Den norske urbanforskaren Ståle Holgersen kom 2010 till Malmö för att skriva sin doktorsavhandling om stadens omvandling från industri-till kunskapsstad. Avhandlingen blev färdig 2014 och fem år senare kom hans kraftigt bearbetade, mer populärvetenskapligt inriktade, textversion Staden och kapitalet.
Som titeln anger har Holgersen fokuserat på hur Malmö försökte, och till stora delar lyckades, att överleva industrinedläggningar (Kockums inte minst) och befolkningsminskning genom att satsa dels på en förändring till så kallad kunskapsstad (en inte ovanlig ambition för gamla industristäder på dekis) samt betona sin karaktär som turist- och evenemangsstad (en rejäl förändring från 1950- och 60-talens karaktär som tråkhåla).
Som Holgersen visar lyckades socialdemokratin, som styrt staden med bara några få års uppehåll i cirka 100 år, att navigera mellan att ansluta sig till en nyliberalt präglad ekonomisk struktur där inte minst byggföretagen ingick i ett kraftfullt samarbete (som befrämjade den kompletterande satsningen på att locka till sig välmående och skattepliktiga nya invånare till Västra hamnen och Hyllie) utan att fullständigt ge upp sociala och, så småningom, ekologiska ambitioner. De senare har lett till en mängd internationella pris och ryktet som en ”grön stad” (men med minst grönyta av Sveriges större städer).
Utmaningen för Malmö, enligt Holgersens grönmarxistiskt influerade analys, är att inte falla i den gamla fällan att bygga (man ska ju ”bygga staden hel” som frasen lyder) för något som redan varit, utan att satsa offensivt på att i genuin mening få ett ekologiskt perspektiv att genomsyra politiken. Och då inte bara snävt lokalt: det går inte att stimulera en grön ekonomi om man accepterar att all skitig industriverksamhet som man är beroende av utförs någon annan stans (vanligen i fattigare länder på södra delen av jordklotet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar