Julia Kristeva och Främlingen

Varför är de som uppfattas som "främlingar" så hotfulla för så många? Och är vi alla främlingar för någon/några på detta jordklot – vilket gör oss alla till främlingar?

Förståelsen av vad föreställningar om främlingar gör med oss och den mänskliga kulturen och den sociala samvaron har ständigt varit frågor under den mänskliga historien och under de senaste decennierna skapat stora slitningar i de flesta länder. Främlingsfientlighet, för att inte benämna det -hat, genomsyrar diskussioner om politik, ekonomi, kultur och identitet.

Den bulgarisk-franska psykoanalytikern och språkforskaren Julia Kristeva har alltsedan 1960-talet varit verksam i dessa diskussioner. Hon har använt psykoanalytiska teorier, i många stycken hämtade från Sigmund Freud, för att analysera hur inre utvecklingsprocesser samspelar med samhälleliga fenomen i skapande av de sociokulturella mönster som präglar vår tillvaro.

Kristeva har bland annat format begreppet abjektion för att tydliggöra den separation från modern och hennes kropp som hon hävdar är central för allas vårt människoblivande. Abjektionen innebär ett (nödvändigt) avståndstagande från den kropp som det lilla barnet fram till förlossningen har varit en del av och som utvecklingen efter förlossningen och i skapandet av det egna jaget gör nödvändig – men detta är inte en enkel process, separationen innebär att avståndstagandet blir ångestfyllt, närmast en fysisk utstötning samtidigt som avståndet inte kan bli totalt. Dessa resonemang har till exempel även använts för att förstå skräckfilmens attraktionskraft, inte minst för en yngre publik.

I boken Étrangers á nous-mêmes (1988), på svenska Främlingar för oss själva 1991) hävdar hon både att främlingskapet är en förutsättning för framväxten av "civilisationen" (att skillnaden mellan "oss" och "dem" genom historien bidragit till att definiera vad det är som kännetecknar "oss") och insikten att det som uppfattas som det främmande är aspekter av oss själva som vi önskar stöta ur ur oss i en psykologisk mening. "Projicering" är en aspekt av detta och i den nuvarande världspolitiska kampen är det tydligt att påståenden om fienden ofta handlar om att det som är för ångestfyllt att erkänna hos sig själv (och sin politiska grupp) blir placerat hos motståndaren.

Kristeva för i boken intrikata resonemang om hur detta kan förstås med psykoanalytiska termer, men här finns också en omfattande genomgång hur detta med det främmande har hanterats genom (den huvudsakligen västerländska) historien. Avslutningsvis tar hon upp Freuds essä om det kusliga, Das Unheimliche från 1919, och hur begreppet "unheimlich" befinner sig så nära termen "heimlich" att dettas betydelse av hemlik också antyder hemlig, det vill säga att det som är välbekant/hemlikt också bär på det hemliga och kusliga, vilket blir o-hemligt just genom det kusliga. Även detta har i forskning om skräckberättelse i olika medier använts för att förstå varför något som är skräckfyllt även fascinerar.

Kristevas skrifter är generellt sett inte bland de lättaste att läsa, med sin både psykoanalytiska och språkfilosofiska bakgrund kräver det ganska mycket av läsaren. Men hon är en de betydelsefullaste forskarna inom dessa områden och väl värd att närmare bekanta sig med.