet mot att förändra idrottsrörelsens organisatoriska uppbyggnad (att släppa in kapitalägare till annat än begränsad aktieandel eller sponsorskap) samt hur problemen med våld på och runt arenorna hanteras.

Bachner spårar den historiska bakgrunden till det annorlunda i svensk idrott till det långa fasthållandet av amatörstatusen, vilken på ett sätt fått (inte minst) fotbollen att under långa perioder befinna sig en bra bit efter de främsta länderna. Detta har kanske inneburit att svenska (lands)lag förlorat på planen, men att man utklassat alla i konsten att skapa en meningsfull fotboll hävdar Noa Bachner.

 

 

Botvid, den förste svensken

"Den förste svensken" – det är en anspråksfull undertitel på vetenskapsjournalisten Maja Hagermans nya bok Botvid (2025). Kan en överhuvudtaget veta vem som var den förste svensken och hur skulle det i så fall gå till?

Nu är Hagermans ambition att peka ut titelns Botvid som den förste svensken inte riktigt lika omöjlig som det kan verka. Hennes avsikt att använda detta begrepp är i stället att peka på det historiska ögonblick när vi efterkommande kan upptäcka det som under lång tid formade det som kom att uppfattas som något "svenskt". En kanske kan associera till den nyligen SD-initierade Kulturkanon som listat hundra företeelser som utredningsgruppen tyckt är typiskt "svenskt". Bortsett från det befängda med hela upplägget är Hagermans tanke med sin studie av konstruktionen av den helige Botvid, död 1120, att försöka komma åt när och hur skapandet av föreställningen om något "svenskt" hänger ihop med maktförhållanden, politisk kamp, religion och folkliga traditioner.

Botvid visar sig vara en son i en familj med relativt hög social status, boende i området som senare kommer att benämnas Botkyrka sydväst om centrala Stockholm. Efter en Englandsresa, några decennier efter det att de brittiska öarna slutligen undsluppit vikingahärjningar, där han kommit i kontakt med den kristna läran kom han att bli en missionsbiskop. Efter sin död (mördad av en av honom frigiven träl som han hade för avsikt att skicka ut som förkunnare på andra sidan Östersjön) blev han begravd i Salems kyrka, men eftersom platsen så småningom blev förknippad med flera mirakler flyttades kroppen 1129 av brodern till en nybyggd träkyrka, invigd av två biskopar, nära hemmet Hammarby. Ortnamnet kom därmed att bli Botkyrka, dvs Botvids kyrka, Miraklerna fortsatte och en ny och ståtligare stenkyrka invigdes av ärkebiskopen i Uppsala 1176.

Hagerman väver en berättelse kring Botvid utifrån en legend om hans liv som finns nedtecknad på pergament från 1300-talet, men legenden är antagligen äldre. I den berättas om hur Botvid såg till att befolkningen fick stora mängder fisk från den lokala sjön, utan att behöva betala något till ägarna av markerna runt sjön. Skulpturer av Botvid i kyrkor kom därför att utrusta honom med en fisk som symbol för hans hjälp till befolkningen (samt en yxa, vapnet som trälen dödade honom med). Med detta som grund använder Hagerman sedan såväl arkeologiskt material som skriftliga källor som behandlar denna tid för att skapa en berättelse om Botvid, en nödvändighet eftersom det inte finns så mycket mer historiskt material om Botvid.

Vad betyder då "den förste svensken" enligt Hagerman? Jo, det är den första person som, utan att vara kunglig eller biskop, framträder som en individ. Ett problem med att basera så mycket av berättelsen om helgonet på legenden är dock att samma typ av berättelse finns om i stort sett alla helgon: det är samma mirakler och levnadsbanor som förekommer. I ambitionen att motivera termen "den förste svensken" blir detta inte riktigt diskuterat i boken dock.

Men Hagermans resonemang om att Botvid fick en stor betydelse på grund av att han befann sig på rätt plats och i rätt tid förefaller rimlig. När det kommande Sverige börjar formas blir Botvid ideologiskt användbar som kristet helgon i en bygd fortfarande genomsyrad av det hedniska och viktig för riksbygget. Stormannasläkterna kämpade vid denna tid om att tillskansa sig makt genom landinnehav och att binda samman större geografiska områden. Botkyrka låg mellan Götaland och Uppland, vilket gjorde att den som kontrollerade trakterna där också fick ett större inflytande i dessa delar av det blivande riket, därför blev kampen om religionen och dess symbolfigurer central.

Hagermans bok om Botvid bidrar till förståelsen av hur Sverige blir till, utan att kommittékonstruerade kulturkanonlistor behöver användas.