Erik Åsard är en erfaren statsvetare som under lång tid skrivit om politiken i USA (inte för inte är han bland annat professor i Nordamerikastudier). 2010 kom boken Den sårbara supermakten, där han i relativt korta kapitel (huvudsakligen bearbetningar av tidigare publicerade artiklar) redogör för den nationella politiken i USA från John Kennedy till Barack Obama – alltså ett halvsekel av presidenter och deras betydelse för USA och världen.
Det är ganska tydligt att han ser de demokratiska ledarna som mer kunniga och ansvarsfulla än Nixon, Reagan, Bush sr och Bush jr (han behövde inte bry sig om Trump när han skrev boken), men det hindrar inte att även Kennedy, Johnson, Carter, Clinton och Obama får kritik.
Lyndon Johnsons viktiga medborgarrättsliga insatser på 1960-talet ges rättvisande positiva omdömen, men han var också den som utvidgade Vietnam-kriget. Clinton fortsatte Reagans nyliberala nedmontering av statsapparaten och Obama förmådde inte leverera den nystart som han utlovade (inte minst för att kongressen bara ett par år efter hans valvinst 2008 kom att domineras av republikaner vars huvudsakliga mål var att motsätta sig alla hans förslag).
Vi får i boken en givande beskrivning av detta halvsekels partipolitiska motsättningar och utrikespolitiska äventyr (inte minst "kriget mot terrorismen" efter 11 september 2001 och dess följdverkningar genom krigen i Afghanistan och Irak), men de större linjerna i utvecklingen blir inte riktigt tydliga.
Inte minst framstår de begränsade resonemangen kring den politisk-ekonomiska nyliberalismen sedan Reagans tillträde som president 1981 som en brist. Diskussionen om det demokratiska partiets maktposition efter Obamas vinst och dess möjliga dominans för lång tid framåt blir paradoxal så här femton år senare och hade kunnat få en bättre belysning om fokus inte hade legat på partipolitiken utan i stället fångat in större maktfält.
Det är trots det intressant att i boken ha fått en genomgång av femtio års nationell partipolitik i USA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar