Gunnar Myrdal

Gunnar Myrdal var sedan 1930-talet den mest inflytelserike nationalekonomen i Sverige. 1974 delade han Riksbankens pris i ekonomi till minne av Alfred Nobel (ofta felaktigt kallat Nobelpriset i ekonomi) med den så kallade nyliberalismens inspiratör, Friedrich von Hayek –  vilket var ironiskt eftersom han starkt kritiserade denna rörelses hyllande av frihandel och begränsning av statsmakters ingripande i samhällsekonomin.

Just statsmaktens nödvändiga del i att få ett samhälle att fungera väl för alla invånare var alltsedan folkhemstankens etablerande i Sverige på 1930-talet en viktig del i Myrdals tankevärld. Han varnade för att släppa lös kapitalet eftersom det då skapas allt djupare klyftor mellan de rika och det stora folkflertalet. Detta framkom inte minst i den bok han lät publicera 1973, Critical Essays on Economics (på svenska I stället för memoarer. Kritiska essäer om nationalekonomin), där han kritiserade klassiska och samtida nationalekonomer för att inte riktigt veta vad de sysslade med. I stället för att basera sina påståenden på enbart matematiska modeller (som Hayek och hans efterföljare Milton Friedman) hävdade Myrdal att en ansvarsfull vetenskaplig verksamhet måste ta in sociala och kulturella faktorer samt redogöra för sina värdepremisser och grundläggande moraliska samhällssyn för att överhuvudtaget kunna ha en synpunkt varifrån det kan ställas frågor: utan synpunkt ingen syn.

I boken, som är en samling essäer och föredrag som han producerade i början av 1970-talet efter en lång nationell och internationell karriär (bland annat som svensk handelsminister och i FN-organisationen) kritiserar han också användandet av begreppet bruttonationalprodukt (BNP) som ett alltför trubbigt och illa genomtänkt redskap för att försöka första den ekonomiska utvecklingen i ett land. Alltför mycket hamnar utanför sifferinsamlingen, inte minst gäller det situationen i de länder som vid bokens tillkomst kallades underutvecklade (numera oftare utvecklingsländer, den tredje världen eller "the global south") där verksamheter befinner sig utanför de industrialiserade ländernas kategorier och där datainsamlingen, åtminstone på Myrdals tid, var bristfällig.

Myrdals resonemang är otvivelaktigt präglade av de perspektiv han själv upparbetade under sin karriär, inte minst märks det på hans tydliga framhållande av den sociala ingenjörskonsten som något nödvändigt gott – ett synsätt som fått mycket kritik det senaste halvseklet. Han formulerar sig ofta också i termer av att befolkningen i u-länderna är så fattiga att de inte är riktigt vakna och uppmärksamma på de möjligheter till utveckling som trots allt ges. Hans långa erfarenhet av situationen i Indien får honom att ifrågasätta om intresset för att utveckla arbetsmarknaden och undervisningen i landet verkligen finns hos makthavarna, men vid bokens tillkomst i början av 1970-talet såg han Indira Gandhi som en trovärdig efterföljare till Mohandas Gandhis icke-våldsideologi. Denne är för övrigt Myrdals främsta exempel på hur man kan hitta en väg ut ur fattigdom och förtryck.

Myrdal anger själv att han befinner sig i traditionen av utopiska socialister, men hävdar också att han inte ser kapitalismen som den stora fienden. Han kritiserar både utrikes- och inrikespolitiken i USA (inte minst eftersom han med boken An Amerikan Dilemma 1942 kom att framstå som en mycket insiktsfull analytiker av rasrelationerna i landet), men hyser hopp om att ungdomen kommer att ha möjlighet att förbättra tillståndet (vilket går att tvivla på så här mer än femtio år efteråt).

Mycket mer finns att hämta ur denna i viss mening sammanfattande skrift rörande Myrdals tankar, inte minst det upprepade hävdandet att ekonomisk utveckling och jämlikhet inte motarbetar varandra utan tvärtom är varandras förutsättning.

 

Årstafruns dagböcker

Den så kallade Årstafruns dagböcker blev när de publicerades efter det andra världskriget en spännande ingång till insikter om hur livet tedde sig kring år 1800, åtminstone för en dam ur det högre samhällsskiktet. Årstafrun, som hette Märta Helena von Schnell (som ogift med Reenstierna som efternamn), levde 1753-1841 och skrev under åren 1793 till 1839 dagligen anteckningar om vardagslivet, fester och sorgerna efter de många barn hon och maken ryttmästaren förlorade.

Sammantaget uppgår anteckningarna till cirka 5000 foliesidor, 80 procent har inte publicerats men alla sidorna finns på Nordiska museet i Stockholm. Historikern och vetenskapsjournalisten Kristina Ekero Eriksson har läst dem alla och utifrån det valt att skildra Märta Helenas liv på Årsta gård sydväst om det inre Stockholm i boken Årstafruns dolda dagböcker (2010). Som hon själv konstaterar har hon inte kunnat ge en heltäckande bild av tillvaron, men hon har bland annat lyft fram sådant som vid publiceringen på 1940/50-talen valdes bort, ofta på moraliska grunder.

För Eriksson sysselsätter sig mycket med Märta Helenas relation till det enda barnet som fick bli vuxen, sonen Hans Abraham, och dennes dryckenskap och amorösa äventyr. Efter att ha förlorat sju av sina barn innan de hunnit bli åtta år kom Hans Abraham att för föräldrarna bli den som de ägnade all sin uppmärksamhet. Kanske alltför mycket, för det är uppenbart för Eriksson att sonen kände sig påpassad och instängd i herrgårdslivet, redan tidigt revolterade han genom att ljuga, stjäla och nyttja alkohol. Både modern och fadern upprördes, men kunde inte låta bli att förlåta och betala alla skulder sonen drog på sig (han var ju så småningom det enda överlevande barnet).

Men Märta Helena ondgjorde sig också ständigt över tjänstefolket: de var lata, söp något förskräckligt och betedde sig horaktigt. Eriksson kommenterar detta med att det är problematiskt att bara ha Märta Helenas anteckningar att bygga på, vem vet hur sonen, maken eller tjänstefolket skulle ha skildrat livet.

Märta Helena hade också ett stort socialt sällskapsliv (åtminstone så länge maken levde) och åkte var och varannan dag in till Stockholm på besök – och fick ständigt besök själv på Årsta. Familjen hade kontakt med de övre sociala skikten i samhället, var vänner med Bellman och var (åtminstone ytligt) bekanta med kungligheterna. Kung Gustav III (och så småningom dennes son Gustav IV Adolf) gav hon inte mycket för, genom dem inskränktes ju adelns makt och inflytande – men Napoleon skålade man för.

Märta Helena var gärna vittne till allehanda offentliga spektakel, avrättningar och andra bestraffningar som genomfördes vid denna tid och var närvarande vid en begravningsprocession för den plötsligt avlidne kronprinsen Karl August 1810 när rikets förnämste man, Axel von Fersen (den franska drottningen Marie-Antoinettes älskare) misshandlades till döds av en uppviglad folkhop i Gamla Stan (hon såg inte själva dödsmisshandeln dock).

Efter makens död 1811 och sonen Hans Abrahams död genom drunkning året efter i en ålder av bara 32 år blev Märta Helenas liv ännu mer tyngt av sorg och tomhet. Hon fick visserligen lite glädje genom några yngre män som bistod henne på gården (kanske med förhoppning om att ett testamente skulle ge dem någon penningsumma). Men Märta Helena tillbringade de sista 30 åren av sitt liv alltmer ensam och så småningom praktiskt taget blind.

Gården finns fortfarande kvar och de publicerade dagböckerna inspirerade författaren Lars Widding till några av hans mest populära romaner.

 

Stockholms blodbad

 

Stockholms blodbad 1520 är en av de mest omtalade händelserna i Sveriges historia. Den danske (unions)kungen Kristian II är skurken, kallad Kristian Tyrann i den svenska propagandan, hjälten (så småningom) är Gustav Eriksson av släkten Vasa, Sveriges landsfader.

Skribenten Ulf Sundberg kom 2005 ut med sin berättelse om vad som hände före och under dagarna i november när närmare hundra män ur den svenska aristokratin, men även biskopar och enkla hantverkare, dödades på Stortorget.

Orsaken fanns i de sedan lång tid starka spänningarna i den så kallade Kalmarunionen från 1397 vilken hade format ett trekungadöme av Danmark, Sverige och Norge. Danmark var den starkaste parten och svensk aristokrati hade svårt att acceptera detta, vilket medförde att man under långa perioder utsåg en egen nationell kung som inte styrdes av Danmark. Ständiga krig fördes på 1400-talet, inte bara mellan unionens länder utan även inom länderna rörande vilken stormannasläkt som skulle styra. Maktkampen i Sverige ledde bland annat till att Karl Knutsson av släkten Bonde kom att inneha kungakronan inte mindre än fyra gånger.

Så småningom framstod släkten Sture som starkast, med riksföreståndare Sten Sture den äldre som ledare. Dessa ledde de svenska trupperna till upprepade segrar i krig mot Danmark i slutet av 1400- och början av 1500-talet, men med Kristian II som ny dansk kung 1513 blev kampen intensivare. Efter flera försök till invasion lyckades danskarna till slut inta Stockholm i början av 1520 och i slutet av året installerades Kristian som kung även över Sverige.

Trots de långvariga striderna antogs det från svenskt håll att fientligheterna skulle upphöra, men Kristian använde sig av en tidigare konflikt mellan ärkebiskop Gustav Trolle och aristokratin för att anklaga denna för kätteri – vars straff var givet: döden.

Under ett par dagar halshöggs, alternativt parterades (aristokratin) eller hängdes (icke-frälset) närmare etthundra män – bland annat Gustavs far Erik samt andra av hans släkt. På vägen tillbaka till Danmark genomförde Kristian fler arkebuseringar, bland annat påstods han ha låtit dränka munkar i Nydala i Småland. Hans fortsatta hårdföra styre, med fogdar från Danmark och Tyskland, blev dock för mycket för såväl aristokrati som bondebefolkningen och 1523 kunde den nyvalde (6 juni) svenske kungen Gustav Eriksson (som blivit riksföreståndare redan 1521) rida in i Stockholm som ledare för befrielsen. Kristian hade redan tidigare det året drivits från tronen i Danmark.

Sundberg skriver i denna cirka hundrasidiga bok medryckande och initierat om de såväl större som mer detaljerade omständigheterna kring dessa för skapandet av det svenska riket så avgörande händelserna.

Kapitalismens ständiga kriser

Den politiska liberalismens oförmåga att hantera de senaste tjugo årens ekonomiska kriser har det skrivits spaltkilometer om, motsvarande kritiken mot det demokratiska partiet i USA efter det senaste presidentvalet att de förlorat kontakten med "arbetarklassen" (med detta menar man oftast de lönearbetande grupperna utan stora kapitalinnehav). Från ett socialistiskt/kommunistiskt/marxistiskt perspektiv är denna oförmåga att stå emot kapitalägare och libertarianer/extremhögern inte så märklig, de är samma andas barn, bara med olika strategier. I varje fall är det så man kan utläsa texter från olika skribenter med detta synsätt.

Alex Callinicos har varit en av de intensivaste debattörerna på denna flank och skrivit en mängd böcker om detta de senaste närmare femtio åren och har också haft ledande positioner inom den trotskistiska rörelsen i Storbritannien. Strax efter den stora bolåne- och finanskraschen 2007-2009 publicerade han Bonfire of Illusions. The Twin Crises of the Liberal World (2010), där han presenterade sin syn på orsakerna till den påföljande recessionen och hur den gick att koppla till de upprepade perioderna av uppgång och fall i den kapitalistiska ekonomin. Den andra delen av krisen för (ny)liberalismen var att Ryssland i och med angreppet på Georgien 2008 (och efter bokens publicering Ukraina 2014 och 2022) visade att USA inte längre var den totalt dominerande stormakten, vilket man globalt antagit efter Sovjetunionens fall 1991.

Han analyserar i boken finansialiseringen av världens ekonomiska system, hur bristen på tillväxt i den producerande ekonomin "tvingade" fram en övergång till att hitta andra marknader än den ordinära konsumtionens för att kompensera för de fallande vinsterna. Det visade sig vara fördelaktigare i strikt matematiska termer med aktiehandel och lånekaruseller, med alltmer växande kapital för dem som hade resurserna att delta. Alltmer handlade den ekonomin om att låna och låna ut i en form som kommit att liknas vid ett pyramidspel. Den försämrade ekonomin för vanligt folk innebar att efterfrågan på konsumtionsvaror sjönk, lönerna stagnerade och en överproduktion blev resultatet. Att låna ut pengar till dem som inte hade några för att de skulle kunna skaffa (inte minst) bostäder blev extremt vinstgivande för banker och olika låneinstitut, men innebar också att man fick låntagare med stora svårigheter att betala lånen. Så småningom kraschade hela systemet och nationalstaternas riksbanker tvingades gå in med jättelika stödpaket – till bankerna, inte till de drabbade låntagarna.

Callinicos hävdar att detta var en logisk konsekvens av kapitalismen och inte en engångsföreteelse. Hur kan man se till så att detta inte händer igen? Inte förvånande resonerar han kring hur den ekonomiska strukturen med konkurrens mellan enskilda företag skapar förutsättningen för återkommande kriser och förespråkar en planlagd ekonomisk verksamhet baserad på den arbetande befolkningens gemensamma beslutsprocesser. Marknaderna (inte minst arbetsmarknaden och dess köp/säljrelation mellan arbete och kapital) och staten måste, enligt Callinicos, brytas ner till en rådskonstruktion där lokala och regionala maktcentra inrättas – som en byggsten till en framtida kommunistisk tillvaro.

Callinicos ger en (stundtals komplicerad) ekonomisk redogörelse för de politisk-ekonomiska svårigheter vi fortfarande är utsatta för och utifrån hans perspektiv blir analysen en kraftfull inlaga i strävan efter en annan och mer mänsklig värld än den nuvarande.

 

VAR och svensk fotboll

I den globala fotbollens värld har penningtillströmningen till vissa delar av den utvidgats till det närmast absurda, senast visat i dragkampen om den svenske landslagsspelaren Alexander Isak: skulle Liverpool kunna köpa hans tjänster från Newcastle – och till vilket pris?

En viktig aspekt av allt detta är att klubbarna i de mest attraktiva ligorna inte längre har sitt centrum i den lokala kulturen och historiska traditioner utan i miljardföretag i USA och den arabiska oljevärlden. Att det kunnat bli så att det är där klubbägandet och makten ligger beror bland annat på att föreningarna inte (längre) är baserade på medlemskap utan på finanser.

Expressenjournalisten Noa Bachner kom 2023 ut med boken Den sista utposten. En berättelse om svensk fotboll där hans centrala tes är att fasthållandet i Sverige av den så kallade 51%-regeln inneburit att det är medlemmarna som har den yttersta makten, inte penningen. Han hävdar att kampen om VAR-teknikens vara eller inte vara var punkten där skiljelinjen mellan svensk fotboll och övriga ligor i de drygt trettio främsta ligorna i världen drogs under det senaste dryga decenniet. Vissa ligor (Tyskland, Spanien) har en variant av regeln att minst 51% av en idrottsförenings aktier eller ägarandelar ska ägas av medlemmarna/föreningen – men ingen har en så absolut tillämpning som i Sverige.

Supporterföreningarnas insikter om sin (relativa) makt har också gått att avläsa i motståndet mot att förändra idrottsrörelsens organisatoriska uppbyggnad (att släppa in kapitalägare till annat än begränsad aktieandel eller sponsorskap) samt hur problemen med våld på och runt arenorna hanteras.

Bachner spårar den historiska bakgrunden till det annorlunda i svensk idrott till det långa fasthållandet av amatörstatusen, vilken på ett sätt fått (inte minst) fotbollen att under långa perioder befinna sig en bra bit efter de främsta länderna. Detta har kanske inneburit att svenska (lands)lag förlorat på planen, men att man utklassat alla i konsten att skapa en meningsfull fotboll hävdar Noa Bachner.

 

 

Botvid, den förste svensken

"Den förste svensken" – det är en anspråksfull undertitel på vetenskapsjournalisten Maja Hagermans nya bok Botvid (2025). Kan en överhuvudtaget veta vem som var den förste svensken och hur skulle det i så fall gå till?

Nu är Hagermans ambition att peka ut titelns Botvid som den förste svensken inte riktigt lika omöjlig som det kan verka. Hennes avsikt att använda detta begrepp är i stället att peka på det historiska ögonblick när vi efterkommande kan upptäcka det som under lång tid formade det som kom att uppfattas som något "svenskt". En kanske kan associera till den nyligen SD-initierade Kulturkanon som listat hundra företeelser som utredningsgruppen tyckt är typiskt "svenskt". Bortsett från det befängda med hela upplägget är Hagermans tanke med sin studie av konstruktionen av den helige Botvid, död 1120, att försöka komma åt när och hur skapandet av föreställningen om något "svenskt" hänger ihop med maktförhållanden, politisk kamp, religion och folkliga traditioner.

Botvid visar sig vara en son i en familj med relativt hög social status, boende i området som senare kommer att benämnas Botkyrka sydväst om centrala Stockholm. Efter en Englandsresa, några decennier efter det att de brittiska öarna slutligen undsluppit vikingahärjningar, där han kommit i kontakt med den kristna läran kom han att bli en missionsbiskop. Efter sin död (mördad av en av honom frigiven träl som han hade för avsikt att skicka ut som förkunnare på andra sidan Östersjön) blev han begravd i Salems kyrka, men eftersom platsen så småningom blev förknippad med flera mirakler flyttades kroppen 1129 av brodern till en nybyggd träkyrka, invigd av två biskopar, nära hemmet Hammarby. Ortnamnet kom därmed att bli Botkyrka, dvs Botvids kyrka, Miraklerna fortsatte och en ny och ståtligare stenkyrka invigdes av ärkebiskopen i Uppsala 1176.

Hagerman väver en berättelse kring Botvid utifrån en legend om hans liv som finns nedtecknad på pergament från 1300-talet, men legenden är antagligen äldre. I den berättas om hur Botvid såg till att befolkningen fick stora mängder fisk från den lokala sjön, utan att behöva betala något till ägarna av markerna runt sjön. Skulpturer av Botvid i kyrkor kom därför att utrusta honom med en fisk som symbol för hans hjälp till befolkningen (samt en yxa, vapnet som trälen dödade honom med). Med detta som grund använder Hagerman sedan såväl arkeologiskt material som skriftliga källor som behandlar denna tid för att skapa en berättelse om Botvid, en nödvändighet eftersom det inte finns så mycket mer historiskt material om Botvid.

Vad betyder då "den förste svensken" enligt Hagerman? Jo, det är den första person som, utan att vara kunglig eller biskop, framträder som en individ. Ett problem med att basera så mycket av berättelsen om helgonet på legenden är dock att samma typ av berättelse finns om i stort sett alla helgon: det är samma mirakler och levnadsbanor som förekommer. I ambitionen att motivera termen "den förste svensken" blir detta inte riktigt diskuterat i boken dock.

Men Hagermans resonemang om att Botvid fick en stor betydelse på grund av att han befann sig på rätt plats och i rätt tid förefaller rimlig. När det kommande Sverige börjar formas blir Botvid ideologiskt användbar som kristet helgon i en bygd fortfarande genomsyrad av det hedniska och viktig för riksbygget. Stormannasläkterna kämpade vid denna tid om att tillskansa sig makt genom landinnehav och att binda samman större geografiska områden. Botkyrka låg mellan Götaland och Uppland, vilket gjorde att den som kontrollerade trakterna där också fick ett större inflytande i dessa delar av det blivande riket, därför blev kampen om religionen och dess symbolfigurer central.

Hagermans bok om Botvid bidrar till förståelsen av hur Sverige blir till, utan att kommittékonstruerade kulturkanonlistor behöver användas.