Populismmanifest

Begreppet "populism" har det senaste decenniet förekommit i de flesta diskussioner kring vad det är som förändrats i den politiska världen efter millennieskiftet. Inte för att populism inte har förekommit tidigare, men med den ökade mediebevakningen, av traditionella såväl som nyare sociala sådana, har både innehållet i medierna och diskussionen av deras specifika karaktär kommit att förknippas med begreppet.

Journalisterna Göran Greider och Åsa Linderborg har velat göra reda för vad begreppet betyder och gav 2018 ut boken Populistiska manifestet (en hänvisning till Det kommunistiska partiets manifest från revolutionsåret 1848). Där presenterade de sina egna 151 förslag (eller som de benämner det "teser") kring hur populism skulle kunna användas i ett vänsterpolitiskt/socialistiskt syfte.

Populism används generellt i betydelsen "folket mot eliten", men vad man lägger in i termerna "folket" respektive "eliten" skiljer sig starkt åt beroende på politisk hemvist. Greider/Linderborg pekar på hur högerpopulister – som anser att eliten består av medier, vänstern, feminismen, mångkulturen och judar bland annat – totalt missar att intressera sig för den verkliga eliten, kapitalägarna. Därför blir allehanda populister av detta slag – från SD till Trump – hänvisade till att hitta sina strykpåsar bland de grupper som under de senaste (åtminstone) fyra decennierna utsatts för de nyliberala ekonomiska eliternas övergrepp.

Men författarna hävdar också att om man på vänsterkanten vill nå "folket" så får man allt försöka visa ett engagemang och en passion för sina åsikter och motmedel, inte göra som det socialdemokratiska partiet mumla och fungera som en stödgrupp för det kapitalistiska systemet. Alltså ta vara på ett vänsterpopulistiskt alternativ, där välfärden och människors likheter betonas, men också att man inte är rädda för att till exempel diskutera om det finns ett tak för invandringen utifrån vad landet kan hantera.

Många olika förslag och kritiska synpunkter ges i de 151 teserna, men som en intressant detalj kan lyftas fram att de skriver om nuvarande vicepresidenten i USA, J.D. Vance, och hans självbiografiska bok från 2016, Hillbilly Ellegy i positiva ordalag, som en beskrivning av de mer eller mindre utslagna i det nyliberala USA och deras konservativa reaktion. Undrar vad författarna säger idag om Vance.