Gustav Vasa och hans fiender

Förra året högtidlighölls att det den 6 juni var 500 år sedan Gustav Eriksson (av Vasa-släkten) som 27-åring valdes till svensk kung i Strängnäs.

Den man som länge hyllades som ”landsfader” har i flera decennier setts på med mer kritiska ögon, till och med kallats massmördare.

I den finske historikern Heikki Ylikangas bok Gustav Vasa och hans fiender. Från Kristian II till Nils Dacke (2021) får vi som titeln anger följa hur Gustav hanterade alla de fiender han omgavs med. Från den svenska frigörelsen från den nordiska Kalmarunionen till det småländska Dackeupproret tjugo år senare visar Ylikangas hur Gustav använde sig av det historiska skede som i stora delar av den europeiska delen av världen utvecklades från mindre stadsstater till kommande kungliga envälden för att stadfästa sin egen maktposition.

Avslutningen i boken är ett resonemang om de ekonomiska och teknologiska förutsättningarna för detta, från städernas tillväxt till penningekonomin och legosoldaternas betydelse för den förstärkta centrala kungamakten. Det dröjde ytterligare cirka 80 år innan denna förändring slog igenom helt i Sverige i och med den så kallade stormaktstiden, men med Gustavs hårdhänthet gavs de specifika förutsättningarna för inträdet i vad som kallas den förmoderna perioden, där inte minst den centrala förvaltningen tillväxte.

Flera intressanta moment i de cirka fyrtio år som Gustav var den viktigaste maktfiguren i Sverige tas upp i boken, från kampen mot den danska unionskungen Kristian II (med det välförtjänta öknamnet ”tyrann” i Sverige) till de olika upproren till och med Nils Dacke på 1540-talet.

Mest givande är skildringen av reformatorn Olaus Petri och hans öde. Han och brodern Laurentius var smedsöner från Örebro som genom teologiska studier kom att hamna i centrum av Gustavs behov att få tillgång till den katolska kyrkans egendomar i Sverige (i likhet med Henry VIII i England). Laurentius utnämndes så småningom till ärkebiskop, en position han kom att inta till sin död drygt fyrtio år senare.

Men den med Gustav i stort sett jämnårige Olaus fick genom sin (visserligen inlindade men tydliga) kritik mot Gustavs härskarstil uppleva både upphöjelse och avskedanden, dödsdom och benådning. Vi får i boken följa Olaus teologiskt grundade resonemang kring juridiska spörsmål och tankar kring frågorna om lag och rätt. Hans så kallade domarregler, en kort skrift som innehåller många än idag använda ordspråk som ”land ska med lag byggas”, ingår fortfarande i lagböcker i Sverige och Finland, men var en nagel i ögat på Gustav för den kritik mot hans styrelse som kunde utläsas.

Sammantaget är Ylikangas bok en, åtminstone stundtals, givande genomgång av Gustavs styrelsesätt och propagandamaskineri. I vissa stycken är texten alltför upprepande, som om den mer sammanfogats av separata texter än skrivits i en följd, och ibland för luftig i skildringarna, men trots det leder den till både insikter och ett kritiskt förhållningssätt till Sveriges ”landsfader”.