Göran Rosenberg och Israels historia

 

Journalisten Göran Rosenberg är med sin judiska bakgrund väl lämpad att skriva om den sentida judiska erfarenheten av förföljelser, förintelser och nationsbyggande. Han är inte heller en okritisk försvarare av allt judiskt eller israeliskt, vilket inte minst framgår i hans Det förlorade landet. Israel – en personlig historia som kom ut 1996, men som nu har fått en påtaglig aktualitet i och med kriget i Gaza.

I boken skildrar han hur han som liten flyttade till Israel och blev en entusiastisk del av den arbetarsocialistiska rörelse som var en central del i uppbyggandet av landet. Han flyttade dock snart tillbaka till Sverige med familjen och fick andra tankegångar, inte minst som en följd av effekterna av sexdagarskriget 1967. Då skärptes den ideologiska gren inom sionismen som såg på skapandet av landet som ett projekt för ett uteslutande av andra folkgrupper, inte som ett sätt att forma samhället efter medmänskliga judiska traditioner.

Rosenberg går igenom den judiska och sionistiska samhällsdebatten sedan slutet av 1700-talet och problemen med identitetsskapandet när emancipationen medförde ett försvagande av den judiska kulturen i Europa, en större individualism – men inte ett slut på förföljelserna. Tankarna på en emigration till något område utanför Europa stöttades av europeiska nationer (inte minst för att bli av med dem man såg som oönskade invånare), något som naturligtvis förstärktes på ett ohyggligt vis i samband med nazisternas judeförintelse.

Både den inre och den yttre framstegstron i samband med staten Israels skapande 1948 var ju inte självskriven. Den arabiska befolkning som bodde i det som blev Israel fördrevs på olika sätt, det påstods vara ett ”land utan folk” som skulle ersättas av ett ”folk utan land” – och de konflikter och stridigheter som uppstod finns ju fortfarande kvar.

Rosenberg är djupt kritisk till den erövringsideologi som han ser präglade den konservativa politiska världen i Israel, med Menachim Begin som främsta företrädare, och hans beskrivning av deras resonemang ekar skrämmande välbekant så här snart trettio år senare.

Bokens femhundra sidor är kanske stundtals lite för präglade av en journalistisk dagslägesbeskrivning som blir väldigt detaljerad, men sammantaget är detta en skildring ”inifrån” som är mycket givande för att förstå inte bara historien utan även samtiden.