Selma Lagerlöf fick 1909, som första kvinna/svensk, Nobelpriset i litteratur. Hon hade då sedan nästan tjugo år varit författare, med berättelser grundade i den muntliga kulturen i hembygderna i Värmland. Gösta Berlings saga (1891) och Jerusalem (1901-1902) blev stora internationella framgångar.
Några år före nobelpriset gav hon ut Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som var en beställning från Sveriges allmänna folkskollärarförening, för att användas i den svenska folkskolan. Lagerlöf ses ju numera som en lite gammaldags sagotant, men berättelsetraditionen hon hade med sig från barndomen bar på många mörka och våldsamma inslag. Det märks tydligt i Nils Holgersson ..., som börjar med att den fjortonårige slarvern Nils en söndag när föräldrarna har gått till söndagsgudstjänsten i Västra Vemmenhögs kyrka får en örfil av hustomten och blir liten ("som ena tesked" för att låna ett uttryck från en annan svensk berätterska).
Nils försöker strax därefter hindra gårdens vita gåskarl att flyga iväg med en vildgässflock, men kommer i stället att följa med på resan tur och retur Lappland. Många händelser utspelar sig sedan på denna resa och avsikten med boken var att ge en skildring av Sveriges geografi och historia som skulle kunna användas i skolan. Det religiösa temat med skuld – straff – botgöring – försoning blir också ett genomgående inslag i boken.
Lagerlöf har en sorts ekologisk syn (kanske inspirerade hon Tolkien, men hon var själv inspirerad av Kiplings Djungelboken) i sättet hon skriver om hur människor hotar djuren och deras livsmiljö och Nils får genom berättelsen lära sig att vara aktsam om allt levande.
Ett annat tydligt inslag i boken är att den blir till en varning mot emigration, huvudsakligen till USA, något som var högaktuellt i samhällsdebatten i början av 1900-talet. Till det knyts det genomgående draget att berättelsen pekar på hur Sverige är rikt på möjligheter, både som nation och för individen.
Men döden är också ständigt närvarande i denna ursprungligen sjuhundrasidiga berättelse, inte minst i de mer drömlika avsnitten, både som hot mot tummetotten Nils men inte minst mot alla djuren.
Det var överraskande att upptäcka att Lagerlöf i slutet av boken skrev in sig själv som författare i berättelsen när hon möter Nils, räddar honom från en kattuggla och får reda på alla hans strapatser – och därmed kan skriva sin text!
Trots vissa upprepningar i berättandet (hämtat från muntliga berättartraditioner förvisso) var boken stundtals både spännande och intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar