Norrmannen Jon Fosse fick förra året Nobelpriset i litteratur. I sammanslagningsvolymen Trilogin har tre av hans berättelser, Sömnlösa (2007), Olavs drömmar (2012) och Kvällning (2014) förts samman till en berättelse om Asle och Alida, och så småningom deras barn.
Dramatiska händelser sker, men utan överdrivet stora ord i berättandet, I stället är det upprepningar och meningar utan interpunktion, i något som får karaktären av en medvetandeström, som skapar en framflytande berättelse om enkla ambitioner och ödets makt. En bibliskt präglad parallell kan nog också spåras i skildringen av det unga paret på flykt med sitt barn.
Namnskiften och försök att undfly konsekvenserna av de egna handlingarna, särskilt de som Asle utför, hjälper inte paret och det blir snarast något som liknar obönhörligheten i en isländsk saga som sätter sin prägel på trilogin.
Fosse har i slutet även skrivit in sig själv i en kort passus, kanske är detta en släkthistoria han format till en säregen berättelse?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar