Författaren Per Olov Enquist hade en lång karriär bakom sig när han dog 2020. Kärleksinslag var han inte främmande att införliva i sina romaner och en av de sista böcker han skrev heter Liknelseboken. En kärleksroman (2013).
Men i den, som uppenbarligen har självbiografiska delar, hävdar han att han inte kan skriva kärleksberättelser. En orsak till detta framkommer med all tydlighet i texten, han har växt upp i en norrländsk religiös miljö där den sexuella delen av kärleken inte skulle betonas.
Men en händelse med en avsevärt äldre kvinna, på ”det kvistfria furugolvet”, får honom att uppleva den fysiska kärleken mellan människor som av en intensivare dignitet än den religiösa. Den här upplevelsen blir aktualiserad för honom när han får sin sedan länge avlidne fars anteckningsbok sig tillsänd – och där saknas nio blad. Han föreställer sig då att modern (eller fadern) har rivit loss och slängt dem för att de stör den religiösa kärlekstro där Jesus är den centrala gestalten.
Detta leder till minnen, stundtals formulerade med högst dialektala uttryck, som vrids och vänds på för att utröna kärlekens karaktär. Han minns också hur han i unga år sökte upp den äldre kvinnan och så småningom fick en tillfällig kontakt (icke fysisk). När kvinnan dör får han också meddelande om detta så att han kan närvara vid begravningen.
Texten är alltså en sorts minne över kärlek på flera plan (men även den analkande döden får stort utrymme). Mest intensiv, i sin stilla form, är skildringen av det sexuella mötet mellan den unge pojken och den äldre kvinnan. Visserligen finns det en uppsjö sådana skildringar i litteraturhistorien, vilket gör att en kan bli trött på dem, men här lyckas Enquist ändå göra det till en händelse som gör det begripligt att detta blev en omvälvande stund i denne unge mans liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar